Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nationell handlingsplan för att undanröja hinder för äldres möjligheter att arbeta.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utveckling av omsorgsgarantier i äldrevården på kommunal nivå.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med nytt förslag om tillsyn av äldrevården, med den inriktning som anges i motionen.
Riksdagen ökar anslaget 17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken med 296 miljoner kronor, jämfört med regeringens förslag.
Riksdagen minskar anslaget 32:1 Länsstyrelserna m.m. med 46 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nationellt försök med viss icke-behovsprövad hemtjänst för personer som är 80 år och äldre.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring av socialtjänstlagen som innebär att valfrihetsprincipen skrivs in i denna lag såvitt avser hemtjänst och särskilt boende för äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunernas betalningsansvar till landstingen i de fall där äldrevården inte klarar att ta emot personer som är färdigbehandlade på sjukhus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot diskriminering av äldre vid prioriteringar inom vård och omsorg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förebyggande av fallolyckor bland äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om felanvändning av läkemedel och läkemedelsbiverkningar hos äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om personalrekrytering till äldrevården och underlättande av övergång från andra yrken till vårdsektorn.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till AU.
2 Yrkande 6 hänvisat till BoU.
I denna motion tar vi upp ett antal frågor om äldrevård, äldres arbetsmarknad m m. När det gäller sjukvård, anhörigvårdarnas villkor, rätten till eget rum – liksom färdtjänst, hjälpmedelsgaranti med mera – hänvisar vi till andra liberala motioner.
Under 1900-talet lades ett kvarts århundrade till medellivslängden i Sverige. De äldre blir allt friskare allt längre upp i åldrarna, samtidigt som utvecklingen när det gäller sjuktal och folkhälsopåverkande förhållanden i den yrkesaktiva generationen innehåller flera oroande tecken.
Att merparten av de år som vunnits i medellivslängd är friska år är förutsättningen för att välfärdsstaten ska klara den stora ändringen av antalet äldre i förhållande till antalet i yrkesaktiv ålder. En ännu större fråga än det ökande antalet äldre är hur vi skapar ett arbetsliv och ett samhälle där allt fler friska äldre kan delta aktivt i produktionen och i annat samhällsengagemang.
Det krävs dessutom en rad andra reformer och förändringar för att göra samhället mer flexibelt och äldrevänligt – och när det gäller vård och omsorg är tryggheten för äldre inte säkrad för framtiden. Den är inte säkrad för alla i dag heller.
När det gäller pengar är tryggheten stor. Så länge landet Sverige står något så när stadigt ekonomiskt är de äldres ekonomiska trygghet inte hotad. Pensionssystemet är numera reformerat och står stabilt inför framtiden. Riksdagen har inrättat flerdubbla skyddsnät mot ekonomisk fattigdom. Garantipension, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg och allra ytterst äldreförsörjningsstöd.
När det handlar om vård och omsorg är däremot tryggheten för dagens och morgondagens äldre inte stabil utan osäker. Att äldrevården fungerar bra i dag för de flesta och för det mesta är inte tillräckligt. Äldrevården är godkänd bara om den är trygg och pålitlig för dem som behöver den mest.
Om Sverige inte blir ett land i tillväxt och utveckling med en livaktig arbetsmarknad och växande skattebaser tillhör äldrevården de mest hotade områdena. De som är mycket gamla och sjuka blir fler, samtidigt går det färre människor i yrkesverksam ålder än tidigare på varje person som är pensionerad. Det är inte på 90-talets arbetsmarknad som svensk äldrevårds framgång eller misslyckande kommer att avgöras. En framtid med arbetskraftsbrist skulle kunna slå mycket hårt mot äldrevården.
Det är viktigt att man på många håll lär sig att uppskatta den tillgång det är med kunskap parad med livserfarenhet. Det gäller vårdsektorn, men också de andra delarna av arbetslivet. Fortsatt välfärd kräver ett yrkesliv som gör att fler äldre känner att de vill och kan fortsätta att arbeta efter 55–60-årsåldern. Det finns de som vill gå i pension vid 60, eller dessförinnan, men också de som vid 65 gärna vill fortsätta att arbeta heltid eller deltid – men som inte får det.
Fram till den 1 januari 2003 är det möjligt att säga upp nästan alla på 65-årsdagen. Men snart höjs den gränsen till 67 år, vilket är en angelägen förbättring av svensk arbetsrätt.
Det har varit vanligt att läkare, sjukgymnaster och tandläkare inte kunnat få vårdavtal med landstingen när de fyllt 65. Ett liknande exempel på nedvärdering av yrkeserfarenhet är att Socialstyrelsens vetenskapliga råd avpolletteras vid 65 år, därför att de då lämnar sin rutinverksamhet. De kan fortsätta att vara aktiva i forskningen och i internationellt vetenskapligt samarbete, men anses inte duga ändå i det vetenskapliga rådet.
Detta är betecknande för en inställning som är bara alltför spridd på olika håll. Lärare som fyllt 65 betraktas av kommunerna som för gamla. På arbetsgivarsidan är intresset för att anställa äldre tyvärr mycket lågt, näringslivet satsar hellre på yngre och har ofta svårt att värdera kunskaper och erfarenheter hos dem som varit med länge men ändå har krafterna kvar. Att bli äldre innebär att i olika grad ha samlat erfarenheter från alla år med arbete, familj och fritidssysselsättningar. Här borde finnas kunskapskällor att ösa ur för yngre generationer. Så är det tyvärr inte. Att bli äldre är idag alltför ofta att bli åsidosatt. Ingen frågar efter ens erfarenheter och kunskap.
Samtidigt ser vi att ett av de stora hoten mot den framtida välfärden är att relationstalet yrkesarbetande/pensionärer blir för lågt. Vi behöver helt enkelt arbeta längre för att kunna klara sjukvård, omsorg och goda pensioner. Det behövs mot den här bakgrunden lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Regeringen bör återkomma med förslag till en sådan lagstiftning.
Det behövs också en nationell handlingsplan för att undanröja de hinder som finns på arbetsmarknaden för äldres möjligheter att arbeta. Regeringen bör ges detta tillkänna.
Äldrevården ska inte betygsättas bara efter hur den är för dem som har det bäst ställt. Ännu viktigare är att den bedöms efter hur den är för dem som inte själva kan eller orkar göra sig hörda och driva sina intressen: Den demenssjuke utan anhöriga. Den äkta makan som bär det tunga lasset och vårdar sin allra käraste i hemmet. Den åldrade utvecklingsstörde som behöver ett anpassat äldreboende. Den gamla på servicehuset som har kvar ett modersmål som inte många i Sverige talar men som börjar glömma språket i fristaden efter landsflykten. Den som märker hur det mörknar vecka för vecka men ändå får vänta på starroperationen.
Bland de äldre finns många som kan bli de tysta, de glömda och de försummade, inte bara därför att de på äldre dagar behöver så mycket mer av sjukvård och omsorg än vad de unga och de friska gör.
Det är när äldrevården möter dessa människor som det visar sig om den håller måttet på allvar, eller bara för somliga. Det är också hos de mest utsatta bland de äldre som verkningarna kan bli störst och svårast om Sveriges ekonomi och arbetsmarknad inte ger ett stabilt underlag för välfärden. Här finns ett av de allra största hoten mot välfärden i Sverige de kommande åren – och årtiondena.
Äldrevården är ett kommunalt ansvar. Så ska det vara. Kommunerna bör vara mycket mer öppna för fler vårdgivare, och många av dem skulle kunna göra mycket mer för valfrihet och alternativ. Men kommunerna har ett ansvar för kvaliteten och för att ingen när hälsan och krafterna sviker lämnas utanför möjligheten till en god äldreomsorg.
Kvalitet är inget som kommer automatiskt med att man tilldelar pengar. Kvalitet kan man bara lita på om man arbetar målmedvetet och oavbrutet med att säkra den och rätta till brister så snart de uppstår. Så är det i många verksamheter, i äldrevård också.
Att äldrevården fungerar bra skall inte vara en sannolikhet för den äldre, utan en garanti. Denna kan bara skötas och följas upp lokalt, där den nära kontakten finns med de äldres vardag. På flera håll i kommunerna har man börjat lägga mer kraft på kvalitetsarbete, det skall inte bara delas ut pengar för verksamhet, det skall också följas upp ordentligt att människor verkligen får den service och den vård som det beslutats om.
Detta är en god början, men den utvecklingen skall inte få stanna upp. Folkpartiet vill ha en kommunal omsorgsgaranti för att kvalitetssäkra en rad olika delar av äldrevården, vilka tillsammans ger en god omsorg. Denna garanti skall innehålla rätten till medicinsk kompetens, till ett värdigt omhändertagande, till en väl fungerade hemtjänst, till en väl fungerande färdtjänst och till rätt hjälpmedel i rätt tid.
Att veta att viktminskning och fallskador – två vanliga, allvarliga men ibland försummade hälsoproblem – utreds och åtgärdas blir en del av en sådan garanti, liksom att trygghetslarm fungerar och att fel i dem åtgärdas snabbt.
En omsorgsgaranti skall också innehålla det som är centralt för valfrihet i boende och hemtjänst. Rätten att ha eget rum, att slippa bli tvingad att bo tillsammans med någon som inte hör till den egna familjen. Men också rätten att flytta, även för den som på gamla dagar bor i särskilt boende.
Rätten till medicinsk kompetens
Rätten till värdigt omhändertagande
Rätten till fungerande trygghetslarm som åtgärdas i tid
Rätten till en väl fungerande färdtjänst
Rätten till en väl fungerade hemtjänst
Rätten att veta att viktminskning och fallskador utreds och åtgärdas
Rätten till valfrihet
Rätten till eget rum
Rätten att flytta även för de äldre som bor i särskilt boende
Rätten till hjälpmedel i tid
Rätten till bra vård i livets slutskede
Att följa upp denna garanti, hos alla vårdgivare, inte bara kommunens egna, skall vara en kommunal uppgift, och det skall vara ett alltid pågående kvalitetsarbete. På äldrevårdscentrum bör finnas äldrevårdsinspektörer med uppgift att självständigt granska den äldrevård som erbjuds inom regionen.
De förvaltningar eller fristående vårdgivare som försummar eller misslyckas med något som ingår i omsorgsgarantin skall bli skyldiga att betala tillbaka avgifter som tagits ut. Det är en effektiv metod att sätta ljuset på sådant som inte fungerar bra.
Utvecklingsarbetet inom äldrevården bör bland annat inriktas på en sådan omsorgsgaranti. Detta bör ges regeringen till känna.
De statliga stimulansbidrag som bör ges till kommunerna för äldrevården skall vid sidan om fortsatt utveckling av anhörigstödet användas för att underlätta införandet av omsorgsgarantier på kommunal nivå. Vi föreslår, som framgår nedan, för sådant stimulansbidrag en ökning av anslaget 17:1 (Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken) med 250 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.
För motiveringen till huvuddelen av denna anslagshöjning hänvisar vi till en liberal motion om anhörigvårdarnas situation. Eftersom förslaget i nästa avsnitt om en omfördelning av resurser för tillsyn av äldrevård berör samma anslag blir den höjning av anslaget 17:1 som vi förordar sammanlagt 294 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.
Att vara uppmärksam på avsteg från omsorgsgarantin är en av uppgifterna för en kommunal äldreombudsman. Men bara en av uppgifterna. Många äldre upplever att de inte vet vart de skall vända sig för att tala om ett missförhållande, eller för att få svar på frågor. För den som har starka anhöriga är det inte så besvärligt. Men det är inte bara för de mest resursstarka, utan också för de svagaste som vården måste fungera väl. För den som inte har anhöriga som för deras talan behövs ett annat ombud.
Äldreombudsmannen skall vara den instans dit äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor och klagomål – liksom för att få information. Detta syftar till att öka den äldres och de närståendes inflytande och förebygga att brister uppkommer i äldreomsorgen. Ombudsmannen skall arbeta med uppföljning, erfarenheter, dokumenterade synpunkter och klagomål skall rapporteras till kommunfullmäktige. En sådan äldreombudsman finns i dag i ett litet antal kommuner, men borde finnas i alla.
Äldreombudsmannen skall vara de äldres ombud och svara för deras intressen och ingenting annat. Det är viktigt att ombudsmannen inom kommunens organisation ges en stark, fristående ställning, med ansvar direkt inför de förtroendevalda – och alltså inte tillhör någon förvaltning som är beställare eller utförare av äldrevård. Ombudsmannen bör på många större orter kunna samordna sin verksamhet med äldrevårdscentrum, där kommunalt anställda äldrevårdsinspektörer kan placeras.
Den statliga tillsynen av äldrevården bör ges en tydligare medicinsk kompetens genom att koncentreras till Socialstyrelsen och dess regionala avdelningar för tillsynsverksamhet. Enligt vår mening är regeringens förslag i budgetpropositionen om att koncentrera en förstärkt inspektion av äldrevården till länsstyrelserna missriktat. Tyngdpunkten i kvalitetsarbetet och tillsynen skall ligga lokalt, med äldreombudsmän, omsorgsgarantier och äldrevårdscentra. Den statliga tillsynen skall främst Socialstyrelsen stå för. Inom länsstyrelsernas tillsynsverksamhet är behovet av uppmärksamhet på barnfrågor, LSS-frågorna samt missbrukarvården minst lika stort som när det gäller äldrevården.
Regeringens förslag på den här punkten bör avvisas av riksdagen, och regeringen bör återkomma med förslag i budgeten för 2004 med den inriktning som angivits här. För budgetåret 2003 bör de 46 extra miljoner som regeringen önskat lägga på länsstyrelserna i stället tillföras kommunerna som stimulansbidrag för snabbt införande av äldreombudsmän. Det betyder att anslaget 32:1 (Länsstyrelserna m.m.) bör minskas med 46 miljoner jämfört med regeringens förslag och anslaget 17:1 (Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken) ökas med samma belopp.
Äldre skall så länge som möjligt få leva ett självständigt liv med eget ansvar och när så behövs få hjälp med de funktioner de inte längre klarar av. Den hjälpen är idag, enligt studier som genomförts, otillräcklig.
Mat som hemtjänsten erbjuder är alltför sällan anpassad till hjälptagarens önskemål och situation. Det händer att städning utförs dåligt och alltför sällan, liksom att hjälp med dusch och annan hygien lämnas alltför sällan och att kläder inte blir tvättade i tid.
För många synskadade äldre är däremot problemet inte detta. De har slutat att räkna med att hemtjänsten skulle vara avsedd för dem. Att inte se och att inte på egen hand kunna utföra städning och tvätt, inköp, post- och bankärenden med mera, har i många kommuner upphört att räknas som tillräckliga skäl för hemtjänst. I en del kommuner får man nämligen ingen hemtjänst om man inte behöver hjälp att stiga upp och klä på sig, duscha med mera.
Många av dem som bor hemma har ett behov av vård och ett omsorgsbehov som är fullt jämförbart med de äldres som bor i särskilt boende. Kan de inte få hjälp ökar risken att de måste flytta till särskilt boende. För att komma tillrätta med problemet behöver primärvårdens och hemtjänstens organisation anpassas till äldre människor med ett sammansatt vård- och omsorgsbehov.
Det konkreta arbetet, inte bara planeringen, måste för denna grupp äldre bedrivas i nära samverkan mellan primärvården, kommunens hemtjänst eller annan utförare som den äldre och de anhöriga själva valt, vårdtagaren och dennes anhöriga eller närstående. Samarbetet borde bedrivas i team bestående av läkare, sjuksköterska, rehabiliteringspersonal och kommunens hemtjänstpersonal. Insatserna bör utformas så att de kan bedrivas i hemmet och av en så liten grupp personer som möjligt.
Att veta att man kan få viss hemhjälp när krafterna tryter och även om behovet inte är stort är viktigt för äldre människors trygghet. Med sådan hjälp kan krafterna för att bo hemma bevaras längre. Behovet av ytterligare hjälp kan förhoppningsvis skjutas upp något. För många kan hemhjälp, även i liten omfattning, bidra till att bryta isoleringen och motverka ohälsa.
Ett nationellt försök bör genomföras under i första hand tre år med en utvidgad möjlighet till hemtjänst för alla som är 80 år och äldre. De ska då, om de vill, få rätt till fyra timmars hemhjälp i månaden utan biståndsprövning men till ett pris som motsvarar en tredjedel av kostnaden (omkring 75 kronor per timme). Kostnaden i övrigt ska bäras av det allmänna.
Regeringen bör – vilket riksdagen bör ge regeringen till känna – överlägga med Kommunförbundet om formerna för ett sådant försök. I den mån det behövs statlig medverkan bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om detta. Det behöver bland annat undersökas om en viss lagändring först behöver göras för att inte försöken skall hindras av en tolkning som förekommit av den s k likställighetsprincipen i kommunallagen.
Hemtjänsten har oftast varit ett lokalt monopol, även då kommuner ibland anlitat entreprenörer. Den som beviljats hemtjänst har tilldelats en utförare av vården. Att välja mellan olika vårdföretag har det inte varit tal om. Så behöver det inte vara. Även äldres möjligheter att själva – eller genom ombud – kunna välja service och vård måste öka.
Det behövs en förbättrad valfrihet, så att det stöd kommunen godkänt får användas hos valfri kvalitetsgodkänd vårdgivare – kommunal eller icke-kommunal. Detta skall gälla i äldreboendet. Där har det varit alldeles för mycket av den gamla handfasta metoden att den som inte tiger, samtycker och är nöjd med det som erbjuds flyttas ner i kön. Men långt mer av valfrihet kan och bör införas även i hemtjänsten. Valfrihetsprincipen bör också skrivas in i socialtjänstlagen, för både boende och hemtjänst. Regeringen bör återkomma med förslag till sådan lagändring.
Den enskilde pensionären skall liksom i dag få en biståndsbedömning, som berättigar till en viss nivå på hemtjänsten. ”Hemtjänstpengen” motsvarar sedan den skattefinansiering som i dag går bara till kommunalt driven hemtjänst med samma omfattning.
Införandet av en sådan ”hemtjänstpeng” ändrar inte kostnaden för äldreomsorgen. Den är inte ett sätt att spara pengar, och det är inte heller syftet. Meningen med vårt förslag är att trygga kvaliteten och göra hemtjänstverksamheten mer lockande och omväxlande för dem som kan tänka sig att arbeta där, som anställda och som företagare.
Valfriheten kräver naturligtvis att det finns alternativ att välja mellan. Inom barnomsorg och skola har vi kunnat se hur föräldrar visat intresse för olika inriktningar eller profiler. Det har lett till att enskilda startat verksamhet med den inriktning som många brukare önskat. Vi kommer att få se samma utveckling inom äldreomsorgen.
Det är bara genom att vara lyhörda gentemot de enskildas önskemål som omsorgsgivarna kan känna sig säkra på att det finns inkomster i form av medföljande ”peng” från kommunen. Flera av de enskilt drivna verksamheter som finns i dagens äldrevård kommer att våga bygga ut om det görs klart att det är den enskilde och dennes anhöriga, och inte längre tjänstemännen på en kommunal förvaltning, som bestämmer var de äldre ska bo och varifrån de ska få hemtjänsten.
Då och då kommer rapporter om vanvård av äldre i äldreomsorgen. Dessa fall är inte vanliga, men de inträffar fast detta aldrig borde få ske. Många av dessa tragiska händelser hade undvikits om den medicinska kompetensen i äldrevården hade förbättrats i tid.
Det finns fortfarande stora skillnader mellan olika typer av boenden beträffande bemanning, vårdtyngd och boendestandard. För att råda bot på bristande medicinsk kompetens i mycket vårdkrävande äldreboende krävs samverkansavtal mellan kommuner och landsting. Sådana samverkansavtal finns nu på en del håll. De borde införas överallt.
Det måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Kommunerna och landstingen bör också utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens när det gäller geriatrik – åldrandets sjukdomar. En sådan kvalitetsförstärkning kan också betyda att akutbesöken på sjukhusen blir färre, och det höjer ju kvaliteten i omsorgen ännu mer.
Frågan om ökad läkarmedverkan i äldreomsorgen hänger nära ihop med husläkarfrågan. För dem som bor i särskilt boende skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till läkarmedverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje särskilt boende bör det (se ovan!) knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka enheten och se till att de gamla som bor där får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker. Denna läkare ska självfallet också vara ett stöd för personalen. För tydlighets skull bör påpekas att den enskildes möjlighet att själv välja en husläkare som personlig fast läkarkontakt inte ska upphävas därför att äldreboendet som helhet också får en fast läkarkontakt.
Geriatriskt utbildade sjuksköterskor kan också medverka till att höja kvaliteten på den vård och omsorg som ges på särskilda boenden.
Det här hade kunnat fungera mycket bättre än det på många håll gjort de senaste åren. Krisen inom primärvården, med mängder av obesatta läkartjänster på vårdcentraler i stora delar av landet, hade till största delen kunnat undvikas om satsningen på primärvården inte hade avbrutits genom att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet upphävde husläkarlagen efter valet 1994. Följderna av att läkare avskräckts från att söka sig till primärvården har kraftigt försämrat äldrevårdens läkarkontakter. Vi hänvisar när det gäller husläkarfrågan till en liberal motion om sjukvårdsfrågor.
Äldrevården behöver alltså stöd av specialister, förutom att de äldre behöver ha nära kontakt med husläkare och annan sjukvårdsvårdpersonal.
Dessa medicinska expertresurser som avser äldre kan inte finnas på plats i varje kommun och varje stadsdel. Men de bör samlas i ett äldrevårdscentrum (ÄVC), som skapas genom samarbete mellan en eller flera kommuner samt landstinget. Det bör i regel kunna byggas upp kring någon av de resurser som finns i dag, till exempel en geriatrisk klinik.
Äldrevårdscentrum ska vara en resurs i första hand för husläkare, distriktssjuksköterskor och annan personal som kommer i kontakt med äldre. För äldre själva eller anhöriga är den naturliga kontakten med sjukvården husläkaren eller distriktssjuksköterskan, men även dessa bör, när de inte anser sig få den hjälp de behöver, kunna vända sig direkt till äldrevårdscentrum.
På äldrevårdscentrum ska finnas tillgång till bland annat geriatriker och specialister i äldrepsykiatri och reumatologi samt ett rehabiliteringsteam som kan bedöma om det är möjligt och vad som krävs för att rehabilitera en äldre person som önskar flytta hem igen efter en sjukdom eller olycka.
Den som blivit sjuk på gamla dagar och vårdats på sjukhus behöver ofta, när sjukhuset gjort sitt, mer äldrevård än före insjuknandet. På 80-talet fanns här ett av de värsta missförhållandena i hela vårdsektorn. Människor blev boende långa tider i akutvårdsklinikernas sjuksalar för att äldrevården inte tog emot dem, och det blev både sämre vård och väldiga fördyringar.
Den s k ädelreformen ökade kommunernas ansvar för äldrevården, och större delen av de gamla problemen försvann snabbt. Mycket tack vare detta kunde vården klara 90-talets påfrestningar utan en katastrof i omsorgen om de äldre.
Men fortfarande är det inte allt som står rätt till mellan sjukhusen och den kommunala äldreomsorgen. Framför allt fattas på många håll en länk i vårdkedjan, konvalescenthem eller motsvarande. Det vållar otrygghet för människor som ibland skrivs ut fast lämplig äldrevård inte finns, och som ibland rentav åker flera gånger fram och tillbaka mellan hem och akutvård. Trygghetskvittot, som införts av Stockholms läns landsting och Stockholms kommun, är här en förebild som andra kommuner och landsting kan lära av. Vid utskrivningen skall det vara klart vilken äldrevård som tar över, och det skall finnas papper på vad den vården är och vart patienten och anhöriga skall vända sig.
Kommuner och landsting i samarbete bör, där en sådan eller liknande resurs nu saknas, återinföra konvalescenthemmet som en vårdform mellan slutenvården och det särskilda boendet för äldre människor. Tidigare fanns sådana hem, men nu behövs de i mer moderna former, där man bygger på kunskap om rehabilitering.
Att kommunerna har betalningsansvar till landstingen, om äldrevården inte klarar att ta emot dem som är färdigbehandlade på sjukhus, är av avgörande betydelse för att man inte kortsiktigt ska skjuta upp kommunala åtaganden genom att tvinga människor att bo i sjuksalar för akut sjuka. Den ersättning kommunen betalar har gjort att samverkan mellan kommuner och landsting blivit mycket bättre än förut. Men ersättningen är att döma av en hel del tecken ändå något för låg i dag, och det är en orsak till att en del patienter även i dag får ligga kvar på sjukhuset för länge, därför att kommuner inte är snabba med att få fram lämpligt nytt boende. Det är alltså 80-talets missförhållande, om än i mycket mindre skala.
Detta är dyrt och låser upp den slutna vårdens kapacitet, och det främjar inte patientens tillfrisknande. Den kommunala ersättningen till landstingen bör ses över, och de lokala och regionala förhållandena bör då tas med i bilden.
Mycket talar för att ersättningen bör höjas något, så att den ännu bättre medverkar till att servicen fungerar som den ska och till att resurserna används rätt. Detta bör ges regeringen till känna. Åtgärden, som regeringen bör medverka till, innebär inte någon ekonomisk börda på den samlade kommunsektorn. Vi är anhängare av den s k finansieringsprincipen för relationerna mellan stat, kommuner och landsting, och den bör också tillämpas då det handlar om betalningar och ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting. Det bör i det här fallet innebära att kommunerna som grupp ska kompenseras för kostnadsökningen och att de kommuner som är duktiga på att sköta vården så att äldre snabbt får rätt vård kommer att ha en tydligare ekonomisk fördel av att inte i onödan belasta akutsjukhusen.
I Sverige började pensionärsråd i kommunerna växa fram under 70-talet. Där de fungerar bra spelar de en viktig roll i utvecklingen av hälso- och sjukvården för äldre samt äldreomsorgen. Dock är variationerna över landet stora. De kommunala och landstingskommunala pensionärsråden bör få ökat stöd. Målsättningen är att dessa ska finnas i alla kommuner och landstingskommuner. Därmed skulle äldre få större verkligt inflytande på samhällsplaneringen och få resurser att göra sin röst hörd.
De äldre som är födda i andra länder är knappast friskare än andra äldre. Ändå är de underrepresenterade bland dem som har hemtjänst och som bor i särskilda boendeformer. Det är ett tecken på att det kan vara på väg att uppstå nya sociala klyftor i äldrevården. Så skall det inte få bli. För dem som är gamla och sjukliga på samma sätt skall möjligheterna att få äldrevård vara desamma oavsett födelseort och ursprungligt modersmål.
För äldre som inte bott i Sverige som unga kan det finnas stora behov av exempelvis särskilt boende i samma hus som andra som talar samma språk – liksom uppsökande verksamhet för att utröna om det finns dolda behov.
För vård av den som när demensen sätter in förlorar alla språk utom rester av barndomens språk kan vanligt äldreboende där inga särskilda språkkunskaper förekommer bli en mindre god vård. Det är viktigt att ta till vara att det finns personal som har kunskaper i språk som äldre talade som barn, innan de blev bosatta i Sverige. Det är också viktigt att rekrytera och vidareutbilda sådan personal.
Det här är ett område där det är viktigt att kommunerna samarbetar med det ideella föreningslivet och frivilligorganisationer av många slag, inte minst kyrkor och andra samfund samt invandrarföreningar. I kommunerna måste man då också förstå att insatser i äldrevården inte blir gratis bara för att de organiseras av föreningar och folkrörelser. Det finns ett stort utrymme för kooperativ och föreningsdriven verksamhet, inom både särskilt boende och hemtjänst. Detta kan stimuleras av den valfrihet som Folkpartiet vill införa, och på den vägen kan inte minst äldrevården för personer som från början haft ett annat modermål än svenska förbättras.
Sjukvård skall ges efter behov. Nedprioriteringar av personer på grund av deras ålder får inte göras. Där det ändå förekommer är det ett tydligt fall av ren åldersdiskriminering som strider mot hälso- och sjukvårdslagen.
Men i det sammanhanget bör man lägga märke till att majoriteten av dem som väntar i de allt längre vårdköer som återkommit på senare år är äldre människor. Att den nationella vårdgarantin avskaffades blev till nackdel för många människor som fått vänta onödigt länge. Till stor del är det äldre personer som drabbats. Detta bör inte få fortsätta. Vi hänvisar här till förslag om återinförd nationell vårdgaranti som läggs fram i en liberal motion om sjukvårdsfrågor.
Det finns också åtskilligt som tyder på att en skärpt lagstiftning behövs mot diskriminering av äldre vid prioriteringar inom rehabilitering eller vård och omsorg. Detta bör ges regeringen till känna. Äldre synskadade som behövt rehabilitering har fått finna sig i att bli utsatta för systematiskt sämre behandling än yngre. Att rehabilitering ska ske efter behov, inte efter ålder, är en viktig grundregel, men det har visat sig att bristande resurser och påfrestningar från ökade sjukskrivningar av yngre tvingar fram en faktisk diskriminering, där det utslagsgivande blir att barn och yrkesverksamma beräknas ge bättre utdelning för samhällets del, om de jämförs med pensionärer.
Socialstyrelsens Lägesrapport för den Nationella handlingsplanen för äldreomsorgen visar att rehabiliteringen för de äldre brister. Det är omkring hälften av de äldre som bor i särskilt boende som inte har sina rehabiliteringsbehov tillgodosedda, enligt en studie som Socialstyrelsen refererar till. Undersökningen visar också att rehabiliteringsbehoven inte ens fastställs i behovsbedömningen.
Detta talar för att organiseringen av behovsbedömningen och kartläggningen av de äldres rehabiliteringsbehov måste förbättras. De som oftast står för rehabiliteringsinsatserna, vårdbiträdena, måste samarbeta mer med hemtjänstens vårdbiträden och de anhöriga. Ansvarsfördelningen mellan huvudmännen måste ses över när det gäller hemsjukvården och rehabiliteringen. Samverkansavtal mellan landsting och kommuner för att förbättra de äldres rehabilitering är nödvändiga. Sådana samverkansavtal kan innehålla bestämmelser om gemensam vårdplanering och samfinansierad rehabilitering. Detta är i huvudsak frågor för kommuner och landsting. Men för riksdagens del behöver, som nämndes ovan, en skärpt lagstiftning mot diskriminering av äldre vid bland annat rehabilitering införas. Det är nämligen behovet som ska avgöra tid och omfattning av en rehabiliteringsinsats.
Samma sak kan det vara på hjälpmedelsområdet. Landstingen är inte lika benägna att kosta på äldre dyrare hjälpmedel ens om dessa är det bästa för den enskilde. Detta syns tydligt när det gäller datorhjälpmedel, men också för andra. Till exempel i valet av en färgmagnevision och en svartvit magnevision är det alltför ofta inte den bästa för den enskilde som väljs utan den svartvita, som är billigare.
Olyckor där äldre personer skadas kan ofta förebyggas även om de självfallet aldrig kan helt undvikas. Om de inträffar inom äldrevården är det viktigt att man följer upp vad som hänt så att man där så är möjligt kan minska risken för att det upprepas. Att alla fallolyckor i äldrevården utreds bör vara en del av omsorgsgarantin som ju syftar till att säkerställa kvaliteten och förebygga felbehandling och olyckshändelser av olika slag. Men fallolyckorna bland äldre är också ett försummat folkhälsoproblem, som är orsak till mycket lidande och till många vårddagar på akutsjukhus. En förstärkning av de förebyggande åtgärderna bör eftersträvas i det utvecklings- och tillsynsarbete som bedrivs inom äldreomsorgen och av Socialstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
Andelen forskare som ägnar sig åt klinisk forskning sjunker på ett oroande sätt. Det medför bland mycket annat att klinisk forskning beträffande äldres sjukdomar riskerar att minska i omfattning, något som både mänskligt och samhällsekonomiskt är oacceptabelt. I en liberal motion om högskolefrågor, som vi hänvisar till, framläggs förslag om ökad satsning på forskning, något som bland annat kan komma klinisk medicinsk forskning till del.
Demens och depression är sjukdomar som ofta drabbar äldre och där det är viktigt att den forskning som nu pågår för att vinna kunskap om hur dessa sjukdomar kan förebyggas och behandlas intensifieras. Ett annat problem är att många läkemedel provats ut på yngre individer men sedan kommit att användas huvudsakligen av äldre. Samtidigt finns uppgift om att så många som en fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik uppskattas bero på felanvändning av läkemedel. Fel- och övermedicinering orsakar såväl avsevärt lidande som ett oacceptabelt slöseri med skattepengar. Det finns stort behov av att studera läkemedels effekter och biverkningar på äldre. Dessutom visar det sig att kunskaperna bland läkare och annan sjukvårdspersonal om läkemedels effekter och biverkningar hos äldre är mycket bristfälliga. Det innebär att många äldre inte får adekvat behandling. Detta bör ges regeringen till känna.
Att få tillräckligt många och rätt utbildade anställda till vården av de äldre är en av socialpolitikens största framtidsfrågor. Brister på detta område kan bli det i särklass största hotet mot de äldres trygghet.
Att läsa en prognos för pensionsavgångar i något landsting, och därefter en prognos för vårdbehövande äldre – mer än så behövs inte för att se vad den kanske största utmaningen för vårdsektorn är, i årtionden framåt: Att dra till sig och behålla personal. Eftersom de äldre behöver mest vård är det de äldre som kommer mest i kläm om man misslyckas med denna uppgift.
Ingen social trygghet kan finnas utan stabil grund i starkt näringsliv och sund samhällsekonomi. Det är därifrån kostnaderna för vården betalas. Det håller därför inte att tala vitt och brett om att vården ska ha bra villkor och mycket personal, ifall man är likgiltig för samhällsekonomin och sätter krokben för arbete och företagsamhet.
Det ska löna sig att arbeta. Detta måste få vara en grundsten för all skattepolitik. Och en grundsten under pensionssystemet, som det numera är. Om inte skatter och sociala trygghetssystem lämnar plats för att upprätthålla arbetets värde blir det inte nog med villiga anställda. Om man inte vill medge detta ska man inte tro att man kan få anställda att ta hand om gamla och sjuka.
Men vården kommer dessutom att möta hårdnande konkurrens om arbetskraften. Stora årskullar pensioneras det närmaste årtiondet.
Äldrevården med dess stora inslag av mänsklig omsorg och omvårdnad behöver ha ökade resurser och mer personal i takt med att antalet vårdbehövande äldre ökar. Om inte äldrevården blir mer attraktiv som arbetsplats kan det därför på något längre sikt sluta med en social katastrof, med sjunkande vårdkvalitet för många – och med djupnande sociala klyftor, när de som har god ekonomi betalar för att slippa de brister som flertalet drabbas av.
Att utbildningen tar hänsyn till den framtida situationen i vården när de äldre blir fler är självfallet viktigt, och ett skäl för att t ex antalet platser i sjuksköterskeutbildningen ökas. Men det räcker inte. Det är nödvändigt att göra dessa yrken inom välfärdssektorn än mer attraktiva framöver, alltså att höja deras status.
Att rekrytera till äldrevården går i längden bara om man i grunden förändrar yrkets villkor, med möjlighet att påverka sin arbetssituation och att arbeta i enheter som inte är för stora. Vården behöver en mer småskalig, mindre hierarkisk, arbetsorganisation. Detta förändrar yrket och stärker dess status – genom mer inflytande över egen arbetssituation i små enheter, bättre utrymme för individuella lösningar av arbetstid och schema och ambitiös vidareutbildning och kompetensutveckling.
Det visar sig att de som har möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och vardag är betydligt mindre sjukskrivna än de som arbetar på enheter med ett svagt ledarskap och otydliga mål. Detta avspeglar med största sannolikhet skillnader i trivsel på arbetsplatsen. All erfarenhet visar att människor mår bättre och presterar mer om de kan påverka sin arbetssituation. Små enheter fungerar ofta bättre än stora. De har mindre personalomsättning och lägre sjukfrånvaro.
Det är ingen tillfällighet att privata alternativ inom välfärdssektorn ofta får högre betyg av sina anställda än de kommunala. Ofta kännetecknas dessa privata alternativ just av en mindre skala och mer direkta beslutsvägar. Ofta är också ledarskapet tydligare i dessa. Det säger inte att all verksamhet ska bedrivas i privat regi, men däremot att det är viktigt med små enheter med stort personalinflytande. Även personalkooperativ är i många sammanhang ett bra alternativ.
Vårdanställda borde ha en arbetsmarknad där de har mer än en arbetsgivare att välja på. Här har det blivit bättre, med fler alternativ och avknoppningar och mer decentralisering i landstingen. Framtidens vårdarbetsmarknad borde slippa den förstelning och löneeftersläpning som berott på att ålderdomliga hierarkier och lönesystem levt kvar när annat arbetsliv snabbt förändrats. Då kan inte heller uppfattningen om manliga och kvinnliga yrken få prägla vården så som den länge gjort.
Vården har rätt länge levt högt på att utnyttja gamla könsmönster i yrkesvalet och få människor att tills vidare finna sig i förlegade skillnader mellan manslöner och kvinnolöner i arbetslivet. Detta är sannerligen ingen väg till framgång på morgondagens arbetsmarknad.
Äldrevården behöver också personer med livserfarenhet. Det är ohållbart att försöka få personal bara genom att anställa nyutexaminerade. Obalansen mellan pensionsavgångar och antalet som kommer ut från våra skolor och högskolor är alltför stor.
Att äldre arbetar mer kan bara lösa en del av de stora rekryteringsproblemen inom vården. Det kan aldrig räcka som ersättning för en bättre fungerande arbetsmarknad, för ett skattesystem som gör det mer lönande att arbeta eller för en öppen och positiv hållning till arbetskraft från andra länder.
Men det måste finnas en öppenhet för rekrytering från andra håll. Fler vägar till yrket, med möjlighet att skaffa sig kompetens och växla yrke i mogen ålder är viktigt för äldrevården. Det krävs över huvud taget en större öppenhet för att bryta upp gamla föreställningar om vem som anses passa in i olika vårdyrken. Man måste kunna locka till sig dem som byter yrke, dem som i dag står utanför arbetsmarknaden, dem som tidigare invandrat och dem som vill flytta hit, lära sig språket och arbeta inom vården. Det måste också finnas en flexibilitet i arbetstider och andra villkor så att äldre personer kan arbeta deltid i vården i takt med vad de orkar med.
Det här innebär inte att man kan eller ska ge avkall på kompetenskraven. Men man måste se positivt på att människor byter yrke och tar med sig kompetens förvärvad i andra länder och på andra arbetsplatser in i den svenska vården. Det är angeläget att de statliga myndigheter som har ansvar för utbildning, legitimation med mera medverkar till att detta blir lättare än i dag. Regeringen bör också ta fram en plan för hur utbildningsbehovet för de olika personalgrupperna inom äldreomsorgen och hälso- och sjukvården för äldre bättre skall kunna tillgodoses. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |