Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utvärdering av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistansersättning (LASS).
En av de viktigaste reformerna inom handikappområdet är införandet av begreppet personlig assistans. Det har gett många funktionshindrade en möjlighet att delta i samhällslivet på ett helt annat sätt än tidigare. För att göra en bra reform ännu bättre så måste vi se till att minimera den inbyggda konflikt som flera huvudmän innebär.
I dag gör försäkringskassan, som representant för staten, en bedömning av behov utifrån sina aspekter och regler samtidigt som kommunen gör sin, utifrån andra aspekter, och någonstans mitt emellan finns den individ som båda är till för att stötta. För att undvika denna konflikt borde reglerna samordnas och utgångspunkten för ett beslut om insats alltid utgå från den enskildes totala behov av hjälp och stöd. Kommunernas anställda är erfarna och duktiga på att bedöma behovet av hjälpinsatser och skulle säkerligen i samråd med försäkringskassan kunna fastslå ett sådant totalt behov. Kommunernas samlade ansvar för att alla som bor i respektive kommun får den hjälp och det stöd var och en behöver när det gäller boendeservice och vård måste naturligtvis även gälla personer med behov enligt LSS.
När det gäller finansieringen finns det mycket som talar för att det skulle vara bra med ett gemensamt samhälleligt ansvar. De många gånger stora kostnader som enskilda ärenden för med sig innebär stora ekonomiska påfrestningar för framför allt små kommuner. Det kan aldrig vara riktigt att en enskild människa, som av någon anledning är hänvisad till samhällets stöd för att kunna delta i dess gemenskap, skall behöva känna att man bär skulden för att resurserna inte räcker till för andra verksamheter i kommunen. Detta kan tyvärr bli följden när lokala medier redovisar orsaker till att hårt ansträngda kommunala budgetar överskrids. Ett gemensamt samhälleligt kostnadsansvar med utgångspunkt från respektive kommuns reella kostnader borde därför övervägas. En sådan lösning skulle ge kommunerna bättre förutsättningar att kunna verkställa de domar om beslutade insatser som i dag, ofta av ekonomiska skäl, inte görs. Ett annan hindrande faktor i planeringen av insatser är de begränsade möjligheterna att använda sig av personliga assistenter. En utökad möjlighet till personlig assistans i olika former av kollektivboende skulle ge möjlighet till bättre lösningar för både de personliga assistenterna och de funktionshindrade, genom samverkan mellan olika offentliga och privata vårdgivare. Idag försvåras denna samverkan av ständiga frågetecken runt kostnadsansvaret, vilket i slutänden alltid drabbar den som behöver stödet. Ett annat nyligen uppmärksammat problem bl.a. i Degerfors kommun är när den enskilde assistansberättigade väljer att anlita en privat assistansanordnare eller att själv vara arbetsgivare. Då får kommunen bära kostnader för sjuklön och vikarielön när assistenten i det privata alternativet är sjuk samt också svara för kostnader som uppstår på grund av tillfälligt behov av utökad assistans. Detta utan att kommunen får del av ersättningen enligt LASS. Vi har här enbart valt att visa på en del av de problem som nuvarande lagstiftning inom LSS och LASS medför. Vi tycker ändå att de tillräckligt visar på ett tydligt behov av en utvärdering av reformen. Det är bara då som en i grunden bra reform kan göras ännu bättre.
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Lennart Axelsson (s) |
|
|
Inger Lundberg (s) |
Nils-Göran Holmqvist (s) |
|
Helena Zakariasén (s) |
Matilda Ernkrans (s) |