Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn över sakkunnigläkarna.
Varje år drabbas 20 000–25 000 personer av pisksnärtsskador. Ca 500 av de skadade drabbas så svårt att de invalidiseras och tvingas till förtidspension. Beräkningar visar att dessa skador kostar sjukvården och försäkringskassan 10 miljarder om året. Men det som är allvarligare är att många av dessa trafikskadade känner sig orättvist behandlade. Den trafikskadade är i dag nästan rättslös i och med att rättshjälpen fått en annan utformning och att försäkringsbolagen fört in begränsningar i rättsskyddet. Vissa försäkringsbolag har gått så långt att de själva avgör om den skadade behöver ett juridiskt ombud eller inte. Finansinspektionen har i rapport 1998:6 visat att handläggningstider på många år är en normal företeelse och genom att dra ut på skaderegleringen förorsakar försäkringsbolagen stat och kommun stora kostnader som måste betalas med skattemedel.
Många försäkringsbolag använder sig idag av ett system där ”sakkunnigläkare” eller ”förtroendeläkare” gör rekommendationer på hur skadan skall bedömas. Dessa läkare faller idag utanför Socialstyrelsens tillsyn. Undersökningar har också visat att dessa ”sakkunnigläkare”på sin höjd avsätter 6 minuter per journal. De träffar inte den skadade för att de inte skall bli ”emotionellt” påverkade. Undersökningar har också visat att dessa läkare tjänar mycket pengar på dessa bedömningar som sker på löpande band.
Det finns en stor och växande opinion kring försäkringsbolagens skadereglering. När det gäller pisksnärtsskador har också försäkringsbolagen satt upp egna regler, t.ex. 72-timmarsregeln som innebär att den skadade skall ha uppvisat symptom och smärtor inom 72 timmar räknat från olyckstillfället. De kräver också att dessa skador skall vara dokumenterade och uppvisade för en läkare inom denna tidsram.
Sakkunnigläkaren är i sitt arbete inte underställd Socialstyrelsen till följd av att denne inte personligen undersöker den skadelidande utan gör egna bedömningar på handlingar. Läkarens bedömningar kan därvid inte bli föremål för myndighetskontroll. Sakkunnigläkaren arbetar som regel deltid för försäkringsbolagen men utövar vanligtvis även verksamhet som praktiserande läkare. Ett stort antal av dessa läkare har tjänst som läkare vid landstingens sjukhus. Förhållandet att samme läkare upprätthåller dels en tjänst som är underställd ansvar inför Socialstyrelsen vid landstinget, dels en tjänst utan ansvar vid försäkringsbolag i arbete som sakkunnigläkare kan troligen både vara vilseledande och skada förtroendet för sjukvården rent allmänt. Det rimliga är att Socialstyrelsen har ett klart tillsynsansvar även över sakkunnigläkarna. Och med hänvisning till ovanstående anser vi att riksdagen som sin mening ger regeringen i uppdrag att bemyndiga Socialstyrelsen att utarbeta regler för tillsyn över sakkunnigläkarna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |