Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på nationell nivå stimulera huvudmännen till att bygga upp en permanent familjecentralsverksamhet i varje kommun.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på nationell nivå organisera insamlande av statistik samt följa arbetet med familjecentralsverksamhet.
Alltfler familjecentraler växer upp i Sverige. Ofta sker det i ett samarbete mellan kommuner och landsting med personal från mödravård, barnavård, öppen förskola och socialtjänst. Syftet är att arbeta förebyggande bland barn och familjer för att erbjuda en mötesplats, främja en god hälsa och stärka det sociala nätverket runt barn och föräldrar. Socialtjänsten ges exempelvis tidig möjlighet att få kontakt med utsatta och hjälpbehövande familjer. På många familjecentraler görs också ett betydande integrationsarbete.
Den öppna förskolan är navet i familjecentralens verksamhet. Dessvärre har de öppna förskolorna de senaste tio åren halverats från 1 600 1990 till 752 år 2001. Detta har skett i takt med att den offentliga barnomsorgen i form av daghemsverksamhet byggts ut, medan de föräldrar som inte nyttjat denna omsorg förlorat sin öppna förskola.119 kommuner saknar idag öppna förskolor.
Ingen vet hur många familjecentraler det idag finns i Sverige. Det finns ingen instans på nationell nivå med uppdrag att följa upp det arbete som görs. Istället är det en ideell förening, Föreningen för familjecentraler, som vet mest. Den har sextio medlemmar och vet att många är på gång att starta verksamhet. En måttstock på omfattningen är intresset för de konferenser som föreningen ordnar i samarbete med huvudmännen. Till den senaste i Borås anmälde sig 50 till de 400 platserna.
Familjecentraler startas ofta som projekt. I huvudmännens ansträngda ekonomi vet man väldigt lite om sin framtid. Tyvärr skapar detta inte den långsiktighet som skulle behövas i verksamheten.
Kristdemokraterna ser mycket positivt på familjecentralsverksamheten och vill ha minst en central i varje kommun. Denna verksamhet startas ur ett behov, ur ett underifrånperspektiv.
Statens uppgift bör dock vara att stå för en nationell uppföljning av verksamheten så forskningen kan tillgodogöra sig de erfarenheter som görs i verksamheten och så att statistiskt material kan samlas och spridas. Staten bör också stå för stimulans till huvudmännen av verksamheten, så att den kan permanentas och långsiktigt förbättra hälsoläget för barn och familjer samt förebygga att riskfaktorer löses ut.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Maria Larsson (kd) |