Motion till riksdagen
2002/03:So363
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Allas rätt till bostad


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 28

2 Förslag till riksdagsbeslut 29

3 Inledning 30

4 Hemlöshet 30

5 Hemlöshet bland kvinnor och män 31

6 Psykiskt sjuka 32

7 Vräkningar 33

8 Ungdomar och rätten till egen bostad 34

9 Sekundär bostadsmarknad 34

10 Lagändringar 35

11 Bostadsförmedling och bostadsanvisningslag 35

12 Boendeplanering 36

13 Socialtjänstlagen 36

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Socialstyrelsen och Boverket tillsammans skall kartlägga hemlösheten minst vart tredje år.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad i motionen anförs om att ge Socialstyrelsen ett särskilt uppdrag avseende hemlösa kvinnor.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda initiativ för att förbättra situationen för dem som blivit hemlösa till följd av avvecklingar inom vård och omsorg.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete och samordning mellan kriminalvården och kommunerna.1

  5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 12 kap. 46 § jordabalken i enlighet med vad i motionen anförs.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Boverket i uppgift att inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få en bostad.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reglerna för besittningsskydd för innehavare av andrahandskontrakt.2

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska bostadsförmedlingar.2

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en bostadsanvisningslag.2

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska boendeplaneringsprogram.2

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda och lägga fram förslag till ändringar i socialtjänstlagen.

1 Yrkande 4 hänvisat till JuU.

2 Yrkanden 5–10 hänvisade till BoU.

Inledning

För oss vänsterpartister är bostaden en social rättighet. Med det menar vi att alla människor skall ges likvärdiga möjligheter att leva i goda bostäder i bra miljöer till rimliga kostnader. Bostaden utgör den plats där de flesta tillbringar mesta delen av sin tid. Vid sidan av arbete, vård, utbildning och omsorg utgör bostaden grunden för människors möjlighet att förverkliga sina livsprojekt. Att vara utan bostad är att vara berövad rätten till ett fullgott liv.

Rätten till en god bostad för alla var den sociala bostadspolitikens mål när den utformades på 1940-talet. För att nå detta mål insåg man i Sverige att det krävdes politiska beslut och en offensiv lagstiftning. Under 1960- och 1970-talen samlades alla krafter för att komma tillrätta med bostadsbristen; för statens del genom finansieringsgarantier, för kommunernas del genom insiktsfull markpolitik och planering. De insatser som gjordes är ur ett historiskt perspektiv fantastiska. På två decennier lyckades staten och kommunerna avskaffa bostadsbristen.

Alla satsningar som gjordes under den här perioden var inte helt lyckade. En del felaktigheter gjordes, men icke desto mindre innebar satsningarna att hemlösheten under perioden 1975 till 1985 näst intill försvann. Efter 1985 har hemlösheten åter skjutit i höjden och under nittiotalet har den permanentats på en mycket hög nivå. Det finns en rad olika metoder för att mäta hemlöshet, med olika resultat som följd. Oavsett vilken metod vi väljer kan man konstatera att det inte är värdigt ett civiliserat samhälle att låta någon människa stå utanför rätten till eget boende.

Hemlöshet

Hemlöshet är ett komplext problem och de hemlösa är en heterogen grupp. Kommittén för hemlösa definierar hemlöshet i sitt slutbetänkande Att motverka hemlöshet (SOU 2001:95) på följande sätt: ”En hemlös människa är en person som saknar tillgång till egen bostad och vars livsvillkor är sådana att han eller hon inte heller kan erhålla en reguljär bostad.”

Denna definition visar att den enda gemensamma nämnaren för hemlösa är avsaknaden av egen eller förhyrd bostad och att man är utestängd från den reguljära bostadsmarknaden. Personerna är därmed hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller att bli uteliggare. I alla undersökningar kring hemlöshet utgår man från de personer som är kända av myndigheterna. Därför kan man utgå från att det finns ett mörkertal som antagligen skulle öka antalet hemlösa ytterligare. Den grupp, som förmodligen är störst bland de ”okända” hemlösa utgörs av de utländska hemlösa som hotas av utvisning och flyktingar som nekats uppehållstillstånd. Av naturliga skäl finns dessa inte registrerade av myndigheterna.

För att få en klar bild över hur hemlösheten ser ut är det viktigt att statistiken är väl tillgänglig och uppdateras med jämna mellanrum. I den senaste mätningen som gjordes av Socialstyrelsen 1999 konstateras att genomsnittsåldern för de hemlösa är 39 år och att hemlösa kvinnor är yngre än hemlösa män.

Bland de riktigt unga hemlösa, under 25 år, är skillnaden markant. I åldern under 30 år är andelen invandrade mycket hög. Missbrukarna är kraftigt överrepresenterade bland de hemlösa. Här är det inte helt enkelt att avgöra orsak och verkan. Är man hemlös för att man missbrukar eller missbrukar man för att man är hemlös? Oavsett vilket torde det vara svårt att bryta ett missbruk om man är hemlös. Av de hemlösa beräknas 42 % inte ha något missbruk. Socialstyrelsen har under 1993 och 1999 genomfört kartläggningar av hemlösheten och även om man kan ha invändningar både mot metodval och definition är det betydelsefullt att kartläggningar görs och då helst med en viss regelbundenhet. Vid båda tillfällena har kartläggningen skett på uppdrag av regeringen.

Det rimliga borde vara att uppföljning och kartläggning ingår som en självklar del av myndighetens verksamhet. För att få ytterligare information och kunskap bör Boverket vara med i kartläggningsarbetet. För att en sådan kartläggning skall ge tillräckliga kunskaper för uppföljning och utvecklingsarbete behöver kartläggningen ske åtminstone vart tredje år. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemlöshet bland kvinnor och män

Andelen kvinnor bland de hemlösa har ökat från 17 % 1993 till 21 % 1999. Förklaringen till ökningen kan eventuellt vara den ökade tillgången till härbärgesplatser för kvinnor. Genom att söka sig till dessa blir kvinnorna mer synliga och registrerade som gäster i statistiken. Som tidigare påpekats är hemlösa kvinnor i genomsnitt yngre än hemlösa män.

Tidigare, och i viss mån fortfarande, behandlas kvinnor på männens villkor. Många kvinnor har drabbats dubbelt av manssamhället, och utsätts ofta för våld och övergrepp i de livsmiljöer som står till buds. Hemlösheten bland kvinnor anses mer dold än bland män, och många kvinnor befinner sig i ett gränsland (bor på nåder hos sina vuxna barn eller i dysfunktionella parförhållanden) som gör att de inte automatiskt räknas som hemlösa trots att de själva upplever sig som det. När antalet platser på härbärgen riktas direkt till kvinnor, ökar också antalet kvinnor som vågar utnyttja dessa. De verkliga problemen börjar då bli synliga.

Den finländska sociologen Margareta Järvinen hävdar i en studie om hemlösa kvinnor i Köpenhamn, att ifall man skulle isolera en utlösande faktor till att kvinnor blivit hemlösa så är det förekomsten av familjevåld. Joanne Passaro har i sin undersökning på Manhattan pekat på att en stor grupp kvinnor förklarar sin hemlöshet med psykisk och fysisk misshandel i äktenskapet. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet är annorlunda i Sverige.

Samtidigt kan det konstateras att många kvinnor blir kvar i hemlöshet långa tider efter det att de kommit bort från det hem de misshandlats i. Att misshandlade kvinnor blir kvar i hemlöshet har att göra med deras fattigdom och bristen på möjlighet att skaffa eget boende. Ofta skylls den manliga hemlösheten på strukturella förhållanden, medan skulden för kvinnors hemlöshet läggs på individer – de män som misshandlar dem – och inte på myndigheterna eller arbetsmarknaden. Det är ett sätt att friskriva myndigheter och strukturer från ansvaret för hemlöshet.

Under 1990-talet har det blivit allt vanligare att hävda att hemlösa kvinnor inte skall bo på männens villkor. Det är bra, men tyvärr har man inte svarat på frågan om vems villkor kvinnorna skall bo på. Frågar man kvinnorna själva svarar de flesta att egen lägenhet är den bästa formen. Detta stämmer inte med den boendekarriär som socialtjänsten utstakat. Risken är att kvinnorna tvingas underkasta sig socialtjänstens villkor.

Regeringen skall ge Socialstyrelsens ett särskilt uppdrag att, utifrån hemlösa kvinnors specifika förutsättningar och problem, utforma åtgärder och stödformer för att minska hemlösheten bland kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Psykiskt sjuka

I Socialstyrelsens rapport från 1999 uppges att 36 % av de hemlösa har psykiska problem. Tyvärr har man i undersökningen blandat begreppen psykiska problem, psykiska störningar och psykiskt sjuka. Att man dessutom i enkäterna använt uppgiftslämnare som saknar psykiatrisk kompetens gör att denna siffra inte är relevant, och det är därför svårt att få en bedömning av hur stor andel av de hemlösa som, i klinisk mening, är psykiskt sjuka.

Dock kan vi konstatera att de som skrivits ut från tidigare psykiatrisk sluten vård är kraftigt överrepresenterade bland dem som vräkts under de senaste fem åren. Många av dessa har därefter blivit hemlösa. Orsakerna går att finna i den nedbantade psykiatrin, samt bristen på stöd i boendet och institutionsalternativ.

Listan över vilka som är hemlösa skulle kunna göras ännu längre och mer detaljerad. Vi nöjer oss dock med denna uppräkning. Det enda som är gemensamt för alla dessa grupper är fattigdom. Samhällets skyddsnät mot fattigdom fungerar inte alltid och detta är inte tillfredsställande. I studier av hemlöshet finns en grupp som vandrar mellan hemlöshet och bostadsmarknaden. Detta är en grupp som uppenbarligen befinner sig mycket nära fattigdomsgränsen och är extremt känslig för små förändringar i samhällsekonomin.

Regeringen bör ta särskilda initiativ för att förbättra situationen för de människor som hamnat i hemlöshet till följd av avvecklingar inom vård och omsorg. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bland dem som är intagna för fängelsevård är 15 % bostadslösa före frihetsberövandet, men vad som är värre är att 20  % är bostadslösa efter frigivningen. Bristen på samarbete och samordning mellan kriminalvården och kommunerna är påtaglig. Detta borde kunna fungera bättre, och därför bör regeringen se över hur rutinerna kan förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vräkningar

Från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet ökade antalet verkställda vräkningar mycket kraftigt. Det huvudsakliga skälet till det här går att finna i de kraftiga hyreshöjningar som följde efter 1991 års skattereform samtidigt som kommunala och privata bostadsföretag börjat tillämpa en hårdare linje mot hushåll med hyresskulder. Flertalet av dem som vräkts (85 %) har vräkts p.g.a. hyresskuld. Flertalet av dem som vräkts p.g.a. hyresskuld har haft en hyresskuld under 20 000 kronor, vilket är mindre än vad en vräkning kostar att genomföra.

Under senare delen av 1990-talet har antalet vräkningar stagnerat och till och med minskat något. Detta kan inte automatiskt tolkas som att problemen för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har minskat. Bostadsmarknaden har såväl en ingång som en utgång. Utgången, om man inte frivilligt lämnar sin bostad, är vräkning. Ingången är eget kontrakt. Båda dessa slussar har stor betydelse för vräkningsfrekvensen. Hyresvärdarna har under 1990-talet skärpt sin bedömning av nya hyresgäster. Kreditupplysning, referenser, borgenärer och kontakter med arbetsgivare är några av de nya verktyg som hyresvärdarna använder i sorteringen av ”sina” hyresgäster.

En person som tidigare blivit vräkt har mycket små möjligheter att återkomma till den reguljära bostadsmarknaden. Med andra ord har ingången blivit mycket trång för många människor. Samtidigt har en viss försiktighet när det gäller vräkningar också börjat tillämpas, utgången har också blivit trängre. Allmännyttan skiljer sig inte nämnvärt från de privata hyresvärdarna utan har under de senaste åren intagit en alltmer utpräglad marknadsmässig hållning. Skälen till det minskade antalet vräkningar i allmännyttan går framför allt att finna i den trånga ingångens politik.

10 % av de vräkta vräks till följd av upprepade försenade hyresinbetalningar trots att ingen hyresskuld kvarstår vid vräkningen. Sådana förseningar kan bero på slarv eller bristande kunskap om hyreslagens regler och tillämpningar. Ungdomar är en grupp som ofta finns i den här kategorin. I Konsumentverkets rapport 1993/94:1 Vräkt i laga ordning konstateras att 80 % av dem som vräkts fortfarande efter ett år saknade bostad med eget kontrakt. I Socialstyrelsens undersökning från 1999 visas att situationen har förvärrats sedan 1993. Om man till det lägger Jan Flygheds undersökning i Stockholms län visar det sig att 10 % av de vräkta var spårlöst försvunna och inte gick att hitta i något myndighetsregister.

Enligt Flyghed är risken stor att denna grupp lever ett marginaliserat liv i uteliggarmiljö. För att stärka ställningen för de hyresgäster som fastnat i skuldfällan är det viktigt att man ser över hyreslagen från 1993 och förbättrar förutsättningarna för att de boende ska kunna behålla sina kontrakt. En normal konsekvens av sena betalningar är i andra sammanhang först en betalningspåminnelse och därefter någon form av straffavgift. Detta borde vara en rimlig ordning när det gäller försenad hyresinbetalning också. Ingen borde kunna avhysas enbart på grund av försenade inbetalningar.

Med beaktande av de konsekvenser som en vräkning får är det nödvändigt att 12 kap. 46 § jordabalken ses över för att stärka hyresgästernas besittningsskydd. Regeringen bör lägga fram förslag till förändring av denna lagstiftning.

Ungdomar och rätten till egen bostad

Utöver de grupper som räknas som hemlösa finns stora grupper som inte har eget kontrakt men som skulle vilja ha ett om de hade ekonomiska förutsättningar. Framför allt är det ungdomar som drabbats hårt av den marknadsanpassning som skett på bostadsmarknaden. I dag är det cirka 190 000 unga som bor kvar hos sina föräldrar trots att de egentligen skulle vilja ha en egen bostad.

Huvudskälet är bristande ekonomiska möjligheter till eget boende p.g.a. arbetslöshet och alltför höga boendekostnader. Många hyresvärdar försvårar också möjligheterna genom att ställa en rad krav på de tilltänkta hyresgästerna. Kraven är ofta godtyckliga och varierar från hyresvärd till hyresvärd. Reglerna för uthyrning beslutas av hyresvärdarna och är inte möjliga att överklaga. Framför allt ungdomar, men också socialbidragsberoende, arbetslösa och lågavlönade, drabbas av hyresvärdarnas godtycke.

Den rättslöshet som drabbar de bostadssökande skulle mildras om det fanns en överklagningsrätt för prövning av hyresvärds skäl att neka rätten till ett hyreskontrakt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det borde också ligga i regeringens intresse att få en samlad bild av alla de olika krav och regler som finns på bostadssektorn avseende rätten till hyreskontrakt.

Boverket bör få till uppgift att inventera och kartlägga hur kraven och villkoren för att få en bostad ser ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sekundär bostadsmarknad

I takt med att allt fler får svårt att komma in på den reguljära bostadsmarknaden ökar logimarknaden (härbärgen och hotell) och den sekundära bostadsmarknaden där socialtjänsten erbjuder hemlösa bostäder med andrahandskontrakt. Den sekundära bostadsmarknaden kan delas in i tre huvudkategorier:

I alla tre boendeformerna finns ett inslag av kontroll och uppfostran av de boende. Kontrollen utövas oftast utifrån fastighetsägarens krav och mindre utifrån den boendes behov. Ofta innebär det att krav ställs på den boende som inte finns på den övriga bostadsmarknaden. Det kan handla om krav som vore omöjliga att ställa på vanliga hyresgäster. Kraven kan vara allt ifrån urinprovslämning till avsägelse av integritet i boendet.

Reglerna för uppsägning/vräkning är helt annorlunda än på den övriga bostadsmarknaden och många gånger upplever sig de som lever med andrahandskontrakt som hemlösa. I takt med den allt större sekundära bostadsmarknaden och de ibland orimliga krav som ställs finns en ökad tendens till att de som befinner sig på den sekundära bostadsmarknaden hamnar allt längre från det egna förstahandskontraktet.

Det är inte ovanligt att man bor kvar med socialt kontrakt efter mer än två år. Den normalisering som är syftet med sekundärboendet tenderar ibland snarare att inkapsla de boende i socialtjänstens omsorg. När den sekundära bostaden blir normalisering är syftet förfelat, och det är därför nödvändigt att se över besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt.

De som bor med andrahandskontrakt på den sekundära bostadsmarknaden bör ges reell möjlighet att komma in på den reguljära bostadsmarknaden. Detta kan ske antingen genom att göra det möjligt att omforma andrahandskontrakt till förstahandskontrakt eller, om hyresgästen själv vill, garantera annan bostad med förstahandsupplåtelse. Regeringen bör återkomma med förslag på hur man kan skärpa reglerna kring besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt i enlighet med det som ovan anförs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Lagändringar

Som vi tidigare påpekat finns det stora grupper som befinner sig i närheten av fattigdom och hemlöshet, och det är därför betydelsefullt att förebygga hemlöshet. För att göra detta krävs naturligtvis en rad sociala insatser men också verktyg för kommuner och stat att förebygga hemlöshet och bekämpa den hemlöshet som redan är ett faktum. Det helt avgörande för att lösa problemet med hemlöshet i vid bemärkelse är att få fart på nybyggandet av bostäder som de flesta har råd att efterfråga. Bostadsbidragen måste fungera på ett sådant sätt att de grupper som av ekonomiska skäl inte kan efterfråga bostäder får ett rimligt försörjningsstöd för att lösa problemet.

11 Bostadsförmedling och bostadsanvisningslag

Borttagandet av bostadsförsörjningslagens och bostadsanvisningslagens effekter för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har aldrig blivit utredd, men det är tydligt att borttagandet av dessa lagar kraftigt försvårat förhållandet för dessa grupper. Den nya bostadsförsörjningslagen ger staten rätt att ålägga en kommun att inrätta bostadsförmedling (en möjlighet som regeringen fortfarande inte använt sig av). Detta är ett steg i rätt riktning, men med tanke på att hemlöshet även finns i kommuner med överskott av lägenheter hade det varit bättre med obligatorisk bostadsförmedling både för att få en tydlig bild av efterfrågan och som ett underlag för planering.

Det bör återigen bli obligatoriskt för en kommun att inrätta bostadsförmedling. Det bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bostadsanvisningslagen som gav kommunerna rätt att fördela ett visst antal lägenheter i både det privata och det kommunala beståndet var ett kraftfullt redskap för att garantera kommunmedborgarna en möjlighet till bostad. Därför bör bostadsanvisningslagen återupprättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

12 Boendeplanering

I den bostadspolitiska utredningen talas om ett nytänkande för bostadsplanering. Det behövs ett tvärsektoriellt samarbete mellan den fysiska planeringen, tekniker, miljöansvariga och socialtjänsten. Det krävs också ett samarbete mellan de olika aktörerna på bostadsmarknaden. Om detta skall ha någon som helst mening måste det leda till ett obligatoriskt boendeplaneringsprogram. Innehållet i programmet skall bland annat beskriva kommunens planering för att tillgodose de prioriterade gruppernas behov av bostäder och åtgärder mot bostadssegregering. I Vänsterpartiets motion Boendeplanering finns ytterligare krav på innehållet i boendeplaneringsprogrammen.

Det som ovan anförs om boendeplaneringsprogram bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

13 Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen garanterar inte rätten till eget boende utan endast tak över huvudet. En lagändring som skulle uppfylla rätten till egen bostad skulle förstärka socialtjänsten och förbättra situationen för hemlösa och uteliggare och förbättra situationen för dem som riskerar att bli hemlösa.

Regeringen bör utreda och föreslå lagändringar så att 4 kap. 1 § socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse om att rätt till bistånd också skall omfatta rätten till en egen bostad. Detta för att trygga individens rätt till egen bostad.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 22 oktober 2002

Gudrun Schyman (v)

Lars Bäckström (v)

Mats Einarsson (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Rossana Dinamarca (v)

Alice Åström (v)

Sten Lundström (v)