Regeringens proposition om mål för folkhälsan handlar om en mycket viktig problematik. För att resultatet verkligen ska bli en kraftsamling för en förbättrad folkhälsa generellt och för minskade hälsoklyftor mellan olika befolkningsgrupper och regioner är det viktigt att arbetet bedrivs med öppenhet och tydlighet. Riksdagens roll som beslutsfattare och forum för debatt är central för att så ska bli fallet. Den utgångspunkten är avgörande för Centerpartiets ställningstagande. Samtidigt som vi är positiva till propositionens huvudinriktning är vi starkt kritiska till regeringens förslag till målstruktur och implementering. Vi anser att en i huvudsak myndighetsbaserad process – som regeringen föreslår – är en otillräcklig strategi för en framgångsrik folkhälsopolitik.
Regeringens förslag till genomförande och uppföljning av folkhälsopolitiken är i alltför hög grad präglad av ett uppifrån- och myndighetsperspektiv samtidigt som riksdagens möjligheter att påverka processen görs alltför svaga. Regeringens möjlighet att anpassa den vaga målstrukturen efter sina egna intressen blir alltför stor. Enligt Centerpartiets uppfattning innebär det en stor begränsning för folkhälsopolitikens möjligheter att få genomslag och framgång om den i första hand görs till ett diskussionsämne för regeringens och de centrala myndigheternas sammanträden. Regeringsförslaget innebär därmed att potentialen i den breda politiska folkhälsopolitiska process som Nationella folkhälsokommittén lade grunden för, inte längre tillvaratas. Sakfrågan gagnas av en öppnare och mer demokratisk process där riksdagen på allvar tar rollen som beslutsfattare.
Den typ av kraftsamling för förbättrad folkhälsa vi eftersträvar, kräver (1) en samling av tydliga mål och delmål, (2) en process som innebär en kontinuerlig uppföljning av måluppfyllnaden och (3) en spridning av resultaten till samhällsaktörer och allmänhet. Därför föreslår Centerpartiet att riksdagen ska fatta beslut om 20 nationella folkhälsomål som i huvudsak utgår från Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med förslag på delmål som är operativt användbara samt på lämpliga indikatorer och mått för en effektiv uppföljning och informationsspridning. Dessa förslag ska underställas riksdagen för debatt och beslut. De brister i konkretion, precision och den ovilja att underställa folkhälsomål en demokratisk beslutsprocess som kännetecknar propositionen kan på så vis åtgärdas fortlöpande och under bred samhällsdebatt.
Centerpartiet uppmärksammar bristen på regionalt perspektiv på folkhälsopolitiken som kännetecknar propositionen. Oroväckande regionala hälsomönster med stora skillnader såväl beträffande sjukskrivningar och förtidspensioner som beträffande genomsnittlig livslängd mellan invånare i olika kommuner, län och landsdelar beaktas inte. Mot bakgrund av att folkhälsoarbetet i praktiken måste bedrivas i en geografisk kontext bör detta åtgärdas.
Vidare innehåller Centerpartiets motion ett antal uppdrag till regeringen när det gäller det framtida arbetet med delmål och indikatorer samt beträffande handfasta åtgärder för att uppnå de föreslagna nationella folkhälsomålen.
20 nationella mål för folkhälsan istället för ett! 51
1 Sammanfattning 51
2 Innehållsförteckning 53
3 Förslag till riksdagsbeslut 54
4 Allmänt 56
4.1 Centerpartiets förslag i tidigare motioner 56
5 Nationella mål för folkhälsopolitiken 56
5.1 Ökad folkhälsa och minskade hälsoklyftor 58
5.1.1 Sociala hälsoklyftor 59
5.1.2 Regionala hälsoklyftor 59
5.1.3 Äldres hälsa 60
5.2 Stödjande sociala miljöer 60
5.3 Trygga och jämlika uppväxtvillkor 61
5.4 Hög sysselsättning 62
5.5 Ökad hälsa i arbetslivet 62
5.6 En hälsofrämjande hälso- och sjukvård 63
5.7 Tillgängliga grönområden för rekreation och ökad fysisk rörelse 64
5.8 Goda matvanor/hälsosam matkultur? 64
5.9 Trygg och säker sexualitet 65
5.10 Tobak, alkohol, spel och narkotika 65
6 Metoder och verktyg 66
6.1 Forskning och utveckling 66
Riksdagen beslutar att fastställa följande nationella folkhälsomål:
Mål 1. Förbättrad psykisk och fysisk hälsa är ett gemensamt samhällsuppdrag.
