Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att tillsätta en utredning avseende bostadsproblematiken för hemlösa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka nätverket och samarbetsorganisationer i syfte att påbörja arbetet med stödverksamhet till hemlösa samt anhöriga under pågående utredning.
Gruppen ”hemlösa” omfattar många olika kategorier av människor utan bostad. Enligt Socialstyrelsens definition är en hemlös den som saknar egen bostad eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Person som är inskriven på kriminalvårdsanstalt eller institution inom socialtjänsten, Statens institutionsstyrelse (SIS) eller sjukvårdsinrättning räknas som bostadslös om han/hon planeras att skrivas ut inom tre månader men ej har bostadsfrågan löst. Hemlös är även den som tillfälligt bor hos anhöriga eller bekanta. En hemlös kan sägas ha löst bostadsfrågan på kort sikt eller inte alls.
En utredning bör tillsättas som specifikt har i fokus de hemlösas situation. Gruppen hemlösa innehåller individer med olika förutsättningar och behov. Metoderna att hjälpa dessa människor är därför avhängiga av den livssituation som den specifika hjälpbehövande befinner sig i. Bostadsmarknadens roll – däribland allmännyttans – behöver belysas. Eventuella förstärkningar av lagstiftningen behöver prövas i enlighet med motionen. Utredningen behöver även specifikt beakta de hemlösas demokratiska rättigheter.
Gruppen psykiskt funktionshindrade återfinns även inom gruppen hemlösa. Kommunernas övertagande av ansvaret samt bristen på bostäder, särskilt i storstadsregionerna, har lett till att andelen hemlösa i denna grupp sannolikt har ökat. Behovet av olika typer av boendeformer är därför stort. I vissa fall behövs exempelvis platser på särskilda boenden för att nödvändig omvårdnad skall kunna garanteras. Metoder för att utveckla goda grannrelationer behöver även specifikt beaktas.
För personer som genomgått vård och behandling eller som har avtjänat fängelsestraff är det mycket angeläget att lyfta fram behovet av eftervård. En noggrann planering – avseende boende–arbete/studier och stödkontakter – måste göras om det ska vara möjligt för den enskilde att komma tillbaka till samhället. Kostnaderna för institutionsvård är höga. Därför är det även från samhällsekonomisk synpunkt lönsamt att satsa på eftervård. Att ha ett boende är en förutsättning för denna grupps rehabilitering och bostadssituationen måste vara löst under behandlingens sista fas i syfte att underlätta livet efter institutionsvistelsen.
Idag får anhöriga ta ett mycket stort ansvar för sina missbrukande/kriminella familjemedlemmar. Anhöriga lever ofta under mycket pressande och otrygga förhållanden. Är familjemedlemmen bostadslös återfaller han/hon regelmässigt i missbruk/kriminalitet. Även anhöriga till denna grupp borde ha rätt till anhörigstöd inskrivet i socialtjänstlagen. Det behövs även ett ökat samarbete mellan organisationer för att utveckla anhörigstödet.
Förr hade den s.k. allmännyttan ett ansvar för att kommunens invånare hade tillgång till bostäder. Idag ställer de kommunala bolagen ofta mycket stora krav på sina hyresgäster. I utflyttningskommunerna är det vanligt att bostäder både säljs och rivs. Trots dessa åtgärder finns ofta många lediga bostäder inom allmännyttan. I storstäderna har folk i allmänhet svårigheter att få bostad. Det anmärkningsvärda är dock att de utsattas boendeproblem inte har med tillgången på bostäder att göra. Idag är det därför både seriösa och mindre nogräknade privata fastighetsägare som tagit över en del av det ansvar som allmännyttan borde ta.
Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för dem som bor och vistas i kommunen. Har socialtjänsten inte egen tillgång till bostäder och de kommunala bolagen inte medverkar till att gruppen missbrukare får tak över huvudet återstår för den enskilde att flytta runt hos sina anhöriga, olycksbröder/systrar eller att vara uteliggare. Att integrera icke-rehabiliterade missbrukare/kriminella i vanliga bostadsområden fungerar sällan. Grannar klagar inte sällan över en ökad otrygghet och störningar i boendet och väljer därför ibland att flytta från området.
För att få till stånd ett fungerande boende för denna grupp bör olika boendealternativ och boendeformer utredas. Det finns akutboende, kategoriboende, gruppboende, inackorderingshem, träningslägenheter, s.k. lågtröskelboende, försökslägenheter, sociala kontrakt, övergångskontrakt, provkontrakt, boendestöd. För att klara uppgiften att dels ge missbrukaren ett drägligt boende och liv, dels skapa trygghet i samhället måste samhällets olika aktörer samarbeta på bred front. Det gäller kommunledning, socialtjänst, kommunala och privata bostadsföretag, psykiatrin, institutioner, frivård, frivilligorganisationer, utbildningsanordnare, arbetsförmedling m.fl.
I socialtjänstlagen står skrivet att den enskilde skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. I begreppet ”skälig levnadsnivå” ingår självfallet rätten till att ha tak över huvudet.
De hemlösa kan riskera att utestängas från medborgerliga rättigheter, såsom rösträtt, när folkbokföringsadress saknas. Röstberättigad vid riksdags-, landstingsfulllmäktige- och kommunfullmäktigevalen är svensk medborgare som fyller 18 år senast på valdagen samt är upptagen i röstlängd. Personen måste finnas med i röstlängden för att få rösta. Är man folkbokförd i Sverige förs man automatiskt upp i röstlängden.
Alla som får delta i valet får ett röstkort med posten. På röstkortet står det i vilka val personen får rösta, vilken vallokal man ska rösta i, var den ligger och mellan vilka tider den har öppet. Den som inte har en bostadsadress har av förklarliga skäl svårt att få information och därmed svårt att rösta.
Personer som har en eller flera betalningsanmärkningar har ibland svårigheter att få bostad/behålla sin bostad. De kommunala bostadsbolagen har även blivit mycket restriktiva i att upplåta bostäder till personer med betalningsanmärkningar. Det finns även exempel på människor som inte har betalningsanmärkningar men uppbär socialbidrag som har svårigheter att få bostad. Särskilt allvarliga är dessa ärenden då barn finns med i bilden.
De bestämmelser i 42–44 §§ som anger förutsättningarna för vräkning är mycket restriktiva för den enskilde hyresgästen. Hyresgästens möjligheter blir i många fall ytterst beroende av kommunens förhållande till fastighetsägaren. I flera kommuner finns det visserligen ett gott samarbete där socialtjänsten går in som stöd för den enskilde. Det finns dock ett behov av att utveckla ett samrådsförfarande för vräkningssituationer. Enligt vår mening bör det i samtliga fall där frågan om vräkning blir aktuell ställas krav på att hyresvärden medverkar i ett samrådsförfarande som syftar till att göra det möjligt för hyresgästen att få behålla sin bostad. Det kan regleras i hyreslagen så att hyresvärdens medverkan i ett samråd görs till en förutsättning för att vräkning skall få beslutas. I den meningen bör samrådsförfarandet vara obligatoriskt. I de fall hyresgästen inte deltar i samrådet eller förklarar att han inte önskar att samråd skall ske skall detta inte hindra att hyresgästen vräks. Ett samrådsförfarande förtjänar en utredning
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Solveig Hellquist (fp) |
|
|
Nina Lundström (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |