Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell översyn av förlossningsvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning av utbildningen i genusfrågor för barnmorskor.
Förlossnings- och mödravården har av olika skäl gett anledning till tidningsrubriker. Många kvinnor och män har uttryckt oro och otrygghet inför graviditeten och den förestående förlossningen. Oron har främst handlat om att man inte känner sig säker på om det finns plats på den förlossningsklinik som geografiskt är närmast. Det finns även en otrygghet över om personalen kommer att vara stressad p.g.a. arbetstbörda.
I Stockholms läns landsting har problemen accelererat p.g.a. stor inflyttning och av beslut om att lägga ned två förlossningskliniker. Ett beslut som baserade sig på felaktiga prognoser. I Kiruna har förlossningskliniken lagts ned p.g.a. för få födslar.
Orsaken till krisen inom förlossningsvården är alltså komplex och starkt regionalt präglad. Det gemensamma är att många kvinnor i dag tvekar att föda barn. Många frågar sig om det finns plats för dem när förlossningen startar och om de får vara kvar så länge de behöver. De känner också en oro för att resan till närmaste klinik är så lång att barnet hinner födas på vägen.
Barnmorskor i framför allt Stockholm säger att man i dag har svårt att prioritera efter kvinnornas behov. De kan få stanna längre på förlossningskliniken av medicinska skäl men man kan inte ta hänsyn till sociala skäl.
Det är de utsatta mammorna som förlorat mest på det ökade tempot på förlossningsklinikerna, och när vårdtiderna är korta ställer det höga krav på barn- och mödravården. De flesta mammor tycker att det är skönt att komma hem snabbt efter förlossningen men det förutsätter att det finns en närstående hemma. De som är ensamma har det mycket tungt.
Barnmorskan Anna Malmquist Saracino säger i tidningen STING att många kvinnor känt det som om personalen inte haft tid med dem, och många vågade inte eller kände inte att det gavs tillfälle till att tala om att det inte känns bra. I en direkt farozon är de mödrar som har upplevt förlossningen som traumatisk eller för dem, där förlossningen väckt egna minnen och känslor av bristande omhändertagande från den egna barndomen.
Norge är ett land där en betydande del av ytan kan betraktas som glesbygd. I de nordligaste delarna har stora delar av vården utvecklats genom en utbyggnad av teleteknik. Förlossningsvården har också utvecklats genom en nivåindelning i födestugeverksamhet, barnmorskeledd verksamhet för kvinnor som bedömts inte riskera några komplikationer samt ej är förstföderskor, samt därutöver två kategorier av sjukhuskliniker, beroende på behov och eventuell risk för komplikationer. Det har inneburit att det finns en närhet till förlossningsenhet även för dem som bor långt bort ifrån sjukhusen. Födestugeverksamheten mötte inledningsvis motstånd från framför allt gynekologerna som ansåg att det inte var möjligt att göra så säkra riskbedömningar att förlossningen skulle kunna planeras till en s k födestua. En första uppföljning har gjorts som visat motsatsen. Det tycks enligt denna första rapport inte ha ökat risken för komplikationer hos mor eller barn enligt bl a professor Pål Öyan vid Tromsö universitetssjukhus. Alltfler kvinnor önskar också själva att få föda vid födestugan p g a den trygghet och närhet som utvecklats mellan barnmorskan och de blivande föräldrarna. Det visar på betydelsen av kontinuitet och trygghet som en väsentlig faktor för upplevelsen av en bra förlossningsvård.
Vänsterpartiet anser att de erfarenheter som vunnits i Norge inte med självklarhet kan kopieras till svenska förhållanden. Men det öppnar vägar för en annan syn på utvecklingen av förlossningsvården som skulle betyda mycket för kvinnor och män i t ex Torsby, Kiruna och Bollnäs där förlossningsklinikerna tvingats stänga.
Förlossningsvården ska erbjuda geografisk närhet, trygghet och lyhördhet för kvinnans önskemål. Inom ramen för landstingets ansvarsområde bör detta prioriteras. Det krävs enligt Vänsterpartiet en nationell översyn av förlossningsvården med förslag på åtgärder för att förbättra och utveckla förlossnings- och mödravården.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet kan konstatera att det i förlossningsvården och mödravården saknas ett uttalat genusperspektiv. I jämställdhetsarbetet framhålls betydelsen av att partnern deltar aktivt redan från början av graviditeten. Det finns dock ändå tydligt en atmosfär och ett förhållningssätt som aktivt styr mamman att ta det huvudsakliga ansvaret i samband med föräldrautbildningen. Även om kvinnan fysiskt föder fram barnet, och kontroller och kunskap om detta därför är viktigt, så måste också partnern involveras mer aktivt från början. Det finns annars en risk för ett avstånd mellan barnet och mannen, och en tillbakagång till stereotypa könsroller som blir svåra att bryta i ett senare skede.
Vänsterpartiet anser därför att det krävs förstärkning av utbildningen i genusfrågor för barnmorskor m.fl. inom mödravården.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Elina Linna (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Gunilla Wahlén (v) |