Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inrätta ett enklare förfaringssätt för att anmäla intresse om organdonation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett enklare och effektivare system där man snabbt kan avläsa om en person gett medgivande till organdonation.
Förra sommaren drabbades en 17-årige pojke av en livshotande hjärtsjukdom. Idag spelar han innebandy hemma i bandylaget med ett nytt hjärta i kroppen. Den här pojken hade tur, eftersom många dör i operationskön i brist på organ. Läget var akut, men den här gången kunde man efter ett par veckor få fram ett nytt hjärta.
I Sverige har vi svårt att ta ställning för om vi vill donera våra organ i händelse av att något händer oss. Vi intar en bottenplats i Europa när det gäller organdonationer.
Dessutom är det en svårighet att på ett lättillgängligt sätt få donatorns vilja känd. Problemet är ofta att de anhöriga inte känner till den avlidnes inställning till att donera organ. Det är något som man undviker att tala om. Att tala om döden är tabubelagt och det skjuter man på framtiden. Resultatet har blivit att anhöriga lägger in sitt veto i hälften av de fall där en avliden bedöms vara en lämplig donator, på grund av att man inte känner till hans eller hennes inställning till organdonation. För att en donation ska kunna genomföras räcker det annars med att de anhöriga ger sitt godkännande. Det behövs alltså inte något ifyllt donationskort, men det underlättar många gånger om inställningen till donation finns registrerad.
Lagen som reglerar organdonation kom 1996. Den säger att om man inte känner till vad den döde har för inställning till donation så förutsätts man vara positiv till den. Anhöriga kan, om den dödes vilja inte är känd, säga nej och så sker i 30–50 procent av fallen. Det finns ingen säker statistik på området, men att så många säger nej kan bero på olika saker. Kanske vet man att den avlidna inte skulle vilja det, och då är det ju enkelt. Eller så mäktar man inte med att säga ja i en svår stund eftersom det är ett stort ansvar att fatta beslutet när man inte vet. Det är därför viktigt att vi själva tar ställning till donation, och inte lämnar över beslutet till våra anhöriga.
Det råder idag organbrist i Sverige och antalet organdonationer har minskat med mer än en tredjedel sedan 1989. Det finns flera förklaringar till det, bland annat att det är färre trafikolyckor numera, människor använder både cykelhjälm och bilbälten vilket är bra eftersom vi undviker skador och dödsfall. Vi är också bättre på att behandla människor med skallskador och hjärnblödningar i dag, vilket också är positivt, men det gör att organbristen ökar. I Sverige har vi år 2002 en lång kö av patienter på väntelistan för olika organ: njure 580, njure och bukspottkörtel 17, bukspottkörtel 5, lever 33, hjärta 18, lunga 39. (Källa: Livet som Gåva, en nationell samverkansgrupp som bildades 1997 med mål att öka kunskapen om transplantation och donation.)
Annika Wolfbrandt, transplantationskoordinator på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, hoppas på en förändring. Det finns alltid patienter på våra väntelistor som inte hinner bli transplanterade utan dör i väntan på transplantat, säger hon i en tidningsintervju. Genom åren har ändå tusentals svenskar räddats tack vare organdonationer. På Sahlgrenska har 3 876 njurtransplantationer genomförts sedan 1964. För hela landet är antalet över 9 000.
Sedan dödsbegreppet ändrades 1988 har Sahlgrenska dessutom gjort 307 hjärttransplantationer, 607 levertransplantationer, 173 lungtransplantationer samt 34 hjärt-lungtransplantationer plus ett stort antal hornhinnetransplantationer.
Sverige ligger sist på Europalistan när det gäller hur många som donerar sina organ efter döden. Spanien ligger överlägset först med tre gånger fler givare per miljon invånare. Spanien toppar överlägset statistiken med 32,5 donationer per miljon invånare, medan Sverige ligger näst sist med 12,1 före Nederländerna med 11,7. Antalet donationer per miljon invånare i Västeuropa 2001: Spanien 32,5, Österrike 23,7, Belgien 26,6, Portugal 20,2, Frankrike 17,8, Italien 17,1, Finland 17,0, Norge 14,4, Schweiz 13,2, Storbritannien 13,1, Tyskland 13,1, Sverige 12,1 och Nederländerna 11,7.
Organdonation från avlidna donatorer kan i princip endast genomföras då donatorn avlidit under pågående respiratorbehandling på en intensivvårdsavdelning. De människor som dör under sådana omständigheter är inte fler än 300–400 per år i landet. Bland dessa måste man sedan inhämta samtycke till donation. En majoritet har inte givit uttryck för sin egen vilja i sammanhanget och regeln blir därför att de närstående får tolka den avlidnes inställning till donationsfrågan, vilket inte alltid är så lätt. Utfallet tycks då bli att i hälften av fallen erhålls inte samtycke till donation. Kvar blir alltså blott omkring 100 organdonatorer varje år. Visserligen kan ofta var och en av dem hjälpa flera mottagare genom transplantation av ett organ, men många fler väntar på den hjälpen.
Naturligtvis är det faktum att samtycke inte erhålls i mer än drygt hälften av fallen beklagligt. Det är vanligt att man tror att detta skulle kunna avhjälpas genom mer information, men det är inte självklart. Informationen som ges måste ju dels leda till att människor faktiskt formulerar och meddelar sin uppfattning i dessa frågor, dels måste ju denna uppfattning sedan vara positiv, annars har man ju knappast funnit fler donatorer.
Det finns säkert många faktorer som gör att människor skjuter ifrån sig frågor som rör livets ovillkorliga slutpunkt och det går inte att tvinga fram ställningstaganden från människor som väljer att inte ta till sig frågeområdet. Givetvis ska fullgod information finnas tillgänglig, men problemen är inte lösta därmed.
Sedan 1994 har bara ett hundratal personer per år donerat sina organ i Sverige. Allt färre får en ny bukspottkörtel eller njure, nytt hjärta eller nya lungor. År 2002 kommer att bli ett särskilt dåligt år för dem som väntat på hjärt-lungtransplantation. Hittills har bara ett fåtal genomförts.
Informationsarbetet om donationer är betydelsefullt. Det är angeläget att fler aktivt ska ta ställning till om deras organ och vävnader kan användas till transplantationer. Då är det också viktigt att det finns ett enkelt förfaringssätt för hur man anmäler detta intresse, men även hur sjukvården på ett snabbt och enkelt sätt ska kunna se detta medgivande eller önskemål. Ofta sker dödsfallet hastigt, genom en olycka eller hastig sjukdomsupptäckt.
Enligt Socialstyrelsens statistik är det knappt 1,3 miljoner svenskar som har registrerat sin vilja angående donationer och antalet sjunker med 10 procent varje år. På bara några få år har nyanmälningarna till donationsregistret halverats. När 1 000 personer tillfrågades per telefon i höstas svarade två av tre att de inte ens kände till att det fanns. Nästan lika många uppgav att de inte hade informerat någon om vad de ville med sina organ efter döden.
Det finns många förslag som både kan anses oetiska eller omöjliga då det gäller hur man anmäler sitt intresse av att vilja donera organ. Men jag förutsätter att Socialstyrelsen genom sitt arbete och erfarenhet i dessa frågor, kan komma med nya förslag på hur man snabbt ska kunna ta fram registrerad vilja att donera organ i händelse av död.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |