Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till riksdagen om att ändra lagstiftningen för funktionshindrade så att pengarna för omsorgsinsatser följer individen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Personer med omfattande funktionshinder har särskilda rättigheter och det finns all anledning att säkerställa att dessa personer får en god livskvalitet. De lagar och bestämmelser som finns gör det dock svårt för kommuner att leva upp till lagens intention.
Kommunernas kostnadsansvar för insatser till funktionshindrade motverkar utvecklingen av flera entreprenörer inom handikappomsorgen. Det motverkar en utveckling inom detta område som skulle vara till gagn för den enskilde och för samhället. Då insatserna kan handla om upp till flera miljoner kronor per individ och år, blir effekten att mindre kommuner inte klarar att välkomna personer med stora funktionshinder som vill flytta till kommunen eller etablering av verksamhet i alternativ form, egen bostad med boendestödjare eller särskilt boende för gruppen funktionshindrade.
Det finns krav på att kommunerna planerar insatser för funktionshindrade som bor i kommunen. Det är självklart. Det som försvårar är skyldigheten att tillhandahålla särskilt boende för personer som söker även från andra kommuner. Om det då inte finns boende för dessa överklagas besluten och länsrätten ger dem rätt till insatsen.
Kommunen skall då inom några månader lösa situationen för denna person. Vidare innebär detta att personen går före de medborgare som redan är skrivna i kommunen och som man ursprungligen planerat boende för. Medborgarna kan sedan överklaga att deras beslut om boende inte efterföljts. På det sättet kommer snart kommunernas planering att styras av kön av överklaganden som fått bifall i länsrätten. Rundgången till länsrätten ökar inte kommunens möjlighet att planera och utveckla verksamheten. Det ger dock signalerna till de funktionshindrade att det gäller att strida för sin sak i rätten. Ingen kan väl anse att detta var meningen med rättighetslagstiftningen? Rätten till fri etablering av verksamheten kopplat till kommunernas kostnadsansvar för personer som vistas i kommunen försvårar relationerna mellan kommunen och öretagen/organisationerna som vill bedriva handikappomsorg. Kommunernas yttersta ansvar för handikappomsorgens kvalitet och kostnadsansvar är inte förenlig med rätten till fri etablering och den enskildes eget val av var personen vill bo (eller vart personen vill flytta).
Andelen funktionshindrade är inte jämnt fördelad över Sverige, fortfarande finns det stora skillnader mellan olika kommuner. Det finns några kommuner som har betydligt fler personer med rätt till insatser enligt LSS (lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade). Detta beror troligen framförallt på att landstingets etablering av verksamheterna fram till 90-talet fortfarande återspeglas i kommunerna. Kommuner med en stor andel handikappomsorg har en omfattande verksamhet och därigenom också ofta större kompetens inom området, vilket gör det attraktivt för andra personer med funktionshinder att flytta dit. Kommunerna har i många fall en ansträngd ekonomi och krav på budget i balans, ibland också tillsammans med en stor skattutjämningsbörda.
Hur skall kommunerna klara en planering och finansiering av insatser till funktionshindrade då det sker stor inflyttning?
Hur skall kommunerna klara att stödja etablering av verksamheter i kommunen, då ett boende med fem platser direkt innebär en kostnad med ca fem miljoner kronor per år utan att kommunen har reella möjligheter att påverka innehållet i verksamheten?
Kan kostnadsfördelningen ske på ett annat sätt så att de kommuner som har goda förutsättningar att erbjuda funktionshindrade ett gott liv även får ekonomiska möjligheter för detta?
Om kostnadsansvaret utformas så att fri etablering och en mångfaldig verksamhet uppmuntras skulle detta gagna alla funktionshindrade. Det skulle kunna vända till en uppåtgående positiv spiral för utvecklingen av dagens handikappomsorg. För att stimulera detta skulle man kunna omforma systemet med en peng som följer individen till den kommun han eller hon själv väljer.
Utveckla/revidera lagstiftningen och ersättningssystemen så att de funktionshindrades behov kan tillgodoses i praktiken och så att det sker en sund utveckling av verksamheten. Funktionshindrade personer ska ha samma rätt som alla andra att i praktiken kunna välja i vilken kommun man vill bosätta sig.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ewa Björling (m) |