Ensamförälderns situation

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till handlingsplan för att åtgärda de ensamstående föräldrarnas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala projekt och utvecklingsinsatser för att stödja ensamstående föräldrar med anledning av kommunernas skyldigheter att efterleva barnkonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att som förebyggande insats initiera gruppverksamheter för unga, lågutbildade och arbetslösa mödrar till hjälp för återuppbyggnad av självförtroende och att utarbeta individuella framtidsplaner där studie- och yrkesinriktning ingår.

Motivering

Barns och ungdomars verklighet förändras hela tiden i takt med de förändringar som sker i omvärlden. För att ge barn så goda och trygga uppväxtförhållanden som möjligt bör samhällets barnpolitik i så stor utsträckning som möjligt anpassas till dessa nya förhållanden. Forskarna i Kommittén Välfärdsbokslut överlämnade i augusti 2001 sin rapport till regeringen där de konstaterar att de redan svaga får det allt sämre.

När vi diskuterar barns och ungas situation i vårt samhälle går ofta meningarna isär. De flesta menar att alla grupper i samhället idag lever under samma eller bättre villkor än vid 1990-talets början, det gäller dock inte de ensamstående mammorna. Klyftorna i samhället ökar. Samhället står nu inför en utmaning som innebär att socialpolitiskt utnyttja de lärdomar som vi fått under 1990-talets utveckling och söka medel för att motverka att redan missgynnade grupper drabbas ännu hårdare än andra av dåliga tider som vi inser kommer i lågkonjunkturens spår.

I Sverige bor cirka 8,9 miljoner människor. Av de 4,4 miljoner hushållen består 60 procent av en- eller tvåpersonershushåll. De ensamstående föräldrarna utgör en stor och växande del av den svenska befolkningen. Av den dryga miljon barnfamiljer med barn mellan 0 och 17 år som levde i Sverige vid årsskiftet 1998/99, utgjorde de ensamstående föräldrarna ungefär 24 procent. Av dessa bodde 20 procent av barnen med en ensamstående mamma, (SCB 2000a). Majoriteten av de ensamstående föräldrarna utgörs av mammor med barn.

Ensamstående mammor är den hushållstyp som, förutom pensionärer, är mest beroende av offentliga transfereringar (SOU 2001:54 s 10 ff). De ensamstående mammorna tillhörde 1990-talets stora ekonomiska förlorare. Andelen med behov av socialhjälp ökade under decenniet från 13 till 27 procent. Enligt en undersökning var orsakerna det ökade behovet av socialhjälp, de lägre reallönerna, lägre bidrag samt ökad arbetslöshet. De lågavlönade mammorna är en grupp som drabbas mycket hårt av höga skatter och sänkta bidrag. Trots att arbetslösheten minskade under 1990-talet lyckades inte ensamstående kvinnor med barn att tillgodogöra sig dessa förbättringar. Inkomstnivåerna förblev oförändrade och enligt en statlig utredning har 60 procent av de ensamstående mammorna ekonomiska problem och var fjärde är i behov av försörjningsstöd. Detta rimmar illa med de politiska målsättningarna om jämställdhet, tillvaratagande av barns intressen och skapandet av goda uppväxtvillkor.

Enligt Statistiska centralbyråns, SCB, statistik kan också konstateras att ensamstående fäder har högre faktorinkomster (faktorinkomst= löneinkomster samt inkomster av näringsverksamhet och kapital) än ensamstående mödrar – som genomsnitt 180 800 kronor per år mot 96 600 kronor för kvinnorna. Detta beror på att männen heltidsarbetar i större grad än kvinnorna enligt SCB. Även med begränsning till heltidsarbetande har mödrarna genomgående lägre faktorinkomster. Ensamhushållen mottar i genomsnitt mer i bidrag än vad de betalar i skatt. I 95 procent av ensamhushållen understiger dock inkomsterna medianinkomsten för samtliga hushåll.

Trots att vi haft en lång högkonjunktur och det har gått bra för Sverige enligt alla bedömare befinner sig många ensamföräldrar utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Långa perioder av sjukskrivning, socialbidragsberoende och dålig utbildning medför bristande självkänsla och leder inte sällan till en ond cirkel av växande passivitet och sjunkande självförtroende. Här behövs direkta insatser som syftar till att överbrygga känslan av utanförskap, isolering och fattigdom och istället skapa en känsla av att man duger och att det finns möjligheter till en ny start. Reella möjligheter att skapa en tillvaro med arbete och egen inkomst måste finnas. Erfarenheten visar att den rundvandring som arbetsmarknadspolitiska åtgärder gett på intet sätt skapat självförtroende eller känslan av att duga, snarare tvärtom. Till sist har åtgärden enbart blivit något nödvändigt ont som man måste ta sig igenom för att få nya stämplingsdagar.

Ensamföräldrarna är naturligtvis inte en helt homogen grupp i samhället. Skillnader finns i levnadsvillkoren, hur många barn de har, hur de blivit ensamma, hur länge de förblir ensamboende osv. Men trots detta finns det många gemensamma nämnare hos gruppen ensamstående föräldrar. Många ensamstående föräldrar har en god kontroll över sin livssituation men kan ändå ha ett stort behov av sociala kontakter för ömsesidigt stöd och utbyte av gemensamma erfarenheter. I en intervjuundersökning gjord av Folkhälsoinstitutet som presenteras i deras rapport (1994:24) belyses de ensamma mammornas behov av kontakt. Ensamstående mammor säger att de har behov av socialt och psykologiskt stöd, det stöd som kan ges av andra föräldrar i liknande situation. Enligt statsmakten ska högre krav ställas på kommunerna så att dessa ska leva upp till barnkonventionen om alla barns lika rättigheter. I artikel 3 angående resursfrågan står nämligen följande: ”Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.” Uppenbarligen kan inte ensamföräldern ge sitt barn samma möjligheter och standard utifrån sin ekonomiska situation. Den ansträngda ekonomin med psykisk press och känsla av otillräcklighet riskerar att påverka barnen vilket inte kan accepteras och inte är i överensstämmelse med de intentioner som ges i barnkonventionen. Denna utveckling måste noggrant följas, särskilt när det gäller situationen för barn som lever med en ensamstående förälder och barn i invandrarfamiljer. Detta för att förhindra att prioriteringar görs som ytterligare försämrar den ekonomiska situationen för dessa grupper.

Som vanligt är förändringarna många för hushållen efter det att budgetpropositionen lagts i oktober 2002. Många familjer ska enligt regeringens budget få en förbättrad ekonomi, men det finns undantag. Än en gång har regeringen glömt de ensamståendes ekonomiska situation. Bäst blir det för de småbarnsföräldrar som har sina barn på dagis och fritids. Ensamföräldern med två barn på fritids får några hundralappar mer i plånboken per månad. Detta är förvånansvärt då regeringen gång på gång i sina regeringsförklaringar förklarar att barnen ska stå främst.

TCO avlämnade en rapport i augusti månad 2002 med titeln ”Ekvationen jobb och familj” och pekade på den pressade verklighet som många föräldrar lever i, då de ska kombinera arbetsliv med familjeliv. Denna rapport utgick då ifrån familjer där båda föräldrarna arbetade och försökte få arbetsfördelningen hemma att fungera. Den ensamma föräldern med barn är också en familj. Deras familjesituation är lika viktig som andra familjers men mer utsatt. Heltidsarbete i kombination med vårdnad av barn samt ansvaret för hushållet är ofta mycket slitsamt för en ensamförälder.

Olof Palme sa: ”Den enda praktiska anknytningen till framtiden som vi egentligen har är barnen.” Det är sant och rapporter från olika sammanhang visar att barn av idag har en tuff uppväxt. Därför är det nödvändigt att ta barns och ungdomars uppväxtvillkor på allvar. Det är avgörande för hur framtidens Sverige kommer att se ut.

Mot bakgrund av det som angivits i motionen ser vi det som angeläget att åtgärda ensamstående föräldrars situation. Ensamstående mammor har det sämre än pappor och de mest utsatta är framför allt yngre, lågutbildade mödrar. Dessa har drabbats särskilt hårt av den ekonomiska krisen enligt samtliga bedömare. Det är hög tid att regeringen tar till sig vad som står i SCB:s statistik, Folkhälsoinstitutets rapport, LO:s rapport, Barnombudsmannens rapport, Välfärdsprojektets kunskaps- och faktaskrift om ensamföräldrarna – en utsatt grupp – och tar fram en handlingsplan för att åtgärda de ensamstående föräldrarnas situation.

I ett svar från socialutskottet på en liknande motion från år 2001/02 säger socialutskottet att det krävs en generell familjepolitik som ger goda villkor för föräldraskap, en aktiv politik mot diskriminering och segregering och en fördelning av resurser till verksamheter för barn och unga, så att de som behöver mera stöd än andra för att ha samma chans i livet också kan få det. Därmed avslog de vår motion om stöd till ensamstående mödrar. Utskottet vidhåller att det givetvis är en viktig uppgift för den fortsatta politiken att förbättra för alla barn. Vidare sa utskottet i sitt svar att många barnfamiljer har svårt att få vardagen att gå ihop ekonomiskt. Ensamföräldrarnas ekonomiska situation och dess konsekvenser för barnen är en fråga som blivit alltmer angelägen för regeringen att belysa. I årets ekonomiska vårproposition betonar regeringen att det förutom en tillväxtfrämjande ekonomisk politik även krävs en aktiv rättvisepolitik för att minska klyftorna i samhället. Regeringen påtalar bl.a. vikten av att minska marginaleffekterna, vilka är högst bland ensamhushåll med ett eller flera barn och med låga inkomster.

Nu har 2002/03 års budgetproposition kommit och vi kan inte se några konkreta åtgärder för att förbättra ensamstående föräldrars situation. Utskottet menade att det krävs goda kunskaper om barns situation i olika avseenden för att kunna föra en politik som är bra för barn och ungdomar. Bland annat Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen och Statistiska centralbyrån som har i uppgift att samla kunskap om barns och ungdomars levnadsförhållanden och villkor. Men en särskild utredning om barns livssituation i Sverige behövs enligt utskottets mening inte. Vi menar att den kunskap som finns idag är tillräcklig för att se att många ensamstående föräldrar och speciellt mammor är en åsidosatt grupp. För att skapa möjligheter till större rättvisa och ge tid för ensamföräldern att umgås med barnet/barnen, måste det tillskapas ett välfungerande transfereringssystem.

Stockholm den 23 oktober 2002
Ragnwi Marcelind (kd)	Maria Larsson (kd)