Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda de neuropsykiatriskt funktionshindrades levnadsomständigheter samt föreslå hur samhällsstödet skall kunna förändras för att bättre än hittills svara mot deras behov.
Välfärdsklyftorna har fördjupats i Sverige under de senaste åren, särskilt i den meningen att de svagaste grupperna har fått det sämre med avseende på social förankring och livskvalitet, psykisk och fysisk hälsa, sysselsättning och ekonomi.
Utanförskap kan ha huvudsakligen sociala orsaker, som när man kommer som flykting utan ägodelar, utan att kunna vårt språk och utan sådan utbildning som vår arbetsmarknad efterfrågar.
En andra, över tiden, allt vanligare väg mot socialt tillkortakommande är knuten till individuella svårigheter, eller snarare till en obalans mellan individers psykiska resurser och omgivningens krav. Man måste vara ”social” och ”framåt” för att klara sig i vår skola, uttalade en elev i radioprogrammet Studio Ett om den ökande ohälsan bland skolbarn (10 oktober 2002). Tidsandan kräver av oss att vara ”sociala” och ”framåt” både under skolåren och i arbetslivet. Utvecklingen hänger på ett förståeligt vis ihop med det moderna samhällets villkor, där utbildning blir allt nödvändigare, där kraven ökar inom nästan alla yrkesområden vad gäller effektivitet, kunskaper, förmågan till vidareutveckling och förmågan att kommunicera och samarbeta. Ett samhälle där det individuella ansvarstagandet betonas mer än tidigare och som allt mer utgår ifrån att medborgarna besitter allsidiga förmågor. För de flesta människor är dessa villkor i tiden övervägande stimulerande och positiva, medan de resurssvaga, som inte är ”sociala” och ”framåt”, allt oftare blir ödesbestämda förlorare.
Särskilt drabbade är de med sådana psykiska funktionshinder som inte är särskilt iögonfallande och erkända i vårt samhälle, men som ofta för med sig betydande anpassningssvårigheter. Främst gäller det de neuropsykiatriska funktionshindren som yttrar sig i bl.a. i koncentrationssvårigheter, intellektuell uttröttbarhet, svårigheter att planera och slutföra vad man satt sig före, bristande impulskontroll (ADHD), i svårigheter att avläsa och förstå andra människors känslomässiga kommunikation och i svårigheter att flexibelt kunna anpassa sig till nya situationer (autism, Aspergers syndrom).
Talrika undersökningar från Sverige och många andra länder har visat, mycket samstämmigt, hur människor med neuropsykiatriska funktionshinder ofta hamnar i sociala och ekonomiska svårigheter. Det börjar i skolan där funktionshindren innebär att man inte kan tillgodogöra sig utbildningen på ett sätt som svarar mot individens grundläggande begåvning. Många lämnar skolan utan de basala kunskaper som krävs för att kunna gå vidare in i yrkesutbildningar. Skolåren medför ofta också betydande sociala och känslomässiga påfrestningar, vilket bl.a. belysts i Barnombudsmannens senaste årsrapport. Utanförskapet leder alltför ofta mot än allvarligare sociala problem som innefattar missbruk och kriminalitet.
De som, svårigheterna till trots, hittar fram till ett arbete i vuxen ålder, lever, med stresskänsligheten, ofta på sina yttersta marginaler och hamnar före alla andra i det som numera benämns utbrändhet. Många fler är de som aldrig får fotfäste på arbetsmarknaden, både på grund av bristande utbildningsbakgrund och de bestående svårigheterna som funktionshindren för med sig upp i vuxen ålder. En stor andel av samhällets tysta förlorare har den här bakgrunden. Socialbidragstagare som förlorat hoppet om att få arbete och en rimlig ekonomi. Den yttersta konsekvensen som funktionshindren kan föra med sig är hemlöshet och för tidig död.
De neuropsykiatriska funktionshindrens huvudsakligen ärftliga grund för ofta med sig att, i samma familj, både barn och föräldrar har dessa svårigheter. För den ensamma dolt funktionshindrade mamman med ett eller flera funktionshindrade barn blir livssituationen närmast omöjlig, med mindre än att familjen får ett allsidigt och uthålligt stöd, långt mer omfattande än vad som vanligen sker idag.
Trots att de neuropsykiatriska funktionshindren är kända och beskrivna sedan länge, har medvetenheten om dem i samhällslivet och socialpolitiken varit otillräcklig. Därför har flertalet av vår tids socialpolitiska diskussioner, prioriteringar och beslut varit till föga eller ingen nytta för de socialt underprivilegierade med neuropsykiatriska funktionshinder. Det är därför lätt att hamna i uppgivenhet, som drabbad. Känslan av att samhället inte är till för mig.
Samhällets ignorans har mycket sin grund i att funktionshindren ifrågasatts bland annat i vissa utbildningskulturer och att ifrågasättandet fått ett stort utrymme i media – långt större än vad som ägnats de drabbades utsatthet. Mot denna bakgrund är det väsentligt att Socialstyrelsen, efter ett flerårigt arbete, utkommit med en kunskapssamling, ADHD hos barn och vuxna, som bl.a. beskriver sambanden som diskuteras här. Dokumentet baseras på cirka 1 100 vetenskapliga artiklar och har granskats och godkänts av tolv av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, representerande skilda kunskapsområden och vetenskapstraditioner. Det är således synnerligen väl vetenskapligt förankrat. I anslutning till dokumentet har Socialstyrelsen, genom överdirektör Nina Rehnqvist, tagit tydlig ställning till funktionshindrens existens och innebörd: ”Det är ställt utom allt tvivel att ADHD kan vara en uttalad belastning och ett verkligt handikapp för många barn och deras familjer samt vuxna.” Hittills har dock inte dokumentet och Socialstyrelsens tydliga ställningstagande satt några särskilt tydliga spår vare sig i politiken eller i verkligheten.
Socialutskottet har i anslutning till en tidigare motion i detta ärende uttalat att här ”inte finns skäl att frångå den principiella inställningen att riksdagen inte bör prioritera vissa sjukdomar före andra”. De neuropsykiatriska funktionshindren kan förvisso vara en belastning och ett handikapp för många barn och vuxna men frågan är om de kan klassas som sjukdomar. De funktionshindrade upplever ideligen oförstående och ifrågasättanden i sina kontakter med myndigheter. Ett tydligt erkännande av deras funktionshinder från riksdagen vore förmodligen det viktigaste stöd de kan få i det kortare perspektivet.
Denna motion vill väcka frågan om de neuropsykiatriskt stördas utsatta situation. Stödet, som barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är i behov av, involverar många av samhällets stödfunktioner; socialtjänsten, skolan, vuxenutbildningen, försäkringskassan, barn- och vuxenpsykiatrin, missbruksvården, m.fl. Insatserna som dessa institutioner förmedlar kunde bli till så mycket större hjälp och så mycket mer engagerade om de grundades i en bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter. Det är angeläget att, i samverkan med de drabbades intresseorganisationer, penetrera vad de neuropsykiatriska funktionshindren innebär i olika livssituationer (i utbildningssituationer, i arbetslivet, i föräldrarollen m.m.) och att i större utsträckning än hittills anpassa samhällets stöd till deras behov.
Socialstyrelsen bör få uppdraget att utreda levnadsvillkoren för människor med neuropsykiatriska funktionshinder och att föreslå hur samhällsstödet ska kunna förändras, för att bättre än hittills svara mot deras behov. I förlängningen bör man kunna teckna in både förbättrad livskvalitet för de funktionshindrade och samhällsekonomiska vinster. Dessa människor har inneboende förmågor och kraft. De vill inte ses som hjälplösa, handikappade. Med adekvat stöd kan förmodligen många av dem hitta fram till en betydligt högre grad av oberoende, på ett kostnadseffektivt sätt.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |