Att vara sammanlevande med eller barn till en person med brottsligt beteende eller missbrukarproblem innebär ofta social utsatthet. Omgivningens reaktion på en brottslings eller missbrukares beteende smittar ofta över även på den närmaste familjen som kan uppleva utstötthet. Ekonomiskt blir situationen ofta svår
Partner och barn kan uppleva blandade känslor av vrede, skuld och kärlek till missbrukaren eller brottslingen. Ofta är det svårt att hantera dessa känslor på ett bra sätt, något som kan leda till olika former av psykisk ohälsa. Självbilden hos anhöriga kan ofta vara både komplicerad och destruktiv och leda till beteenden som skadar den anhörige.
Partner till missbrukare eller brottslingar stannar ofta kvar i förhållanden som leder till att de utsätts för både fysisk och psykisk skada. Känslor av att svika, dålig självbild eller fåfängt hopp om en bättre framtid kan vara orsaker till att partnern lever kvar i ett förhållande denne egentligen borde lämna.
Den utsatthet som barn till missbrukare och brottslingar lever i, kan leda till att barnet själv hamnar i missbruk eller brottslighet.
Det är uppenbart att anhöriga till brottslingar och kriminella kan vara i behov av en rad olika former av stöd. Det kan handla om kurativ verksamhet, samtalsterapi eller andra former av psykiskt stöd, ekonomisk rådgivning, hjälp att skapa eller komma i kontakt med anhöriggrupper där man kan möta och samtala med människor i samma situation som en själv.
Möjligheterna för nära anhöriga till missbrukare och brottslingar att erhålla kvalificerat stöd och professionell hjälp är dock idag begränsade.
Det är svårt att få fram uppgifter på om det stöd som i dag erbjuds är tillräckligt och om det är rätt utformat. Det är min bestämda uppfattning att ett utökat professionellt stöd till de anhöriga både kan lindra mänskligt lidande och samtidigt spara offentliga kostnader på sikt genom att undvika socialt destruktiva beteenden i framtiden.
En utredning med syfte att undersöka behovet av ett utökat stöd till missbrukares och brottslingars nära anhöriga och föreslå förändringar i stödet om behov föreligger, bör därför tillsättas.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Gunnar Nordmark (fp) |