Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra transplantationslagen (SFS 1995:831) så att den som skaffar sig en identitetshandling skall vara skyldig att uttrycka sin inställning till organdonation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta upp ett mål för anslutningsgraden till donationsregistret till 80 % av befolkningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning för att se över rutinerna för samtal med anhöriga om organdonation.
Det råder brist på organ i Sverige och vi ligger vid en internationell jämförelse lågt när det gäller antalet donationer. I donationsregistret finns 1 260 271 personer registrerade (maj 2001) och under perioden 1997 till 2000 minskade antalet som var registrerade. I Sverige är det 12,1 personer per en miljon avlidna (2001) från vilka organ togs, vilket kan jämföras med 32,5 i Spanien och 20,3 i Österrike. Levande donatorer är i Sverige 13,4 per en miljon invånare (2001), vilket visserligen är en bra siffra internationellt, men den ligger ändå klart under exempelvis Norges 19,0 (ur Hälso- och Sjukvårdsstatistisk årsbok 2002, publiceras december 2002).
Transplantationslagen (SFS 1995:831) reglerar när och under vilka omständigheter biologiskt material från människor får tas tillvara för att användas för transplantations- och annat medicinskt ändamål. Lagen innebär att den som avlider utan att ha meddelat sin inställning till donation av organ och vävnader, antas säga ja till donation. Närstående har dock rätt att säga nej. Sitt beslut kan man meddela genom att tala med närstående, genom att fylla i och bära ett s.k. donationskort eller genom att anmäla sitt beslut till donationsregistret.
Lagstiftningen verkar vid en första anblick vara relativt stark genom att ett uteblivet svar skall räknas som ett ja till donation. Samtidigt försätts den anhöriga i en svår situation. Dessa kan alltid säga nej till donation och det är inte orimligt att anta att de anhöriga, som inte fått ett tydligt besked av den avlidne medan denne ännu var i livet, reflexmässigt säger nej till organdonation.
Valet att donera organ eller inte skall vara den enskilde individens. Människor kan ha etiska övertygelser som gör att de inte kan tänka sig att donera sina organ. Det offentliga måste respektera dessa övertygelser. Däremot bör samhället kräva att den enskilde tar ställning till hur hon eller han ställer sig till organdonation. Mot den bakgrunden bör transplantationslagen ändras så att varje individ som söker om en identitetshandling av något slag skall ge tillkänna sin inställning till organdonation. Medborgarnas vilja i denna fråga skall föras in i donationsregistret. Samtidigt bör regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att arbeta utifrån målsättningen att 80 procent av svenska folket skall vara införda i donationsregistret senast 2010.
Ännu viktigare än att få in fler människor i donationsregistret är sannolikt att se över rutinerna för hur samtalen kring organdonation sker på sjukhusen när en person avlidit. En arbetstyngd läkare skall diskutera frågan om organdonation med människor som befinner sig i ett mycket utsatt läge. En sannolik förklaring till den vid en internationell jämförelse begränsade mängden donationer är att andra länder, exempelvis Spanien, har bättre rutiner för att föra samtalen med de anhöriga. En tänkbar lösning för att öka antalet donationer vore att varje sjukhus hade personal som var specialiserad på att föra samtalen om organdonation. En utredning bör tillsättas för att se över hur samtalen om organdonation sker på våra sjukhus.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Erik Ullenhag (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |