Riksdagen avslår proposition 2002/03:9.
I propositionen föreslås att lagen (2000:1440) om inskränkning i landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus till annan förlängs till och med den 31 juli 2004. I samband med lagens tillkomst tillsatte regeringen en utredning – Medborgerligt inflytande m.m. vid förändringar av ägar- eller driftsformer inom vården (dir. 2000:103). Utredningens slutbetänkande ska avlämnas senast den 28 februari 2003. Utredaren ska föreslå ett regelverk som ska ersätta den nu gällande lagen.
Kristdemokraterna avvisade regeringens proposition – Sjukhus med vinstsyfte (2000/01:36) – och vi ser följaktligen ingen anledning att förlänga den s.k. stopplagen. Riksdagen bör värna det kommunala självstyret och överlåta åt landstingen att själva organisera vården. Det riksdagen ska slå fast är att vården även framgent ska betalas solidariskt via skatt och ges på lika villkor. En solidariskt finansierad sjukvård fördelad efter behov på lika villkor, där olika driftsformer tillåts förekomma, är en viktig del av Kristdemokraternas vårdpolitik. Alla vårdgivare måste självklart tillämpa hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser om prioriteringar i vården.
Om den socialdemokratiska regeringen tar av sina ideologiska skygglappar skulle den kunna upptäcka hur en mångfald av alternativa driftsformer inom hälso- och sjukvården kan utveckla vården och arbetsituationen för personalen. Istället för att ägna mycket kraft åt att stifta stopplagar mot privata driftsformer inom vården borde regeringen skapa förutsättningar för att komma till rätta med bristen på vårdplatser och personal.
Någon genomgripande samhällsekonomisk analys av förbudet mot privatdrivna akutsjukhus har regeringen inte företagit. Stopplagen är de facto ett förbud mot en fungerande konkurrens inom vårdsektorn. Konkurrens medför, som bekant, ett förändringstryck som befrämjar effektivitet och innovationer, vilket gynnar samhällsekonomin (sjukvården) och ytterst konsumenterna (patienterna).
Socialdemokraterna driver en föråldrad sjukvårdspolitik. Den allemansrätt till sjukvården man säger sig värna existerar snart inte alls i flertalet av landstingen. De många vårdbehövande får istället ställa sig i ofta fleråriga köer. Undantaget är resursstarka grupper som har råd med privata försäkringar. Så ser socialdemokratisk vårdpolitik ut i verkligheten.
Frågan om vård efter allemansrättens princip är mycket viktig, och det råder också en bred politisk enighet om vårdens solidariska finansiering. Kristdemokraterna har alltid varit tydliga på den punkten. Sjukvårdsdebatten måste lyftas från ideologiska blockeringar till den verklighet som vårdbehövande människor upplever.
Den svenska hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. För att kunna bevara de grundläggande principerna för det svenska sjukvårdssystemet måste staten och landstingen gemensamt lösa viktiga framtidsfrågor. Det handlar om vårdens långsiktiga finansiering, den snabba medicinska och teknologiska utvecklingen och människors ökade förväntningar samt stora rekryteringsbehov.
På många håll i Sverige är bristen på vårdplatser närmast katastrofal och medicinska bedömningar kan bli bristfälliga. Antalet vårdplatser har minskat med 14 000 sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 30 procent. Denna drastiska reduktion har genomförts samtidigt som vårdbehoven har ökat. Den demografiska och medicinska utvecklingen ställer krav på fler vårdplatser.
I och med att medicinska metoder har förbättrats har ambitionsnivån och förväntningarna hos befolkningen ökat. Patienter som för tio år sedan enbart skulle ha fått symptomlindrande behandling kan numera opereras och få kanske ytterligare 10–15 år med god livskvalitet. De växande köerna och det ökande vårdbehovet betyder inte att vården åstadkommer mindre. Ambitionshöjningen kommer troligtvis att accelerera till följd av fortsatt snabb utveckling av medicinsk teknik och läkemedel. Detta är i sig en mycket positiv utveckling eftersom liv räddas och livskvaliteten höjs i allt högre ålder.
Det behövs ”fler händer i vården”. Under perioden 1993–2000 minskade antalet anställda i hälso- och sjukvården från 323 700 till 247 400, eller med 76 300 anställda. Det motsvarar en minskning med 24 procent. Svårigheterna att utbilda, rekrytera och behålla vårdpersonal hotar den offentligt finansierade sjukvården.
Personalen inom hälso- och sjukvården behöver få ny framtidstro och en god grund för ökat självförtroende. En offensiv och innovativ vårdgivare klarar sig inte utan engagerad och kunnig personal. Privata aktörer kan förnya den hierarkiska organisation och det stelbenta ledarskap som cementerats genom det offentliga monopolet på sjukvård.
Ett bättre hälso- och sjukvård kräver också mer resurser. En långsiktig politik för kommunsektorn måste vara att öka dess skatteunderlag och självfinansiering, vilket bara kan göras genom en långt mer tillväxtvänlig näringslivspolitik och förnyad arbetsmarknadspolitik. Men också valfrihet och bättre utnyttjande av de ekonomiska resurserna krävs för att skapa bättre vård och omsorg. Konkurrensutsättning och olika driftsformer inom vården fyller en viktig funktion.
Konkurrensutsättning av olika verksamheter får dock inte bli ett självändamål. Konkurrensutsättning är ett medel för att skapa och stimulera effektivt utnyttjande av begränsade resurser, stimulera nytänkande och bidra till god och förhöjd kvalitet, ge personalen större medinflytande och delaktighet i arbetet samt att ge patienterna en högre grad av valfrihet. En given fördel med att alternativa aktörer uppstår är att kvalitetssäkringen kommer i fokus.
Vid organisationsförändringar som genomförs är det viktigt att ha kontroll över att vården är av samma höga kvalitet och ges på lika villkor. Kraven på offentlig insyn i verksamheterna och lika kvalitet för alla skall fortsättningsvis vara desamma, oavsett om verksamheten har enskild eller offentlig utförare. För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus.
Landstingen själva skall få besluta om hur man vill organisera sin verksamhet. Det är viktigt att besluten fattas så nära människorna som möjligt. Det är också de lokala politikerna som har den bästa kunskapen om vad som gynnar medborgarna bäst. Stopplagen innebär en inskränkning av landstingens beslutanderätt. Detta kan Kristdemokraterna inte acceptera.
Medborgarna går till val till såväl landsting som kommun. Avsikten är att kunna välja det parti som bäst kan företräda medborgaren på den lokala nivån. Regeringen har negligerat väljarnas val av politisk inriktning. Den demokratiska processen sätts ur spel och politiken blir alltmer centraliserad och oförståelig för den vanlige medborgaren. Många medborgare känner sig maktlösa. De upplever att politiken inte kan påverkas. Därför innebär föreliggande proposition att den demokratiska processen fortsätter att försvagas. I förlängningen kan det komma att ifrågasättas om val till landsting och kommun egentligen är meningsfulla.
Kristdemokraterna vill att staten sätter upp mål för sjukvården. Hur landstingen och kommunerna sedan vill uppnå dessa mål måste vara ett beslut som de skall ta, oavsett om det innebär att hälso- och sjukvården drivs i offentlig eller privat regi.
Grundlagen pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att förverkliga demokratin. Inom vissa ramar finns det en betydande frihet för kommunerna. Idag kan kommuner fatta beslut. Men finner regeringen och riksdagsmajoriteten dem misshagliga så står det dem fritt – i rättslig mening – att intervenera i den kommunala beslutskompetensen och inskränka beslutanderätten i olika avseenden. Regeringens försök att hindra privat drivna akutsjukhus är ett utslag av en sådan intervention. Det är olyckligt.
Kristdemokraterna anser att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella förhållanden. Med den principen som grund för kommunal självstyrelse kan man konstatera att det behövs en ökad respekt från statsmaktens sida för den kommunala gemenskapens eget kompetensområde. Föreliggande proposition är inte ett uttryck för en sådan respekt.
För oss kristdemokrater är det, som tidigare nämnts, självklart att vården även fortsättningsvis ska vara solidariskt finansierad. Vården skall präglas av ”vård på lika villkor”. Ingen skall behöva söka sig andra vägar, eftersom svensk sjukvård skall tillhandahålla den bästa tänkbara vården. Ingen skall av ekonomiska skäl tvingas avstå från en operation eller medicinering. Ingen skall behöva uppleva att de som har pengar får gå förbi en kö. Dagens system har tyvärr lett till en icke önskvärd utveckling. Skillnaderna i behandlingsprinciper, prioriteringar och väntetider är alltför stora inom olika delar av landet.
Marknaden för privata sjukvårdsförsäkringar har under de senaste åren ökat avsevärt. Svensk försäkring Årsbok 2000 uppskattar att ca 100.000 personer idag har någon form av privat sjukvårdsförsäkring. Försäkringarna innehåller normalt ett omfattande serviceprogram. Bolagen har egna eller kontrakterade rådgivnings- och vårdförmedlingsenheter som bistår kunderna med medicinsk rådgivning och förmedling av vård till de specialistläkare och privata kliniker som ingår i bolagens nätverk. Den ökade tillväxten på denna marknad kan ses som ett resultat av att dagens sjukvård inte tillhandahåller det som förväntas.
För oss kristdemokrater är det viktigt att skilja på huvudmannaskap och utförande. Kristdemokraterna ser privata alternativ som en förutsättning för mångfald i vården. Detta innebär dock inte att vi ifrågasätter var ansvaret skall finnas. Landstingen skall även fortsättningsvis stå för huvudmannaskapet, men det skall beredas möjlighet för andra, även privata alternativ, att verka inom sjukvården.
Att få tillgång till hälso- och sjukvård vid behov måste vara en grundtrygghet för varje människa. I hälso- och sjukvården samverkar många människor med stor kunskap och erfarenhet. Deras uppgift är att, utifrån kunskap om vad som skapar och återger hälsa, kunna erbjuda insatser baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Till detta kommer att även aktivt kunna ge stöd, lindra och trösta. Vi ser det som naturligt att detta arbete kan utföras i annan regi än landstingens och kommunernas. Det mest centrala är att vården utförs enligt de nationella mål och normer som finns. Utrymmet för lokal anpassning skall vara stort.
Politiska åtgärder måste vidtas för att säkra tillgången på kvalificerad personal. Kortare beslutsvägar, ökat inflytande, större personligt ansvar och förbättrade utvecklings- och karriärmöjligheter för vårdpersonalen är mycket viktigt. Vården behöver också ett bättre och tydligare ledarskap. Endast på detta sätt kan vårdyrken göras attraktiva för morgondagens unga människor. Dessa förändringar kan inte enbart skapas inom den offentligt drivna hälso- och sjukvården. En rad studier och attitydundersökningar har visat att privata vårdgivare får bättre betyg av vårdpersonalen än sina offentliga motsvarigheter.
Vår nuvarande offentligt drivna sjukvård är bra, men kan i många avseenden bli ännu bättre. Den utvecklingen underlättas påtagligt av att man vågar uppmuntra och stödja alternativa produktions- och organisationsformer. Att vissa vårdyrken släpar efter lönemässigt är också ett problem som behöver åtgärdas för att nyrekryteringen ska lyckas.
Det svenska systemet för att organisera hälso- och sjukvården är bland de mest sammanhållna och enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare, men når på de flesta områden inte högre andel än 10–13 procent. Trots många s.k. systemdiskussioner har inga större förändringar skett på flera decennier. Vi anser att breda lösningar, i politiskt samförstånd, är av stor betydelse i hälso- och sjukvården och deltar aktivt i strävanden att bevara den traditionen i vårt land. Trots en del olika utfall verkar opinionsundersökningar av allmänhetens inställning visa på öppenhet för fler ägarformer i vården, förutsatt en offentlig och solidarisk finansiering.
En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Fritt val av vårdgivare samt vård- och värdighetsgarantier, som grundar sig på riksdagens prioriteringsbeslut, skall ligga till grund för verksamheten.
Vad är det viktigaste för en person som drabbas av sjukdom? Vi är övertygade om att det är att snabbt få vård och att bli bemött som en person, en individ med specifika behov. Dagens sjukvård saknar inte avancerad teknik. Men många patienter kan ändå inte garanteras vård inom en rimlig tid. Vårdköerna leder till stort mänskligt lidande.
Oavsett om man är patient eller anhörig skall man bemötas med respekt av någon som förstår, lyssnar och tröstar. Vi är aldrig så utlämnade åt andra människors kunskap och omtanke som i vården. Därför är det särskilt viktigt att vården kan erbjuda trygghet.
Idag fungerar inte vården överallt och i alla sammanhang så som vi önskar. För att åter kunna sätta patienten i centrum måste vi ställa oss frågan vad man kan göra för att förbättra och förnya sjukvården. Att allt blir vid det gamla kan knappast te sig rimligt.
Det krävs mångfald i sjukvården. Sverige skall vara främst i världen på sjukvård avseende effektivitet, kvalitet och omtanke. För den enskilde patienten måste utgångspunkten då vara att själv få välja vårdalternativ – antingen offentlig eller privat vård. I båda alternativen skall finansieringen självklart ske via offentliga medel.
Vi är övertygade om att det för patienten är av underordnad betydelse vilken driftformen är. Det viktiga är att kraven på snabb medicinsk behandling, tryggt och kvalificerat bemötande och kort väntetid uppfylls.
|
Stockholm den 4 november 2002 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Inger Davidson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Olle Sandahl (kd) |