Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att åtgärder sätts in tidigt för att komma till rätta med minderårigas brottslighet.
Enligt BRÅ har antalet brott som efter brottsanmälan klarats upp genom nedläggning på grund av att den skäligen misstänkte är under 15 år successivt ökat under 1990-talet. 1990 var antalet drygt 10 500 stycken. 1998 hade antalet stigit till 13 240. Det är en ökning med 25 %. Utvecklingen därefter är osäker eftersom brottsstatistiken då lades om, vilket medfört kraftiga störningar och brist på möjligheter att jämföra år för år. Regeringen påstod visserligen i budgetpropositionen 2001 volym 3 sid. 67 att andelen ungdomar i åldrarna 12–17 år skäligen misstänkta för brott har minskat de senaste två åren. Den uppgiften är dock synnerligen osäker, vilket framgår av regeringens skrivningar om det egna stabsorganet BRÅ i volym 3 sid. 124 där man konstaterade att under 2000 har det förekommit allvarliga störningar i produktionen av statistik.
Vid kontakt med BRÅ i september 2001 upplyste en tjänsteman att när det gäller statistiken misstänkta minderåriga för år 2000 är det nästan omöjligt att jämföra den med tidigare år eftersom denna grupp endast redovisas i tabellen för brottsdeltagande och inte i tabellen för misstänkta personer. När det gäller barn under 15 år var antalet brottsdeltagande 20 069 för år 2000. När det inte går att jämföra den uppgiften med motsvarande uppgifter för andra år är den svår, för att inte säga omöjlig, att tolka. Att göra som regeringen gjorde för ett år sedan, påstå att det handlar om en minskning av misstänkta, är äventyrligt.
I budgetpropositionen för 2003 har regeringen till skillnad från 2002 valt att dela upp brottsmisstänkta ungdomar i dels minderåriga, d v s barn under 15 år, dels ungdomar i åldrarna 15–17 år, vilket i sig är positivt, men tyvärr föga informativt när det gäller gruppen minderåriga. Det enda man har att presentera, utan att ange en enda sifferuppgift, är en undersökning bland landets elever i årskurs nio (BRÅ 2000:17) om självdeklarerad brottslighet, som resulterat i det vagt formulerade konstaterandet att undersökningen ”indikerar att en minskad faktisk brottslighet kan antas” (del 3 s. 52). I oktober 2002 upplyser en tjänsteman på BRÅ att tyvärr har man fortfarande ingen koll på utvecklingen av minderårigas brottslighet eftersom man under 2001 åter ändrade statistikens struktur, vilket i stora drag betyder en återgång till det gamla. Därför finns det ingen uppgift för 2001 att jämföra med den tidigare nämnda för 2000.
Dessvärre är det så att efter 1998 finns det ingen med tidigare år jämförbar statistik och åren 1999, 2000 och 2001 går ej heller att jämföra med varandra när det gäller minderårigas brottslighet. Därför går det inte att säga om minderårigas brottslighet fortsätter att öka såsom den gjorde under perioden 1990–1998 eller om den har planat ut eller minskar. Det är anmärkningsvärt. Visserligen säger inte statistiska uppgifter hela sanningen, men förvisso speglar seriös statistik ej sällan utvecklingen rätt väl.
Även om det för 1999 inte finns någon med tidigare år jämförbar statistik har BRÅ ändå i en rapport (2000:6) när det gäller ungdomsbrottslighet visat att det polisanmäldes lika många ungdomsrån i Stockholm och Malmö under det första halvåret 1999 som det gjordes under hela 1998.
För bara några decennier sedan hände det mera i undantagsfall att barn under 15 år rånade. Men det har blivit allt vanligare under senare år. En av de nämnda BRÅ-rapporterna (2000:6), Ungdomar som rånar ungdomar visar att 25–30 % av de gärningsmän som under 1999 i Stockholm och Malmö ägnade sig åt rån var barn under 15 år. 50–60 % var i åldern 15–17 år. Den 23 maj 2000 hade Göteborgs-Posten en stort uppslagen artikel där ungdomar rånar barn på deras åkpass (dagskort till attraktionerna) på nöjesparken Liseberg. Ibland är rånarna inte äldre än tolv år. En polisman på Liseberg menar att ungdomsbrottsligheten har ändrat karaktär. På 1960-talet var problemet fylla och slagsmål medan det nu handlar om ungdomar som begår åkpassrån.
Håller minderårigas brottslighet på att ändra karaktär? Det är en mycket angelägen fråga. Särskilt mot bakgrund av en annan rapport från BRÅ (2000:3), som bland annat visar på vilka debutbrott som indikerar hög risk för fortsatt brottskarriär, s k strategiska brott. Hit hör rån och stöld. Rapporten bygger på de 33 319 personer födda år 1960 som lagförts någon gång under perioden 1975–97. Risken för att de som i sin debut lagförs för rån ska bli kroniska brottslingar är 19 % och 16 % för dem som debuterar med stöld. Däremot är det mycket låg risk (4 %) för att en person som lagförs för snatteri första gången ska utveckla en karriär som kronisk brottsling (=minst nio lagföringar).
Oroväckande är att statistiken visar ett klart samband mellan brottsdebutålder och risk för att bli kronisk brottsling, lägre ålder – ökad risk. Under senare årtionden har brottsdebutåldern successivt sjunkit. 16 % av dem som har fått en lagföring vid 15–17 års ålder hamnar i gruppen kroniska brottslingar, vilket kan jämföras med 5 % av dem som har debuterat i 18–20 års åldern. Hur stor är risken att bli kroniker för det barn som brottsdebuterar i 12–14 års åldern? Är den ännu större än motsvarande risk för 15–17-åringar? Här har BRÅ ingen statistik. Om en vuxen person debuterar med stöldbrott är risken 16 % att bli kronisk brottsling men om personen är en ungdom i åldern 15–17 år ökar risken till 27 %. Är risken ännu större för ett barn under 15 år som debuterar med stöldbrott? Eftersom rånbrottslighet bland ungdomar var sällsynt på 1970-talet saknas i BRÅ:s statistik om alla dömda födda 1960, uppgift om risken att bli kronisk brottsling för den som i 15–17-årsåldern brottsdebuterade med rån.
Sommaren 2001 upprördes Sverige av en pojkliga i åldern 8–14 år i Malmö som vid upprepade tillfällen attackerade och sexuellt ofredade flickor och kvinnor. Det allvarligaste övergreppet bestod i en våldtäkt av en 14-årig flicka. Det är exempel på att gränserna vidgas för kriminella beteenden hos barn. Även om dylika företeelser än så länge är sällsynta måste de tas på allvar. Vad ligger bakom dessa pojkars beteenden? Hur kan de och andra i liknande situationer få hjälp?
Mycket talar för att brott begångna av barn under 15 år delvis håller på att ändra karaktär på så sätt att det idag mer än tidigare handlar om s k strategiska brott vilka medför högre risk att bli kronisk brottsling. Det är nödvändigt att få bukt med minderåriga barns ökande brottslighet annars är risken stor att brottskronikernas antal på sikt kommer att öka. Det är av yttersta vikt att så tidigt som möjligt komma till rätta med denna brottslighet. Ju tidigare verkningsfulla ingripanden kan ske i barnets begynnande brottskarriär, desto större är möjligheten till social anpassning hos den unge till ett liv utan brottslighet. Detta poängterade den förre justitieministern i DN 24 maj 2000, när hon sa: ”Diskussionen handlar för mycket om vad vi ska göra med 17-åringarna, men de är sällan förstagångsförbrytare. Diskussionen borde istället handla om 11–15-åringarna, vad görs för dem?” En fråga värd att tas på största allvar.
Det är i första hand vårdnadshavarna, föräldrarna, som skall vaka över att deras barn ej hamnar på brottets bana. När det inte fungerar måste emellertid samhället gripa in.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |