1 Innehållsförteckning 12
2 Förslag till riksdagsbeslut 13
3 Inledning 14
4 En genomgripande tillgänglighetsreform 15
5 Plan- och bygglagen 17
6 Återställande och tryggande av 90-talets handikappreform 17
7 Statligt kostnadsansvar för assistansverksamhet 18
8 Daglig verksamhet för psykiskt funktionshindrade 19
9 Hjälpmedelsgaranti 21
10 Ökat statligt ansvar för flerhandikappade och för små handikappgrupper 22
11 Rehabilitering och habilitering 22
12 Utredning om högkostnadsskydden 22
13 Bilstödet 24
14 Bidrag till handikapporganisationer 25
15 Rättsligt skydd mot diskriminering 26
16 De funktionshindrade i informationssamhället 26
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en plan för att under de närmaste fem åren satsa sammanlagt 5 miljarder kronor på ett statligt stimulansbidrag till landsting, kommuner, fastighetsägare, kollektivtrafikbolag m.fl. för att anpassa samhället så att det blir tillgängligt också för funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av en tillgänglighetsreform.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i plan- och bygglagen.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till återställande av tidigare gällande regler enligt handikappreformen.
Riksdagen beslutar att den 1 januari 2003 återföra ansvaret för de 20 första assistanstimmarna enligt LASS från kommunerna till försäkringskassorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning och arbetsvillkor för personliga assistenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning för att möjliggöra utvidgning av rätten till daglig verksamhet enligt LSS.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till de lagändringar som kan vara nödvändiga för att avhjälpa oklarheter i regelverket om hjälpmedel för funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hjälpmedelsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ekonomiska ansvar beträffande vissa grupper av flerhandikappade och centrum med expertis om vissa små grupper med speciella funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabilitering och habilitering.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning angående samordning av högkostnadsskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bidragssystemet för handikapporganisationer.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram erforderliga lagförslag för att trygga funktionshindrades möjligheter att delta i samhällslivet och inneha förtroendeuppdrag.3
1 Yrkande 3 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 11 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 14 hänvisat till KU.
Liberal politik handlar mycket om att undanröja hinder för människors fria val. Vi vill motverka utanförskap och vanmakt och skapa förutsättningar för människor att förverkliga just sina drömmar. Människor ska få chanser och våga ta chanser. Det är utgångspunkten för Folkpartiets arbete med att skapa bättre villkor för det vi ibland kallar ”det glömda Sverige”.
Genom åren har vi märkt att gamla och sjuka på långvården, barn som far illa och förföljda kvinnor sällan är i den politiska debattens centrum. Det gäller också för människor med funktionshinder och deras familjer.
Integritet, självbestämmande och delaktighet blir inte mindre viktiga faktorer i livet bara för att man råkar ha en funktionsnedsättning. Det är rättigheter som skall omfatta alla.
Som politiker har vi ett ansvar att prioritera människor med funktionsnedsättning och andra utsatta grupper, även om det ibland kan innebära att vi riskerar att stöta oss med större och starkare särintressen.
Utvecklingen de senaste åren har dock gått åt annat håll.
Klockan har börjat vridas tillbaka. Efter årtionden med viktiga framsteg för funktionshindrades rättigheter började en smygande – och ibland inte ens smygande – försämring av många funktionshindrades situation. Så har det politiska läget blivit när det gäller de funktionshindrade, under slutet av 90-talet och de första åren efter sekelskiftet.
Hade det inte varit för de offensiva satsningar på handikappolitiken som skedde i början av 90-talet hade funktionshindrade personer sannolikt halkat efter påtagligt i välfärdshänseende.
Men trots 90-talets handikappreform har personer med funktionshinder fortfarande betydligt sämre välfärd än resten av befolkningen. Orsaken är inte så enkel som att 90-talskrisen som följde på 80-talsbubblan gjorde läget svårare både på arbetsmarknad och i statsfinanser. Det har också skett en attitydförskjutning i samhällslivet, som inte varit till fördel för handikappolitiken.
Detta visar, enligt vår mening, ännu mer på nödvändigheten att återställa och bevara den rättighetslagstiftning som på Folkpartiets initiativ genomfördes under början av 90-talet. Även om denna rättighetslagstiftning för de funktionshindrade har fungerat som ett bålverk mot de socialdemokratiska regeringarnas nedprioriteringar under sista hälften av nittiotalet skedde inskränkningar som inte bör få bli bestående.
Det finns också mer att göra för att förbättra funktionshindrades situation än att återställa det som försämrats i handikappreformen. Denna kan byggas ut när det gäller de varaktigt psykiskt funktionshindrade. En ökad tillgänglighet är en annan mycket viktig reform, som innebär engångssatsningar för att bygga bort sådant som hindrar människor att ta sig fram. Hjälpmedelsgaranti och bättre fungerande färdtjänst är andra saker som nu borde sättas på dagordningen.
Färdtjänstlagen tas upp i en separat liberal motion, och när det gäller vårdgarantin – en fråga av stor vikt för funktionshindrade som ofta drabbats hårt av vårdköer – hänvisar vi till den liberala partimotionen om sjukvårdsfrågor.
Många funktionshindrade lever i en ofrivillig isolering. Insatserna för att ge dem möjligheter, som de flesta i vårt samhälle tar som självklara, har hittills varit helt otillräckliga.
Handikappombudsmannen och Boverket har i rapporter visat att arbetet på att öka handikappades tillgänglighet går alldeles för trögt. Det är i och för sig ingen nyhet. I handikappolitikens historia finns åtskilliga målsättningar som inte uppfyllts och stolta mål som inte uppnåtts. Nu tyder det mesta på att regeringens senaste mål och löfte – att Sverige ska vara handikappanpassat till år 2010 – inte heller kommer att nås. Boverket har konstaterat att ”... tillgänglighetstakten snarare minskat än ökat under de senaste åren”.
Inte ens nybyggda hus lever upp till handikappkraven. Det beställs fortfarande bussar och tåg som inte är handikappanpassade. Inte ens det som kallas ”enkla åtgärder” i det befintliga beståndet – rullstolsramper, avfasning av trottoarkanter, handikapptoaletter osv. – genomförs i tillräcklig takt. De möjligheter som ny teknik – exempelvis Internet och digital TV – ger har inte utnyttjats tillräckligt.
Regeringens politik bygger på en beräkning att de nyss nämnda ”enkla åtgärderna” kostar sammanlagt 5 miljarder kronor och innebär att de åtgärderna ska betalas av respektive huvudman, alltså fastighetsägare, markägare, trafikbolag med flera. Vår åsikt är dels att målet ska sättas högre – det räcker inte med de ”enkla åtgärderna” –, dels att inte ens de ”enkla åtgärderna” kommer att genomföras tillräckligt snabbt utan statliga stimulansbidrag.
Vi ser naturligtvis det principiellt riktiga i att exempelvis den som driver en busslinje ska bekosta att alla passagerare, även de funktionshindrade, kan komma ombord. Men verkligheten visar att principen inte fungerar i praktiken. Riksdagen bör inte rida högt på en princip och samtidigt låta åren gå och låta de handikappade vänta. Riksdagen bör i stället fatta beslut om stimulansbidrag med i genomsnitt en miljard om året under fem år från och med 1 juli 2003. Annars kan det gå som det gjort med de beslut som fattades om kollektivtrafiken. Lagen om dess handikappanpassning antogs faktiskt 1979, men det har inte hänt särskilt mycket på 23 år!
Regeringens proposition ”Från patient till medborgare” (1999/2000:179) blev inte den stora tillgänglighetsreform som Folkpartiet och många med oss hade hoppats på. Framför allt saknades det extra stimulansmedel för att möjliggöra de vackra tillgänglighetsparoller som propositionen innehöll.
Boverket uppskattade i en rapport år 2000 att kommunerna behöver göra förbättringar för 2,4 miljarder kronor, privata fastighetsägare för 2,1 miljarder kronor, staten för 200 miljoner kronor och landstingen för 300 miljoner kronor, sammanlagt 5 miljarder kronor för att undanröja enkelt åtgärdade hinder. Boverket konstaterar också att kostnaderna kan minskas – i gynnsammaste fall halveras – om samtliga aktörer tar fram en systematisk och långsiktig plan för åtgärderna, så att de kan genomföras i samband med ordinarie underhåll och investeringar.
5 miljarder kronor är också den summa vi vill avsätta de närmaste åren för en genomgripande tillgänglighetsreform. Yrkande om detta finns i Folkpartiets budgetmotion. Ansvars- och finansieringsprincipen, alltså att varje sektor i samhället har ansvar för att just deras verksamhet är tillgänglig för funktionshindrade och att detta normalt skall tillgodoses inom ordinarie budget, ligger dock fast.
Pengarna är tänkta som stimulansmedel för att få fart på en utveckling som trots stolta paroller har gått mycket långsamt. ”Mainstreaming”, att hänsyn till funktionshindrade inte ska vara ett särskilt politikområde, utan en självklar del i alla beslut, ska vara utgångspunkten. Men den praktiska verkligheten har lärt oss att alltför många beslutsfattare behöver både morot och piska för att det ska bli verklighet.
När det gäller byggnaders tillgänglighet är målet på samma sätt som för kollektivtrafiken att alla offentliga byggnader och platser bör göras tillgängliga. Dessa åtgärder är inte sällan möjliga att göra till låga kostnader. Att beslutsfattare tror att det kräver omfattande och kostsamma ingrepp för att göra publika lokaler tillgängliga är inte sällan en förklaring till (men verkligen ingen ursäkt för) att allt för lite händer. Men en ramp som gör det möjligt för rullstolsburna att ta sig upp och ned från trottoaren behöver inte kosta mer än 400 kr enligt Boverkets uppskattning (och innebär ingen merkostnad alls om den görs när trottoaren anläggs i stället för i efterhand).
Ett räcke att ta stöd mot när gångbanan lutar kostar 850 kr metern. Plattläggning som med sin struktur kan tala om för en synskadad att här är en målpunkt – till exempel en busshållplats kostar 75 kr kvadratmetern. Det är den typen av hinder som Boverket avser med ”enkelt åtgärdade hinder”.
Men en tillgänglighetsreform bör sträva längre än så. Känsliga miljöer – till exempel byggnader av kulturhistoriskt värde – kostar mer att anpassa. Samtidigt är det angeläget att sådana miljöer som t ex idrottsanläggningar och kulturellt värdefulla byggnader är tillgängliga även för funktionshindrade.
Att installera hissar, en ofta nödvändig åtgärd för att en byggnad ska kunna anses vara tillgänglig för funktionshindrade, räknas inte heller in bland de enkla åtgärderna. De stimulanspengar vi vill avsätta bör gå också till de tillgänglighetsåtgärder som inte är enkla.
Varje ansvarig myndighet, landsting och kommun skall upprätta planer som anger i vilken takt och på vilket sätt tillgänglighetsproblemen ska avhjälpas. Ibland måste särskild hänsyn tas, t ex vid planer som gäller kulturhistoriska miljöer.
Kraven på tillgänglighet gäller självklart alla typer av lokaler – offentliga och kommersiella.
I FN:s standardregler är utgångspunkten delaktighet och jämlikhet i hela samhället. Men några miljöer där det är särskilt angeläget att förbättra tillgängligheten kan ändå pekas ut:
Vallokaler. Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, har uppmärksammat att många av de lokaler som används som vallokaler är otillgängliga för människor med funktionshinder. Att väljare har svårt att ta sig in i vallokalen borde över huvud taget inte behöva förekomma.
Skolbyggnader. Folkpartiet har varit pådrivande för rätten att välja skola. Men för att den rätten ska få något innehåll för funktionshindrade måste skolornas tillgänglighet förbättras kraftigt. Enligt Handikappombudsmannens årsrapport år 2000 saknar 40 procent av landets gymnasieskolor ens grundläggande anpassning för rörelsehindrade.
Posten. Omorganisationen, där de traditionella postkontoren alltmer ersätts av serviceställen, har förvisso för de flesta betytt ökade öppettider och fler ställen att skicka sina brev och paket ifrån. Men de partner posten har valt är inte sällan små närbutiker, med mycket begränsad tillgänglighet. Det är också mycket glest mellan de brevlådor som är möjliga att nå för en kortvuxen eller rullstolsburen person.
Bankomater sitter oftast alldeles för högt för att en rullstolsburen eller kortväxt person ska kunna använda dem. Att kunna sköta sin privatekonomi är grundläggande för självständighet och värdighet – då ska man inte behöva be om hjälp för att kunna ta ut kontanter.
Det som här anförts om inriktningen av en tillgänglighetsreform bör ges regeringen till känna.
Plan- och bygglagen borde kompletteras med riktlinjer som tvingar fram rimliga anpassningsåtgärder för funktionshindrade. Regeringen stoppade ett sådant förslag 1995, med hänvisning till att det skulle vara för dyrt för kommunerna.
Med de stimulansmedel vi här föreslår kan plan- och bygglagen kompletteras med skrivningar så att all nybyggnation anpassas till funktionshindrades behov och så att äldre byggnader och annan infrastruktur kan anpassas. Regeringen bör här återkomma med lagförslag.
Handikappreformen med rätten till personlig assistans till personer med funktionshinder innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen. Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina egna liv och kunna leva självständigt.
Men redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen då rätten till personlig assistans skars ned. De farhågor som Folkpartiet då förde fram inför riksdagsbeslutet har tyvärr visat sig välgrundade. Många funktionshindrade har fått sin rätt till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens är att flera försäkringskassor skickar över ansvaret till kommunerna och alltså gör en snävare bedömning än tidigare.
Även möjligheterna att kombinera personlig assistans med andra insatser enligt LSS i skola och förskola har inskränkts. För att barn med funktionshinder ska vara garanterade personlig assistans, krävs det att de har fler än ett funktionshinder och har ett omvårdnadsbehov som överstiger 12 timmar per dag. Vi anser att rätten till personlig assistans i förskola/skola ska återställas.
Den personliga assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studieverksamheten. Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis skall utvecklas så att den enskilde känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska leken.
Folkpartiet anser att de rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om personlig assistans ursprungligen givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga måste återinföras.
För de ovannämnda förändringarna i syfte att återställa handikappreformen anvisas i Folkpartiets budgetmotion 300 miljoner kronor. Regeringen bör snarast återkomma med de förslag som är erforderliga för att genomföra förbättringen.
Vi föreslår också en annan förändring med samma syfte, där staten skall ta på sig ett kostnadsansvar som tidigare flyttats till kommunerna. Enligt den s.k. finansieringsprincipen skall denna lättnad för kommunerna beaktas när nivån för de allmänna statsbidragen till kommunerna bestäms så att förändringen blir neutral när det gäller de ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner. Vad det här handlar om är att kostnadsansvaret för de 20 första assistanstimmarna i och med vårbudgeten 1997 vältrades tillbaka på kommunerna.
För de människor som berörs har det delvis blivit en återgång till situationen före handikappreformen, då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja och där insatserna skilde sig åt mellan kommunerna. Förändringen har också medfört att assistansreformens karaktär av rättighetslagstiftning är utsatt för ett ständigt ifrågasättande inom kommunal förvaltning. Dessutom har assistansverksamheten i en del fall blivit onormalt betungande för vissa kommuner, medan andra kommuner haft låga kostnader.
Vi föreslår att riksdagen återför ansvaret för dessa första 20 assistanstimmar från kommunerna till försäkringskassan och därmed till statsbudgeten. Detta kan genomföras med verkan från årsskiftet, och riksdagen bör snarast fatta beslut om förändringen. Detta ställningstagandet skall också vara utgångspunkten när man behandlar betänkandet från den utredning som arbetat med problem som uppkommit genom ojämn kostnadsbelastning på olika kommuner.
I Folkpartiets budgetmotion framläggs yrkanden när det gäller anslagen för assistansersättning respektive statsbidrag till kommuner som hör samman med flyttningen av kostnadsansvaret för de 20 första timmarna.
För att trygga handikappreformen bör också de personliga assistenternas situation vid till exempel hjälpmottagarens sjukhusvistelse uppmärksammas. Det bidrar till svårigheter att rekrytera assistenter att en tillfällig sjukhusvistelse som regel innebär att assistenten inte får följa med till sjukhuset och biträda i vården utan tvärtom kan bli av med jobbet p g a arbetsbrist. Assistenternas utbildning, vidareutbildning och handledning behöver också uppmärksammas mer. Att vara personlig assistent måste vara ett yrke och inte så ofta ses som ett genomgångsjobb. Detta bör ges regeringen till känna.
Flertalet personer med funktionshinder har därmed inte nedsatt arbetsförmåga. De finner också i regel arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Deras situation avviker inte från befolkningen i stort. Men de som har nedsatt arbetsförmåga har betydligt svårare att finna sysselsättning. Bland dem är arbetslösheten dubbelt så stor som bland dem, med eller utan funktionshinder, som har full arbetsförmåga.
Allra svårast är situationen för dem som har någon form av psykiskt funktionshinder, men den är särskilt besvärlig också för till exempel personer med hjärt- och kärlsjukdomar, rörelsehinder och dyslexi. Andelen icke sysselsatta ligger i dessa grupper på 40 procent eller mer. Det är angeläget att bereda dem med nedsatt arbetsförmåga arbete eller annan regelbunden verksamhet. Det är viktigt för att ge struktur åt vardagen, sociala kontakter och ofta en mer meningsfylld tillvaro.
Majoriteten av dem med nedsatt arbetsförmåga behöver någon form av hjälp eller anpassning för att kunna arbeta. Det kan handla om hjälpmedel, anpassad lokal, transporter till och från arbetsplatsen eller personligt biträde, men allra vanligast är behov av anpassning av arbetstiden, arbetstempot eller arbetsuppgifterna. Så långt möjligt ska efterfrågan på arbete för dem med nedsatt arbetsförmåga mötas på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsgivare kan få stöd på olika sätt för att anpassa arbetsplatsen, men utnyttjar dessa möjligheter alltför sällan. Det är därför angeläget att – gärna i samarbete med näringslivets organisationer – bedriva opinionsbildning riktad mot arbetsgivare för att undanröja fördomar och sprida kunskap om de möjligheter som står till buds. En sådan möjlighet är anställning med lönebidrag. Förslag om detta finns i Folkpartiets partimotion om arbetsmarknadsfrågor.
För dem som omfattas av LSS är möjligheterna till arbete i regel ännu mer begränsade än för dem som skulle kunna få arbete genom lönebidrag. Men också de som omfattas av LSS borde ges möjlighet till en daglig verksamhet.
När LSS genomfördes utvidgades den gamla omsorgslagen till en vidare personkrets. Den kom att omfatta, förutom personer med utvecklingsstörning med mera, också personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service” (Dessa brukar ofta kallas ”personkrets 3”).
Av resursskäl som var mycket påtagliga under 90-talskrisen kom denna nya personkrets emellertid inte att omfattas av det som kallas ”Daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig” (LSS § 9, p 10), den så kallade sysselsättningsgarantin. Det är emellertid starkt önskvärt att handikappreformen fullföljs även på denna punkt, så att den s k sysselsättningsgarantin också kommer att omfatta varaktigt psykiskt sjuka.
Det här är – vid sidan om tillgänglighetsfrågorna och att trygga att assistansreformen inte bryts sönder – en av de största frågorna på dagordningen när det gäller de funktionshindrades levnadsvillkor. Den gäller inte dem som har lättast att tala för sig – tvärtom gäller den till stor del sådana som hör till de tystaste och de mest bortglömda. Att fullfölja handikappreformen i den här delen skulle också i många fall vara av stor betydelse för anhöriga till dem som är drabbade av varaktig psykisk sjukdom.
Men det är samtidigt en reform som kräver en hel del av förberedelser och som dessutom kostar en hel del pengar, det kan då verksamheten blir utbyggd handla om ett par miljarder brutto. Liksom andra sociala reformer är detta något som kommer at bli svårt att genomföra om inte den snabba kostnadsökningen i sjukförsäkringen slutar att tynga ned de övriga delarna av välfärdspolitiken.
LSS är en rättighetslagstiftning, och skälet till det är att den gäller människor som annars skulle ha särskilt svårt att göra sig gällande mot de mångas och de starkares anspråk på resurser. Utvidgningen av LSS när det gäller daglig verksamhet måste samtidigt av praktiska skäl ofrånkomligen ske successivt, bland annat med hänsyn till möjligheterna att rekrytera och utbilda personal. Vidare behövs regler för hur en stegvis uppbyggnad skall kunna förenas med en rättighetslagstiftning. Det kan möjligen ske genom att den utvidgade rättigheten införs successivt för olika årgångar. Denna och andra genomförandefrågor bör nu utredas så att det blir möjligt att få igång genomförandet av reformen. Detta bör ges regeringen till känna.
Om beslut om utredning tas av riksdagen i år är det realistiskt att verksamhet kan komma igång i begränsad skala under loppet av 2005. Det bör därvid observeras att verksamheten inte behöver ske i kommunernas regi. En av de praktiska möjligheterna att tillgodose en sysselsättningsgaranti av detta slag är genom sådana aktivitetscentra som drivs av Fountain House för psykiskt sjuka. Dessa och liknande organisationer bör få ökat stöd av samhället för att bygga ut sin verksamhet. Detsamma gäller andra alternativ inom föreningsliv och frivilligorganisationer. Genom begränsade bidrag kan personer beredas sysselsättning och erbjuda tjänster som bidrar till människors välfärd utan att betalningsviljan för dem är så stor att de uppkommer på den ordinarie marknaden.
Funktionshinder medför ofta behov av särskilda hjälpmedel. Vissa av dem erhålls av sjukvårdshuvudmannen, i många fall utan avgift. Avgifter förekommer dock, bland annat för utprovning av hjälpmedlet och för tillhandahållandet. För vissa slag av hjälpmedel har införts särskilda avgiftssystem, och det finns en flora av olika rabatter och högkostnadsskydd på detta område.
Att det kan handla om långt mer pengar än vad läkarbesöken kostar framgår av t.ex. avgifterna för hörhjälpmedel. Knappt hälften av landstingen har ett tak för vad sådana hjälpmedel får kosta, och det har ofta varierat mellan 3 000 och 3 500 kronor. Kostnaden som överstiger detta tak får den enskilde betala själv. För en person med behov av digital hörapparat för båda öronen har det inneburit en egen kostnad på cirka 9 000 kronor.
Oklarheter i arbetsfördelning, tillämpning och regelverk har påtalats av flera handikapporganisationer. Det har gällt sådana frågor som i vilken utsträckning val av slag av hjälpmedel omfattas av HSL:s regler om behandlingsalternativ samt sjukvårdshuvudmannens formella möjlighet att avgiftsbelägga hjälpmedlen och om dessa hjälpmedel omfattas av HSL:s högkostnadsskydd i öppen vård.
Vägledning om vad som skall gälla kan hämtas från olika förarbeten och tidigare, numera upphävd, lagstiftning. Innebörden framgår dock inte entydigt av själva lagtexten. En större klarhet måste skapas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag.
Det är också viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk att kvaliteten sjunker. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp parallella organisationer för hjälpmedel. Detta är ett slöseri med kompetens och resurser. Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna.
En vattentät organisation borde i stället byggas upp mellan landstingen och kommunerna så att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver i form av rådgivning, utprovning och anpassning av hjälpmedel. En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja kvaliteten och att kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som sker idag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning–hörapparat–uppföljning.
Många gånger kan väntetiden för den som är i behov av hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv.
Utprovning av hörapparat skall ingå redan i det första steget vid införandet av en nationell vårdgaranti.
Men det skall allmänt gälla att den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp, enklare hjälpmedel skall kunna erhållas i princip omedelbart och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader. Vad som här anförts om en sådan hjälpmedelsgaranti bör ges regeringen till känna.
Kostnaderna för vissa personer med svåra funktionshinder är så stora att de kan vara svåra att bära för en enskild kommun eller kommundel. Det finns anledning att införa ett system där staten övertar det ekonomiska ansvaret för vissa grupper av flerhandikappade, till exempel dövblinda. Som vanligt i sådana fall skall finansieringsprincipen tillämpas och statsbidragen till kommunerna ändras för att neutralisera inverkan av ansvarsförändringen på kommunsektorns ekonomi i stort.
För vissa små grupper med speciella funktionshinder är det inte möjligt att ha expertis i varje kommun eller ens i varje landsting. Centra med expertis måste samlas på ett eller några få ställen i landet. Några sådana centra är redan etablerade, till exempel Rett Center i Östersund där det också finns ett förslag i budgetpropositionen. Andra kan behöva byggas upp under kommande år. Det har i praktiken visat sig svårt att klara en stabil finansiering av dessa. Även här bör staten ta ett ansvar som säkerställer att de centra som behövs får erforderliga resurser. Detta bör ges regeringen till känna.
Rehabilitering och habilitering skall ses i ett livslångt perspektiv, och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller för dem som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet. Detta behöver särskilt understrykas när ökat antal långa sjukskrivningar och en trots detta snarast minskad rehabiliteringsinriktning hos försäkringskassorna gör att funktionshindrades behov löper ännu större risk att bli eftersatta.
Det finns skäl att här påminna om FN:s s.k. standardregler, som är vägledande för handikappolitik, och där det (i regel 3) heter att alla människor med en funktionsnedsättning som behöver rehabilitering/habilitering bör ha tillgång till en sådan. Där sägs vidare att begreppet ”rehabilitering” avser en process som syftar till att människor med funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga. Det är viktigt att detta inte tappas bort till följd av den akuta situation som uppstått i försäkringskassorna. Detta bör ges regeringen till känna.
Flera av de övergripande sociala trygghetssystemen samverkar för att i de flesta fall hindra att följderna av funktionshinder eller kronisk sjukdom blir ekonomiskt ruinerande, för anhöriga såväl som för den som själv drabbas. En hel rad olika bidragsformer och andra regler är till just för att vara skyddsnät som begränsar de ekonomiska följderna av svåra funktionshinder och allvarliga kroniska sjukdomar. Det gäller t ex det ekonomiska stödet till föräldrar med handikappade barn och den nyligen införda maxtaxan i äldrevården. Flera av de här skyddsnäten är utformade som högkostnadsskydd.
Högkostnadsskydd hindrar att avgifter får negativa sociala följder men ger samtidigt en bättre hushållning med skattemedel än nolltaxa. Tekniken med enhetliga priser och högkostnadsskydd är också bättre än en inkomst- eller förmögenhetsprövning av hur mycket vården skall kosta. Högkostnadsskyddet är fritt från de marginaleffekter som förvärrar marginalskatteproblematiken i inkomstskatter, bostadsbidrag och vissa taxor.
Det finns dock många separata högkostnadsskydd, för mediciner, läkarbesök, sjukresor (flertalet landsting), sluten vård (i några av landstingen), hemsjukvård (i vissa kommuner), näringslösning för vissa handikappade barn, hjälpmedel för vuxna (i vissa fall i vissa landsting). En del andra taxor i kommuner och landsting, för bl a vissa hjälpmedel, varierar en hel del, både nolltaxa och andra konstruktioner förekommer för samma sak. Dessutom hamnar en hel del andra merkostnader vid sjukdom och funktionshinder utanför de olika skyddsnät som satts upp.
Så trots alla skyddsnät kan de som får betala högsta beloppet i flera olika högkostnadsskydd och därtill har andra merkostnader få en tyngre kostnadsbörda, som dessutom ofta skall betalas ur ganska blygsamma inkomster. För personer med svårare funktionshinder förenas ofta låga arbetsinkomster med merkostnader för bostad och transporter, jämfört med samma bostads- och transportstandard för personer som saknar funktionshinder. Detta framgår bland annat i Socialstyrelsens rapport Avgifter och kostnader för den enskilda personen med funktionshinder.
Problemen har uppmärksammats även i andra sammanhang, bl a av Socialstyrelsen i skriften Vad kostar det att vara sjuk eller funktionshindrad?
Inget tyder på att det här problemet handlar om något verkligt stort antal personer eller om några större pengar för stat, kommun eller landsting. Ekonomiskt är det troligen mycket begränsade belopp jämfört med andra problem inom sjuk- och äldrevård, men också jämfört med förbättringar av assistansreformen och tillgängligheten för funktionshindrade. Men här lurar risken att det som drabbar ett fåtal människor hårt betraktas som ett mindre problem än det som drabbar många människor på ett måttligt sätt. Så bör man inte resonera. Det bör, mot bakgrund av den kunskap som samlats genom bl a Socialstyrelsens undersökningar, utredas om det är möjligt att konstruera ett samordnat högkostnadsskydd. Vi hänvisar bl a till den reservation som avgavs i socialutskottet angående samlat högkostnadsskydd när frågor om funktionshinder behandlades vid förra riksmötet.
Tanken är att undvika oacceptabelt stora sammanlagda kostnader för i vart fall mediciner, sjukresor, läkar- och andra primärvårds- och sjukhusbesök samt slutenvårdsavgifter. Detta räcker dock inte för att helt undvika den ansamling av merkostnader som i olyckliga fall kan drabba människor med svåra funktionshinder eller en kombination av flera sjukdomar och funktionshinder.
Anledningen till att högkostnadsskydden hittills varit många och separata är till stor del administrativ. Det har handlat om flera olika huvudmän och om mycket olikartade verksamheter. Dessutom är det i många fall faktiskt inte samma personer som har många läkarbesök och som har stora medicinkostnader.
Tidigare har det knappast varit praktiskt utförbart att försöka införa ett samlat system för högkostnadsskydd. Men numera är det – även om en kostnadsuppdelning sker beträffande läkemedel – landstingen som bär kostnaderna för de flesta av de verksamheter och tjänster som kan omfattas av högkostnadsskydd.
Tandvården är en verksamhet som av flera skäl bör behandlas för sig genom en långsiktig tandvårdsreform. Men i övrigt bör möjligheten prövas att alla patientavgifter, mediciner, hjälpmedel och andra saker som omfattas av högkostnadsskydd skulle kunna hanteras mot ett enda konto för varje personnummer. Möjlighet till månadsbetalning med autogiro kan då, som nu är fallet för läkemedel, finnas för den som vill jämna ut sina betalningar. Även vid mycket komplicerade fall av flera olika högkostnadsskydd, flera slags hjälpmedel och flera berörda personer i samma hushåll skulle i bästa fall avgifter och avgiftsbefrielse smidigt räknas ut utan att den enskilde behöver hålla reda på räkningar och kostnadstak i olika delsystem.
Det bör dock understrykas att flera tekniska svårigheter fortfarande kan vara förenade med ett samordnat högkostnadsskydd. Frågan uppstår bl a om staten skall handha ett nationellt system eller om varje landstingsområde skall ha ett eget. Skall det vara någon mening med ett sådant måste dessutom skyddet ligga på en nivå som gör att det inte blir markanta fördyringar för dem som använder en eller ett par av de tjänster och förmåner som omfattas av högkostnadsskydd.
Det är alltså för tidigt att fastslå att samordnat högkostnadsskydd kan genomföras som en del av handikappolitiken. Men möjligheten att införa ett högkostnadsskydd av det slaget borde nu utredas ordentligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Bilstödet är ett bra medel för att ge personer med allvarliga funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i samhällslivet, yrkesarbete – och bättre livskvalitet. Tillgång till en egen anpassad bil minskar också beroendet av samhällsinsatser i olika former och har särskilt stor betydelse för dem som är bosatta i glesbygd.
Regeringen har i budgetpropositionen aviserat ett senare förslag om bilstödet och beräknat ett anslag som ligger nästan 50 miljoner under utfallsprognosen för 2002 och 62 miljoner under utfallet 2001. Detta har delvis samband med det beslut som i våras fattades om tilläggsbudget för 2002. Det är omöjligt att på det underlag som finns i propositionen bedöma vad regeringens förslag innebär för de funktionshindrade. I Folkpartiets budgetalternativ reserveras av det skälet 50 miljoner för en oförändrad anslagsnivå för bilstöd, och då regeringen skriver att den snarast skall återkomma med kompletterande förslag får anslagsfrågan prövas när den andra propositionen kommit till riksdagen. Det är då möjligt att åtminstone delar av de 50 miljoner vi tills vidare räknar med på anslaget 16:7 utöver regeringens förslag då kan omprioriteras till andra ändamål inom handikappolitiken.
Vi har i tidigare års motioner påtalat att det behövs genomgripande förbättringar inte bara av bidragsnivån utan också av bilstödets konstruktion och tillämpning. Den grundläggande bedömningen av vem som är berättigad till bilstöd måste utgå ifrån den rörelsehindrades hela livs- och arbetssituation. De nuvarande kriterierna är alldeles för trubbiga.
Vidare lämnades nivåerna för grundbidrag och anskaffningsbidrag oförändrade under lång tid. De åldersgränser på 50 och 65 år som finns i reglerna om bilstöd bör tas upp till ny prövning.
När någon har behov av personlig assistans borde det kunna ingå i assistentens uppgifter att köra bilen. Det är av det skälet viktigt att kravet på körkort för den som erhåller bilstödet tas bort. Först då kan personer med omfattande funktionshinder få bilstöd.
Förhoppningsvis kommer de här nämnda frågorna att lösas i anslutning till den aviserade propositionen. Vi har därför inte några yrkanden om bilstödet i det här sammanhanget förutom det som tills vidare gäller i anslagsfrågan.
Folkpartiet var på flera punkter kritiskt till det bidragssystem för handikapporganisationer som regeringen lade fram till riksdagen våren 2000. Det har också visat sig att detta bidragssystem för många handikapporganisationer innebär minskat stöd, vilket riskerar att få konsekvenser för deras verksamhet.
Flera nya handikapp-, patient- och anhörigorganisationer har nybildats på senare år. De företräder inte sällan små grupper av funktionshindrade och deras anhöriga. De handikapp och sjukdomar som är bakgrunden till deras verksamhet ligger ofta långt vid sidan av de större, äldre och mer etablerade organisationernas verksamhet. Den vetenskapliga utvecklingen har också inneburit att fler sjukdomar och funktionshinder än tidigare är kända och föremål för medicinska åtgärder på ett sådant sätt att förutsättningar finns att nya grupper känner behov av att samlas i organisationer. Dessa grupper är ofta ganska små men kan ha stor betydelse för funktionshindrade och deras anhöriga.
Ett bidragssystem som gör det svårt för dessa grupper har betydande brister.
Det är då viktigast att avgränsningen av vad som är en handikapporganisation inte blir så snäv att den utestänger de föreningar som består av anhöriga till personer som själva har så dålig hälsa att de inte förmår vara aktiva i föreningar. Detta gäller inte minst föreningar som arbetar med demensfrågor, som Anhörigrådet och Demensförbundet.
Ett förbättrat stöd till handikapporganisationerna gör det också lättare för dem att vara ett viktigt stöd i tillgänglighetsarbetet.
Bidragssystemet behöver omarbetas, och det bör vara klart i tid till riksdagens beslut om budget för 2004. Detta bör ges regeringen till känna.
I FN:s s.k. standardregler har tydligt slagits fast att diskriminering av funktionshindrade är en fråga om mänskliga rättigheter. Dessa standardregler är inte juridiskt bindande utan är avsedda att ligga till grund för beslut i medlemsstaterna. Men om Sverige vill att funktionshindrades rättigheter skall vara säkerställda är det en god utgångspunkt att vår lagstiftning bör hålla måttet vid en jämförelse med just FN:s standardregler.
Flera länder, däribland USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, har genom antidiskrimineringslagar sökt trygga funktionshindrades rättigheter. Det är därför något pinsamt att Sverige, som var en initiativtagare till FN:s standardregler, ännu inte lyckats stifta en lag mot diskriminering av funktionshindrade som är heltäckande.
Visserligen finns numera bestämmelser till skydd mot diskriminering av funktionshindrade i lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder samt i lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Att dessa lagar inte ger något heltäckande skydd visas av att det uppkommit diskussioner om diskriminering i näringsverksamhet där lagarna inte är tillämpliga, såsom att personer med funktionshinder inte blivit insläppta på restauranger eller inte fått teckna vissa försäkringar.
Inte minst lagstiftningen i USA, som haft stor betydelse för att förbättra de funktionshindrades situation, är av betydande intresse för ett reformarbete i Sverige när det gäller rättsligt diskrimineringsskydd. I detta ämne har nu en parlamentarisk kommitté tillsatts, som skall vara färdig med sina förslag 2004. Vi har därför nu ingen hemställan i de här frågorna, men påpekar att när kommitténs betänkande behandlas bör frågan tas upp om att i regeringsformens kapitel 2 införa ett förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Denna fråga kan i så fall riksdagsbehandlas för ett första beslut före valet 2006. Även frågan om att Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i Europakonventionen, så att detta blir ett generellt förbud som också innefattar människor med funktionshinder, bör senast i det sammanhanget tas upp på nytt.
Det s.k. informationssamhället blir allt mer påtagligt i våra vardagsliv. IT-kunskaper krävs nu inte bara i skolan och på arbetsplatsen, utan gör sig allt mer gällande även inom bankväsendet, transportsystemet, service och olika tjänster, kommunikation människor emellan, kunskapsinhämtande m m.
Utvecklingen går mycket snabbt. Det som ofta glöms bort är de mänskliga och sociala konsekvenserna. Trots allt är det fortfarande en minoritet av befolkningen som har tillgång till den nya tekniken. Orsakerna är flera: den äldre generationens svårigheter inför ny teknik och privatekonomiska skillnader som för många gör tillgängligheten till datorn och Internet näst intill omöjlig.
Synskadade och andra funktionshindrade får stora svårigheter då utrustning, program, hemsidor, informationssystem m m inte görs tillgängliga.
Vi håller på att få ett delaktighets- och rättviseproblem i IT-utvecklingen. När såväl den offentliga som den privata tjänstesektorn allt mer hänvisar till tele- och Internetanvändning, och upphör med eller fördyrar alternativen, är det enkelt för många men vållar stora olägenheter för andra.
Man kan inte helt och hållet överlåta IT-teknikens effekter på samhällsservice och delaktighet till den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Det gäller också att garantera alla medborgares möjligheter att utöva sina rättigheter och skyldigheter samt att leva ett delaktigt, självbestämmande och oberoende liv.
Inte minst är det viktigt att även funktionshindrade ska kunna delta i politiken och ideellt föreningsliv. Det är dock tyvärr ingen självklarhet i dag. Kommundemokratiutredningen visade till exempel att funktionshindrade är underrepresenterade som politiskt förtroendevalda i kommunerna. För synskadade finns det stora brister i tillgången till information, både för synskadade som förtroendevalda och som medborgare. Det borde vara en självklarhet att kommuners, landstings och myndigheters hemsidor är anpassade för funktionshindrade.
Handikappombudsmannens redogjorde i en årsrapport härom året för hur var femte kommun då inte tog fram dokumentation och information i handikappanpassad form, inte heller när sådana önskemål framförts.
Det behövs bestämmelser i lag om att information och underlag för beslut ska tas fram i anpassad form om så begärs. För förtroendevalda skall merkostnader för resor på grund av funktionsnedsättning ersättas av huvudman för det organ som den förtroendevalde är med i. Regeringen bör här återkomma till riksdagen med de lagförslag som är erforderliga.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Christer Winbäck (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |