Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av nationella data om brukartillfredsställelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kartläggning av personaltätheten inom äldreomsorgen på nationell nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppföljning av de äldres rätt till ett aktivt liv enligt socialtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minimikrav och kvalitetsindikatorer för äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenser för äldre vid införandet av teknik och andra samhällsförändringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handlingsplan för måltider inom äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioriteringsordningen inom hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättssäkerheten för dementa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för bemanning och kompetens i vården av de demenssjuka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av minoritetsspråkens ställning i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsskyldighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anhörigstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbud mot konkurrensutsättning och utförsäljning av verksamheter inom äldreomsorgen till vinstdrivande företag.
Äldre kvinnor och män är ingen homogen grupp. De äldre har, liksom alla människor, olika behov, önskemål, viljor och levnadsvillkor. Det finns stora skillnader inom gruppen äldre vilka motsvarar de klass- och könsskillnader som finns i hela samhället. När det gäller skillnaderna mellan kvinnor och män tenderar dessa skillnader till och med att öka med åldern. Vi anser därför att det är viktigt att även köns- och klassfrågor måste lyftas fram när äldrefrågor diskuteras. Det gäller inte minst vid utformningen av äldreomsorgen.
Åldrandet i sig är klass- och könsöverskridande. Det sker med oss alla. Medellivslängden är hög i Sverige, 82 år för kvinnor och 78 år för män, men ökningen har stannat upp för kvinnorna. De flesta människor har stora möjligheter att leva ett långt aktivt och friskt liv. Men på vilket sätt vi får förmånen att åldras är inte klass- och könsneutralt utan den äldre påverkas både i sin hälsa och ekonomi.
Välfärden i Sverige har byggts upp av kvinnor och män vilka i dag är pensionärer. Den har byggts på generella och individuella rättigheter och skyldigheter. Den har finansierats av skattemedel och syftat till att fördela resurserna rättvist och ge alla goda levnadsvillkor. En rättvis resursfördelning innebär också solidaritet mellan yrkesverksamma och icke yrkesverksamma. Det är inte länge sedan åldrandet var förenat med oro och osäkerhet för hur den dagliga försörjningen skulle klaras. För många äldre var dåtidens åldrande förenat med beroende av barnen, i synnerhet efter förlusten av en livskamrat. I det fallet har män varit mindre utsatta än kvinnor, vilket till viss del fortfarande är fallet. Det är därför med oro vi kan konstatera att 90‑talets nedskärningar inneburit en förskjutning av äldreomsorgen till att fler äldre tas om hand av sina anhöriga, inte för att man så önskar utan för att samhällets resurser inte räckt till. Detta gäller framförallt hemtjänstinsatser, då kommunerna framförallt har prioriterat de äldre med stora och omfattande omvårdnadsbehov.
Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter. Detta ska självklart även omfatta de äldre. Den kompetens och engagemang en människa besitter försvinner inte vid en viss ålder utan varar livet ut.
Grunden för att garantera en trygg, jämlik och säker äldreomsorg är en offentlig finansiering och att äldreomsorgen i huvudsak bedrivs i offentlig regi. Äldreomsorgen är samhällets ansvar. Äldre kvinnor och män ska oavsett betalningsförmåga, kön eller ursprung kunna känna sig trygga med att de får den vård och omsorg hon eller han behöver.
Valfrihet, i betydelsen ett konkret inflytande och självbestämmande över vardagen, är viktig för den äldre. Den valfriheten behöver öka. För att möjliggöra detta för den äldre med omfattande hjälpbehov behövs det tillräckligt med personal och personal med kompetens att möta de äldres behov.
De flesta äldre vill, så långt det är möjligt, bo kvar i det egna hemmet. Det behov av äldreboende som ändå finns, kan bero på otrygghet snarare än att vara ett konkret fysiskt behov. Kraven i dag för att bli beviljad särskilt boende är så höga att de äldre som har måttliga fysiska behov och där otryggheten dominerar inte beviljas plats på ett äldreboende. Vi anser att den förebyggande aspekten och den enskildes upplevelse av otrygghet inte i tillräckligt hög grad uppmärksammas.
Kvalitet inom äldreomsorgen uppstår i mötet mellan den enskilda vårdaren och den äldre kvinnan eller mannen. Därigenom blir personalen inom äldreomsorgen den viktigaste resursen i skapandet av en god och säker äldreomsorg. För äldreomsorgen saknas det tyvärr nationella data om brukartillfredsställelse, men vid en granskning av lokala undersökningar är det mycket vanligt att de äldre uppger att personalkontinuiteten är för låg. Det framkommer också att det har stor betydelse att samma personal återkommer. Dessutom är det ett stort irritationsmoment att den äldre sällan vet när det ska komma en ny personal. Vänsterpartiet anser att det är en stor brist att det inte finns nationella data om brukartillfredsställelsen inom äldreomsorgen motsvarande de som finns för hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen bör därför ges i uppdrag att utveckla ett system för detta. Dessa data ska tjäna som underlag för förbättringar och åtgärder inom äldreomsorgen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vården och omsorgen har under 1990‑talet utsatts för besparingar som påverkat äldreomsorgen negativt. Trots de senaste årens satsningar som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet genomfört finns det fortfarande oacceptabla öar av dålig vård av de äldre. Besparingarna inom äldreomsorgen handlade i stor utsträckning om nedskärningar av antalet anställda. Resultatet har blivit att sjukfrånvaron ökat dramatiskt och att det i dag är svårt att rekrytera och behålla personal. Det är en mycket allvarlig situation och måste snabbt lösas då andelen äldre fortsätter att öka. I skola och förskola är de flesta eniga om att krav måste ställas på personalen vad gäller kompetens och lämplighet samt att det måste finnas en gräns för hur många barn eller elever som de anställda kan ansvara för. Vi anser att det är rimliga krav att ställa även inom äldreomsorgen. Det finns ett behov av kartläggning över personaltätheten och kompetensen inom äldreomsorgen på nationell nivå som kan utgöra underlag för fastställande av en norm för äldreomsorgen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Oavsett ohälsa och ökad skröplighet är behovet av ett gott och aktivt liv detsamma. Behovet av en meningsfull vardag, ett aktivt liv utifrån ork och förmåga samt behovet av stimulans kommer ofta i skymundan, och de medicinska behoven och insatserna tenderar att dominera. Resurserna i äldreomsorgen ger i dag inte utrymme för utevistelser och samvaro. Det har även skett besparingar inom kultur- och biblioteksservicen för äldre i särskilda boenden. Personalens arbetstid har på många ställen beskurits så kraftigt att möjligheterna till vardagsaktiviteter som t.ex. utevistelse i de särskilda boendena minskat dramatiskt. Det är alldeles för många äldre som inte varit utomhus under långa perioder. Detta har även påpekats av både Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Vänsterpartiet anser att dessa förhållanden är oacceptabla. Vi vill särskilt betona att människan, oavsett ålder, är en helhet med varierande behov och där hälsa bestäms av hela livssituationen. Vänsterpartiet anser att det ska vara en rättighet för de äldre att ha möjlighet till social gemenskap, vistas ute, upprätthålla de vanor och intressen som den enskilda haft, en trygg tillvaro utan stress och oro för om hjälp finns när behoven uppstår. I den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 januari 2002 finns det nu inskrivet att de äldre har rätt till en aktiv och meningsfull tillvaro. Det är viktigt att kommunerna tar sitt ansvar och att lagändringen får ett genomslag i äldreomsorgen. Lagändringen bör följas upp genom att Socialstyrelsen får i uppdrag att kartlägga hur och i vilken omfattning kommunerna säkerställt de äldres rätt till en aktiv och meningsfull tillvaro.Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Äldreomsorgen bör även analyseras ur ett köns- och klassperspektiv. De äldre har som grupp fått en förbättrad ekonomisk situation men det råder fortfarande stora skillnader mellan individer. Det går en tydlig skiljelinje mellan kvinnor och män, där männen uppvisar en betydligt högre genomsnittlig taxerad inkomst. Fyra av fem låginkomsttagare bland de äldre är kvinnor. Detta får direkta konsekvenser på omsorgsområdet. Det är t.ex. betydligt vanligare bland låginkomsttagare i äldregruppen att avstå från läkar- och tandläkarbesök, och motsvarande gäller gruppen utrikesfödda äldre. Ojämlikheten mellan äldre kvinnor och män visar sig även när det gäller biståndsbeslut där män ges mer hjälp om den kvinnliga livskamraten är sjuk än om det omvända råder. Vänsterpartiet anser att det därför är angeläget att det skapas en medvetenhet inom socialtjänsten om vikten av att anlägga ett klass- och könsperspektiv när det gäller beslut om insatser och valet av insatser.
Vänsterpartiet anser att det inom äldreomsorgen krävs en ökad och förstärkt möjlighet till inflytande från de äldre, anhöriga och personal, och att det är viktigt att olika former för inflytande utvecklas. De vanligast förekommande formerna är brukarråd och anhörigråd. Det är positiva och betydelsefulla former, men dessa råd är i sin sammansättning sällan representativa för t.ex. de faktiskt boende i en särskild boendeform. Vi anser att det är en genomgående brist att de som konkret berörs av äldreomsorgen sällan tillfrågas och när undersökningar gjorts så är det i mycket begränsad utsträckning som deras resultat leder till förändring. Ett exempel är det faktum som Agneta Stark och Åsa Regnér lyfter fram i ”I vems händer?”, att det är färre som vill ha privata tjänster än vad som de facto har dessa i Sverige.
Vänsterpartiet anser vidare att det bör övervägas om det genom lagstiftning eller förordning kan säkerställas en lägsta acceptabel nivå för kvaliteten i vård och omsorg om de äldre. I ”Hur står det till med hälso- och sjukvården och äldreomsorgen?” (Ds 2002:23) konstateras det att när det gäller äldreomsorgen saknas det tyvärr nationellt jämförbara kvalitetsindikatorer. Även i Riksdagens revisorers granskning av de nationella målen i kommunernas äldreomsorg konstateras det att samhällets åtagande för de äldre behöver tydliggöras och följas upp bättre. Vi anser att en lägsta acceptabel norm i form av minimikrav för kvalitet och tydliggörande av kvalitetsindikatorer skulle förutom att öka kvaliteten för den enskilda även bidra till en säkrare planering och uppföljning av äldreomsorgen och ökad jämlikhet i insatserna över landet. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma minimikrav och kvalitetsindikatorer för äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hälsa är inte automatiskt detsamma som avsaknad av sjukdom. Ålder är inte en negativ variabel för möjligheten att påverka det allmänna hälsotillståndet och motverka ohälsa. Det är aldrig för sent för folkhälsoinsatser. Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum kom år 2001 med en rapport om äldre och folkhälsa. Rapporten pekar på att det finns stora vinster både för samhället och den enskilda om folkhälsoinsatser genomförs även för de äldre. Studien visar även på att socioekonomiska och könsrelaterade skillnader är lika påtagliga högt upp i åldrarna som de är för yngre. I vissa fall tenderar skillnaderna t.o.m. att öka. Männen har en betydligt bättre hälsa och högre inkomster men lever i genomsnitt kortare än kvinnorna. De äldre utrikesfödda har också sämre hälsa än äldre födda i Sverige.
För att kunna genomföra och uppnå folkhälsomålen måste hela samhället involveras eftersom hälsans bestämning utgörs av hur samhället i sin helhet är beskaffat. Vänsterpartiet anser därför att de folkhälsomål som Folkhälsokommittén föreslagit snarast bereds av regeringen och att dessa förslag också ska beakta de äldres folkhälsa. Vi anser vidare att just förändringar i samhället påverkar folkhälsan och att vissa förändringar i hög grad påverkar de äldres folkhälsa. Det gäller inte minst serviceområden som post, kommunikation t ex ny teknik och transporter. Förändringar inom dessa områden kan skapa ökad otrygghet och minskad självständighet för många äldre. Det bör göras en analys vid all samhällsplanering om vad som konstituerar en hälsosam miljö för äldre och vilka konsekvenser förändringar i samhällstrukturen får för de äldres hälsa och möjligheten till ett självständigt liv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mat och dryck är en av de viktigaste, kanske den viktigaste, faktorn för att behålla hälsa och motverka uppkomsten av sjukdom. Det är ett välkänt faktum att en bra kost är av avgörande betydelse för sårläkning hos äldre. Maten inom äldreomsorgen har under senare år alltmer uppmärksammats i en rad studier. Det har då visat sig att det finns en rad brister som bl.a. uppkommit av organisatoriska skäl. I de flesta äldreboenden i dag serveras mat som tillagats i centralkök, som inte är kopplat till boendet och som dessutom ofta upphandlats separat från äldreboendet. Dessutom sköts transporterna av maten av ytterligare en verksamhet som är fristående från både matdistributören och äldreboendet. Det som då uppstått är en oklarhet om vem som är ansvarig för maten. I en avhandling av Ylva Mattson Sydner vid Uppsala universitet finns det bland de berörda en upplevelse av maktlöshet som gav en upplevd frihet från ansvar.
Vänsterpartiet vill peka på det orimliga i att maten inom äldreomsorgen behandlas som en separerad del från omsorgen. Det ställs stora krav på alla berörda för att de äldre ska kunna få en fullvärdig kost. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram ett förslag till handlingsplan och riktlinjer för måltidshanteringen inom äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett bra exempel på utvecklingen av hälso- och sjukvården för våra äldre är att 1 500 kvinnor äldre än 85 år genomgick en höftledsoperation år 2000, jämfört med 650 tio år tidigare. Också andra behandlingar som starr- och kranskärlsoperationer ökade under 1990‑talet, särskilt för de allra äldsta. Det visar på att genom en allt bättre allmän hälsa hos de äldre och bättre sjukvårdsteknik så är hälso- och sjukvårdsinsatser inte längre kopplade till ålder, vilket var ett faktum för ett antal år sedan. Samtidigt har det genom ädelreformen skett en förskjutning av hälso- och sjukvårdsinsatser för de äldre, från landstingen till kommunerna. Trots att det är tio år sedan ädelreformen genomfördes så fungerar inte samverkan mellan huvudmännen och hälso- och sjukvårdsinsatserna i kommunerna optimalt. Det gäller framförallt de s.k. multisjuka äldre och rehabiliteringen. När det gäller de äldre med omfattande sjukvårdsbehov saknas det framförallt en samlande funktion och att någon tar ansvaret för helheten.
För att den äldre ska få en så god hälso- och sjukvård och tillvaro som möjligt krävs en samverkan mellan alla yrkeskategorier – vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och läkare m.fl. Den som i de flesta sammanhang står närmast den äldre är vårdbiträdet eller undersköterskan.
De har ett mycket stort ansvar men saknar ofta stöd och möjlighet till kompetensutveckling i den utsträckning som krävs. Vänsterpartiet kan konstatera att hälso- och sjukvårdskompetensen behöver ökas och satsningarna bör göras i första hand för de som står närmast de äldre. Därutöver behöver det också ske en förstärkning av läkarinsatserna, företrädesvis med geriatriker.
Akutvården har en mycket hög grad av äldre. Femtio procent av sjukvården utgörs av vård av de äldre. Det är trots detta väl omvittnat att den akuta vården inte är utformad, eller har tillräckliga resurser, för de särskilda behov som den äldre har. Den äldre behöver oftast mer tid för återhämtning och noggrann planering för eftervård. En faktor som ofta vållat problem är begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” vilket vållat tvistemål mellan landsting och kommun om vem som har ansvaret och där ekonomiska överväganden fått dominera. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har nu arbetat fram ett förslag som bättre ska ta tillvara den äldres behov av kontinuitet och där den obrutna vårdkedjan ska vara central. Vänsterpartiet kommer att med stort intresse följa den utvecklingen.
Rehabiliteringen för äldre är mycket viktig. Den bidrar till ökad självständighet för den enskilda samtidigt som den, rätt använd, kan minska behovet av fortsatta omvårdnadsinsatser. Relativt små förbättringar kan medföra mycket stora hälsovinster. Vi kan dock konstatera att när det gäller sjukvården som helhet och rehabiliteringen brister utförarna när det gäller att efterleva riksdagens prioriteringsordning, i synnerhet när det gäller de äldre. Det är därför viktigt att riksdagens prioriteringsordning blir ett verksamt instrument i hälso- och sjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En av de mest utsatta grupperna inom äldreomsorgen är de demenssjuka. Det gäller inte minst rättsskyddet. I de allra flesta fall saknar den demenssjuke möjlighet att själv kunna föra sin talan. Det är inte alltid som de närstående orkar att ta på sig en företrädarroll och samtidigt bära bördan av en kär anförvants svåra sjukdom. De mest angelägna områdena för att trygga vården och omsorgen om de demenssjuka är att begränsningsåtgärder, reglering av företrädarrollen och vården bereds och regleras. Regeringen har nu tillsatt en grupp med uppdrag att se över de demenssjukas situation. Vänsterpartiet ser med stort intresse fram emot gruppens slutsatser och förslag. Regeringen bör skyndsamt bereda dessa frågor och återkomma till riksdagen med förslag för att säkra demenssjukas rättssäkerhet och trygghet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att säkra kvaliteten av vården för de demenssjuka krävs det att samhället kan säkerställa att det finns tillräckligt med personal och personal med kompetens för demens. I dag råder det en stor brist på vårdpersonal och särskilt på personal med adekvat utbildning och/eller erfarenhet. Trots att det är en avancerad och krävande uppgift att vårda demenssjuka finns det inga krav eller normer för kompetens för personalsammansättningen inom t.ex. ett demensgruppboende. Det finns inte heller någon norm för hur mycket personal som minst ska krävas för att de demenssjuka ska garanteras en god vård. Att sätta upp sådana normer och krav är inte okomplicerat men vi anser att det finns skäl för att utreda detta. En diskussion av denna karaktär anser de flesta vara fullt legitim när det gäller förskola och skola varför vi anser det att också är applicerbart på demensvården. Det är också ett sätt höja statusen på vårdyrket. Mot den bakgrunden bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att utreda och ge förslag till riktlinjer för bemanning och kompetenskrav inom demensvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns en växande grupp äldre som har annat modersmål än svenska. Av dessa tillhör många de minoritetsspråksgrupper som Sverige fastställt, meänkieli (tornedalsfinska), romani shib, finska och samiska. Med stigande ålder upplever många att det blir än mer viktigt att få kommunicera på sitt modersmål. De äldre som drabbas av demenssjukdom tappar dessutom ofta sitt andraspråk och kommunicerar endast på sitt modersmål. Vi har fler anställda i vården i dag med flerspråkig kompetens. Det är tyvärr en outnyttjad resurs i dessa sammanhang. Vi vet av erfarenhet att äldreomsorg kan organiseras så att behovet av språk- och kulturkompetens enkelt uppfylls utan högre kostnad. Vänsterpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör göra en översyn av hur äldreomsorgen uppfyller åtaganden vad gäller minoritetsspråken och för andra äldre med annat modersmål än svenska.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I enlighet med SOSFS 2000:5, anmälan om missförhållanden i omsorg om äldre och funktionshindrade enligt 71 § socialtjänstlagen, är vårdpersonal skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden. Anmälan bör göras redan när det finns en grundad anledning att anta att det föreligger allvarliga missförhållanden. Detta är en mycket viktigt men svår uppgift för personalen. Steget att anmäla en arbetsgivare, kollega eller föreståndare är svårt även om det finns goda grunder för anmälan. Det försvåras dessutom av att kommunerna ofta delegerat mottagandet av anmälningarna till personer som själva kan vara berörda av anmälan.
Vänsterpartiet har vid flera tillfällen försökt vinna gehör för möjligheten att uppgiftslämnaren kan få vara anonym. Hittills har vi inte fått stöd för detta. Vi föreslår att man i samband med inrättandet av 100 äldreombudsmän, som ska vara fristående från vårdverksamheten, ger dessa i uppdrag att hantera anmälningar enligt ”Lex Sarah”. Det skulle innebära att det är en utomstående handläggare som är ansvarig för att utreda anmälan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns en koppling mellan ökningen av anhörigvårdare och nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Tydligast syns detta när det gäller hemtjänsten. Anhörigas och i synnerhet anhörigvårdarnas situation har uppmärksammats och satsningar har gjorts i projektform genom bl.a. Anhörig 300. Socialstyrelsen har i två rikstäckande studier visat att andelen ensamboende kvinnor som endast får anhörigomsorg har ökat avsevärt mellan 1994 och 2000. Kvinnor är ofta vårdare av en anhörig, både frivilligt och motvilligt, p.g.a. brister i samhällets resurser och omgivningens förväntningar. Bland sammanboende äldre har också den informella hjälpens andel ökat.
Det är framförallt serviceinsatserna inom hemtjänsten som minskat sin andel. Vårdtagare med goda ekonomiska förutsättningar har därmed istället köpt tjänster medan de med mindre pengar fått hjälp av framförallt sina döttrar.
I den uppföljning som Socialstyrelsen gjort under 2002 konstaterar man att stödet till anhöriga håller på att få en helt annan bredd och djup än vad som tidigare var fallet. Samtidigt konstaterar man att det finns mycket kvar att göra när det gäller kvaliteten och innehållet.
Vänsterpartiet kan konstatera att det är positivt med den utveckling som skett med ett ökat stöd till anhöriga men det finns alltid en risk med projekt vars medel är avgränsade. Vi anser att det därför bör övervägas om anhörigstödet kan permanentas och riktas efter avslutad projekttid 2004. Samtidigt bör det säkerställas att anhörigvården ska utföras utifrån att den enskilda så önskar och inte för att samhället ska göra besparingar i den generella välfärden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet är starkt oroat av den konkurrensutsättning som genomförts inom äldreomsorgen. Framförallt har storstäderna, med Stockholm i spetsen, genomfört en gigantisk ”utförsäljning”. Vi ser att i takt med att konkurrensutsättningen ökar så minskar förtroendet för äldreomsorgen hos stora delar av befolkningen. Det finns en avsaknad av utvärdering av konkurrensutsättningens effekter på kvalitet och ekonomi något vi anser vara mycket allvarligt.
I en interpellationsdebatt under våren 2001, bekräftade socialminister Lars Engqvist att det finns ett reellt behov av en nationell utvärdering av konkurrensutsättningens effekter för äldreomsorgen, framförallt ur ett brukarperspektiv.
Motiven för konkurrensutsättningen har angetts vara att det skulle leda till en ökad valfrihet för den äldre, minskade kostnader och bibehållen eller ökad kvalitet. Det har även förespeglats att konkurrensutsättningen skulle innebära en ökning av personaldrivna kooperativ eller ökade insatser från de etablerade ideella stiftelserna. Så är inte fallet. Resultatet av konkurrensutsättningen har snarast blivit en oligopolsituation med ett, två eller tre stora börsnoterade företag som helt dominerar marknaden. Detta har inneburit att de eventuella ekonomiska vinster som uppvisades för kommunerna inledningsvis har ätits upp vid förnyad upphandling p.g.a. bristande konkurrens. Gemensamt för all konkurrensutsättning är, enligt Välfärdsbokslut 2001:52, att det är de vinstsyftande företagen som ökar på alla områden.
Det kan även ur ett brukarperspektiv starkt ifrågasättas om äldreomsorg egentligen ska kunna konkurrensutsättas utan varje enskild individs medgivande. Äldreomsorgen har helt riktigt utformats så att den äldre själv ska kunna bestämma om sin vård och sitt liv. I särskilt boende handlar det dessutom om det egna hemmet. Att vart tredje eller vart fjärde år tvingas byta vårdgivare, eller ställas inför hotet om byte, kan var etiskt tveksamt. Förespråkare för konkurrensutsättningar pekar på medverkan av pensionärsorganisationerna och råd som garant för inflytande. Det är dock tveksamt om dessa kan betraktas som representativa för t.ex. boende i ett specifikt äldreboende, något som påpekas i ”Ökade möjligheter till brukarinflytande”, Ds 2001:34 från Justitiedepartementet.
Vänsterpartiet anser att äldreomsorgen i huvudsak ska bedrivas i kommunal regi. Resurserna inom äldreomsorgen ska läggas på utveckling av innehållet i äldreomsorgen genom ökat inflytande för de äldre och personalen. De äldre och personalen är tillsammans de som har den största kännedomen och insikten om hur verksamheten ska utformas.
I de fall andra vårdgivare blir aktuella krävs en kvalitetssäkring och uppföljning av förfrågningsunderlag samt avtal och rutiner för kontinuerlig uppföljning av vården och omsorgen. Ett förbud mot konkurrensutsättning och utförsäljning av äldreomsorgen till vinstdrivande företag bör övervägas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att alla kvinnor och män har rätt till en god och säker ålderdom. Alla ska kunna känna trygghet med den äldreomsorg som ges och att den ges utifrån behov och inte den enskildas ekonomiska förutsättningar. Att vårda sina anhöriga ska ske utifrån egen önskan och med ett tydligt stöd från samhället och inte utifrån att samhället är i avsaknad av resurser.
Äldreomsorgen ska präglas av reellt inflytande för den äldre som tillsammans med personalen fattar de avgörande besluten om vardagens och vårdens innehåll. Mångfald ska prägla äldreomsorgen, men inte genom privatisering och konkurrensutsättning utan genom att äldreomsorgen och dess personal anpassar sig efter den äldres behov. Det kan ta sig uttryck bl.a. i att de personer med annan kultur och annat modersmål än svenska får tillgång till personal som talar deras hemspråk. Det bör alltid beaktas att de äldre inte är en homogen grupp. De äldre har, liksom befolkningen i sin helhet, olika behov, önskemål och viljor. Äldre har i kraft av sin erfarenhet och kunskap en viktig uppgift och en självklar plats i samhället.
Även köns- och klassperspektivet måste lyftas fram när det gäller äldrefrågor. Den åldrade kvinnans behov och rätt till jämlikhet är minst lika viktigt och stort som den unga kvinnans. Klasskillnader, vilka t.o.m. tenderar att öka med åldern, är lika viktiga att bryta för den äldre kvinnan och mannen som för den yngre kvinnan och mannen.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Dinamarca (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ingrid Burman (v) |