Mål 2. Minskade sociala och regionala hälsoklyftor.
Mål 3. Stödjande sociala miljöer för individen.
Mål 4. Trygga och jämlika uppväxtvillkor för barn och ungdomar.
Mål 5. Hög sysselsättning.
Mål 6. God arbetsmiljö.
Mål 7. Tillgängliga grönområden för rekreation.
Mål 8. Sunda inne- och utemiljöer.
Mål 9. Skadesäkra miljöer och produkter.
Mål 10. Ökad fysisk aktivitet.
Mål 11. Goda matvanor.
Mål 12. Trygg och säker sexualitet.
Mål 13. Minskat tobaksbruk.
Mål 14. Minskad alkoholkonsumtion.
Mål 15. Minskade skadeverkningar av överdrivet spelande.
Mål 16. Ett narkotikafritt samhälle.
Mål 17. En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård.
Mål 18. Ett samordnat folkhälsoarbete.
Mål 19. Långsiktig satsning på forskning, metodutveckling och utbildning.
Mål 20. Saklig hälsoinformation.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på operativa delmål för de nationella folkhälsomålen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på lämpliga indikatorer och mått för att möjliggöra mätning och uppföljning av de nationella folkhälsomålen och delmålen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen skrivits om delmål för folkhälsopolitiken som innebär att i motionen nämnda sociala hälsoklyftor skall minska i statistiskt mätbara termer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att analysera orsakerna till de regionala hälsoskillnaderna samt införa delmål som innebär att de regionala hälsoskillnaderna skall minska i statistiskt mätbara termer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett delmål om mobbning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av insatser för att minska unga HBT-personers psykosociala utsatthet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om delmål och indikatorer för att äldres hälsa och livskvalitet beaktas och att åldersbetingade hälsoklyftor bekämpas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om delmål och indikatorer för utvecklingen av stödjande sociala miljöer för individerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat utrymme för ungdomars egna önskemål om skolidrottens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligande av målen för skolornas sex- och samlevnadsundervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av referensgrupper med medverkan från folkrörelser och ideella organisationer.
Sedan Nationella folkhälsokommittén avlämnade sitt slutbetänkande i oktober 2000 har regeringen haft 27 månader på sig för att utarbeta ett regeringsförslag om den övergripande folkhälsopolitiken. Inledningsvis utlovades en färdig proposition till i mars 2002. Först i december 2002 kunde dock regeringen delge riksdagen en färdig proposition. Denna försening är anmärkningsvärd såväl med tanke på frågans vikt som vid beaktande av propositionens innehåll, vilket knappast motiverar en sådan försening.
Med tanke på det material som redan finns till förfogande genom framför allt Nationella folkhälsokommitténs förtjänstfulla arbete bör det redan nu vara möjligt att fatta beslut som regeringen vill skjuta på framtiden.
Under den allmänna motionstiden har Centerpartiet inkommit med ett stort antal förslag med bäring på behandlingen av denna motion. Bland annat har vi föreslagit att riksdagen skulle ställa sig bakom Nationella folkhälsokommitténs föreslagna folkhälsomål, införande av ett hälsojusterat BNP-mått, att regeringen skulle lägga fram förslag om att utveckla metoder för hälsokonsekvensanalyser, ett forskningsprogram om den sociala gemenskapens betydelse för folkhälsan, intensifierade svenska insatser för det internationella folkhälsoarbetet i alkohol- och drogfrågor inom WHO och EU, förbud mot rökning i restauranglokaler fr.o.m. den 1 januari 2004, öppna kvalitetsregister, patientanpassade journaler, utmaningsrätt för anställda i offentlig sektor, vidareutbildning för förskrivare, hälso- och sjukvårdspersonal och konsumenter, åtgärdspaket för att motverka felanvändning av läkemedel, ökade systematiska studier kring läkemedelseffekter på olika samhällsgrupper, utredning om utvärdering av alternativa behandlingsmetoder, ökat förebyggande arbete för barn till föräldrar med utländsk bakgrund m.m.
Inom andra viktiga politikområden har Centerpartiet föreslagit en rad åtgärder som bidrar till stärkta sociala nätverk, förbättrad ekonomi för barnfamiljer och pensionärer med låga inkomster genom bl.a. sänkta skatter på låga och normala inkomster, höjda barnbidrag samt pensionstillskott. I vidare mening är Centerpartiets politik inriktad på full sysselsättning i hela landet genom fler jobb i mindre och medelstora företag och genom en aktiv jobblinje i integrationspolitiken.
Eftersom Centerpartiet lagt fram ovan nämnda förslag under allmänna motionstiden yrkar vi inte på dessa i denna motion.
För att åstadkomma den kraftsamling inom folkhälsopolitiken som Nationella folkhälsokommittén eftersträvat är det av största vikt att prioritera öppenhet, tydlighet och delaktighet för såväl olika samhällsaktörer som den breda allmänheten. Detta bör avspeglas i den enskildes möte med myndigheter och folkhälsoinformation och i det civila samhällets delaktighet i folkhälsoarbetet. Men det bör också avspeglas i att folkhälsofrågorna verkligen lyfts till politisk debatt och att demokratiskt valda företrädare vågar fatta beslut och ta ansvar. Förvisso finns det ett stort behov av den expertis i sakfrågor som ansvariga myndigheter besitter, men som helhet betraktat är folkhälsofrågorna i högsta grad politiska. Riksdagens delaktighet i folkhälsoarbetet är av stor betydelse för att sätta frågorna under debatt och därmed också för det pedagogiska ansvaret att sprida kunskap och information.
Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande föreslog att 18 nationella mål för folkhälsan skulle antas som skulle byggas under med delmål. I regeringsförslaget föreslås riksdagen istället fastställa ett övergripande nationellt folkhälsomål samt 11 målområden som i huvudsak utgår från kommittébetänkandets mål. Inom dessa målområden ska sedan regeringen, i samarbete med ansvariga myndigheter, fastställa del- och etappmål samt lämpliga mått för uppföljningen av dessa.
Centerpartiet anser inte att detta är det bästa arbetssättet för att skapa öppenhet, tydlighet och en bred delaktighet i folkhälsoarbetet. Den organisatoriska modell som regeringen föreslår för genomförande och uppföljning är i alltför hög grad präglad av ett uppifrån- och myndighetsperspektiv samtidigt som riksdagens möjlighet att påverka processen görs alltför svag. Regeringens möjlighet att anpassa den vaga målstrukturen efter sina egna intressen blir alltför stor. Enligt Centerpartiets uppfattning gagnas sakfrågan av en öppnare och mer demokratisk process där riksdagen vågar ta sin roll som beslutsfattare på allvar.
En verklig kraftsamling för förbättrad folkhälsa kräver en samling av tydliga mål och delmål och en process som innebär en kontinuerlig uppföljning av måluppfyllnaden och en spridning av resultaten till samhällsaktörer och allmänhet. Därför föreslår Centerpartiet att riksdagen ska fatta beslut om följande 20 nationella folkhälsomål:
Mål 1. Förbättrad psykisk och fysisk hälsa är ett gemensamt samhällsuppdrag.
Mål 2. Minskade sociala och regionala hälsoklyftor.
Mål 3. Stödjande sociala miljöer för individen.
Mål 4. Trygga och jämlika uppväxtvillkor för barn och ungdomar.
Mål 5. Hög sysselsättning.
Mål 6. Ökad hälsa i arbetslivet.
Mål 7. Tillgängliga grönområden för rekreation.
Mål 8. Sunda inne- och utemiljöer.
Mål 9. Skadesäkra miljöer och produkter.
Mål 10. Ökad fysisk aktivitet.
Mål 11. Goda matvanor.
Mål 12. Trygg och säker sexualitet.
Mål 13. Minskat tobaksbruk.
Mål 14. Minskad alkoholkonsumtion.
Mål 15. Minskade skadeverkningar av överdrivet spelande.
Mål 16. Ett narkotikafritt samhälle.
Mål 17. En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård.
Mål 18. Ett samordnat folkhälsoarbete.
Mål 19. Långsiktig satsning på forskning, metodutveckling och utbildning.
Mål 20. Saklig hälsoinformation.
I huvudsak utgår förslagen till nationella mål från Folkhälsokommitténs förslag och från regeringens förslag till övergripande folkhälsomål. I förhållande till regeringens föreslagna målområden är dessa mer precisa. Dels sätter de ett tydligare fokus på stödjande sociala strukturer, dels gagnas ändamålet, att lyfta fram särskilda bestämningsfaktorer, av att dessa formuleras som egna mål. Det gäller framför allt målen om tillgängliga grönområden för rekreation, goda matvanor samt om minskat tobaks-, alkohol-, narkotika- och spelmissbruk.
De två första målen utgår från regeringens övergripande folkhälsomål och innebär att fokus sätts på att minska ojämlikheten i hälsa.
Riksdagen bör besluta att fastställa ovan nämnda nationella mål för folkhälsopolitiken.
Riksdagens delaktighet bör inte stanna vid fastställandet av de nationella folkhälsomålen. Den folkvalda församlingen bör också vara delaktig i beslutandet av de delmål samt de mått och indikatorer för en effektiv uppföljning och informationsspridning som den nu befintliga propositionen, enligt Centerpartiets uppfattning, borde ha innehållit. Dessa förslag ska underställas riksdagen för debatt och beslut. De brister i konkretion, precision och vilja att komma till beslut som kännetecknar propositionen kan på så vis åtgärdas fortlöpande och under bred samhällsdebatt. Det bör framhållas att vikten av uppföljningsbara mål och tydliga indikatorer på detta är av stor betydelse såväl för det demokratiska beslutsfattandet som för möjligheterna att öka medborgarnas kunskaper om och delaktighet i folkhälsoarbetet.
Regeringen ges i uppdrag att återkomma med förslag på delmål som är operativt användbara under respektive nationellt folkhälsomål. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med förslag på lämpliga indikatorer och mått som möjliggör en effektiv uppföljning av dessa delmål. Detta bör ges regeringen till känna.
I viktiga avseenden är den svenska folkhälsan relativt god. Medellivslängden för både kvinnor och män hör till den högsta i världen samtidigt som spädbarnsdödligheten hör till den allra lägsta. Hälso- och sjukvården är av god kvalitet. Samtidigt är sjukfrånvaron mycket hög i ett internationellt perspektiv. Undersökningar av medborgarnas upplevda psykiska och fysiska välbefinnande indikerar att hälsa inte nödvändigtvis är samma sak som frånvaro av allvarliga sjukdomar. Att utveckla samhället så att fler människor orkar delta i samhälls- och yrkesliv och så att välbefinnandet ökar är en central uppgift för folkhälsopolitiken. Folkhälsa handlar i högsta grad om livskvalitet.
Därför är det viktigt att inte bara ta fasta på orsakerna till försämrad folkhälsa utan även lägga stor vikt vid hälsofrämjande faktorer och livskvalitetsperspektiv. Stor möjlighet för individer och grupper att påverka sina egna livsvillkor är en sådan hälsofrämjande faktor. En politik för självbestämmande är ett viktigt generellt bidrag till en bred folkhälsopolitik. Positiv närhet mellan människor i både social och fysik mening är en annan viktig hälsofrämjande faktor, liksom möjligheter att skapa eller ta del av kulturella upplevelser m.m.
Den svenska folkhälsan präglas också av stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper. Propositionen framhåller flera allvarliga sociala hälsoklyftor, bl. a. mellan olika socioekonomiska grupper, mellan kvinnor och män och mellan människor med utländsk respektive inhemsk bakgrund. Att minska dessa hälsogap i alla åldersgrupper är en stor utmaning för folkhälsopolitiken. Ett av de viktigaste övergripande uppdragen för folkhälsoarbetet är att förbättra de sämst ställda samhällsgruppernas hälsa så att hälsoklyftorna minskar. För att detta mål ska anses vara uppfyllt måste skillnaden mellan olika samhällsgrupper i övergripande hälsostatistik minska över tid. Det kan handla om genomsnittlig livslängd, sjukfrånvaro, upplevd fysisk och psykisk hälsa, självmord m.m.
Flera av de viktigaste hälsoklyftorna att belysa och motarbeta har tagits upp i regeringsförslaget, t.ex. mellan kvinnor och män, mellan olika socioekonomiska grupper, mellan personer med inhemsk respektive utländsk bakgrund, mellan funktionshindrade och personer utan funktionshinder, mellan olika åldersgrupper, mellan grupper med olika sexuell identitet m.m. Regeringen bör ges i uppdrag att utarbeta delmål för folkhälsopolitiken som innebär att ovan nämnda sociala hälsoklyftor ska minska i statistiskt mätbara termer. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns djupa geografiska och regionala hälsoklyftor i Sverige. Män i Norrbotten har i genomsnitt 2,4 år kortare livslängd än män i Uppsala, och skillnaden ökar. Sjukskrivningarna i de nordligaste länen är mer än 50 procent högre än i Kronobergs län och Stockholm. De tio kommuner som har den högsta dödligheten bland män i akut hjärtinfarkt ligger samtliga i skogslänen, och risken att dö i denna sjukdomskategori är där ungefär fyra gånger högre än i de tio kommuner som har den lägsta dödligheten. Också självmordsfrekvensen varierar kraftigt mellan olika delar av landet.
Även om de undersökningar som gjorts beträffande de regionala variationerna i sjukfrånvaron tyder på att en förklaring är skillnader i ”sjukskrivningskultur”, inte minst från de lokala myndigheternas sida, belyser den samlade statistiken att det finns en djup regional klyfta i såväl fysisk som psykisk ohälsa. Det finns bakomliggande förklaringar som delvis förklarar dessa skillnader, t.ex. variationer i sysselsättningsgrad och livsstilsfaktorer. Men det minskar inte betydelsen av att uppmärksamma och analysera de regionala folkhälsoklyftorna. Det praktiska folkhälsoarbetet kommer till stor del att bedrivas i lokala och regionala sammanhang. Insatser för att minska de regionala hälsoskillnaderna kan också ha väl så god ”träffbild” som insatser riktade mot de ovan nämnda sociala hälsoklyftorna.
I det folkhälsoarbete som propositionen avser att initiera är det av stor vikt att analysera orsakerna till de regionala hälsoskillnaderna samt införa delmål som innebär att de regionala hälsoskillnaderna ska minska i statistiskt mätbara termer. Detta bör ges regeringen till känna.
Äldre är en grupp som av naturliga skäl är mer utsatt för fysisk sjukdom och ohälsa än andra grupper. Det är viktigt att säkerställa att alla äldre, oavsett ekonomiska villkor, har en jämlik tillgång till såväl vård, omsorg och rehabilitering som till offentliga verksamheter som främjar livskvalitet. Äldres hälsostatus kan inte jämföras med yngres, men däremot bör äldres tillgång till samhällets vård- och omsorgsresurser samt hälsofrämjande verksamhet kunna jämföras med övriga åldersgruppers. I kampen mot hälsoklyftorna är det viktigt att delmål och indikatorer utvecklas som säkerställer att äldres hälsa och livskvalitet beaktas och att åldersbetingade hälsoklyftor bekämpas. Detta bör ges regeringen till känna.
Delaktigheten i fungerande sociala gemenskaper är en viktig hälsofrämjande faktor. Därför är det enligt Centerpartiet viktigt att, i likhet med Nationella folkhälsokommitténs förslag, göra stödjande sociala miljöer för individen till ett särskilt nationellt mål för folkhälsopolitiken, och att inte – som i propositionen – låta det försvinna i ett allmänt hållet målområde om demokrati och delaktighet. Nationella folkhälsokommittén såg det som en så angelägen gemensam uppgift för framtiden att stärka det sociala kapitalet att man karaktäriserade detta som en av sex övergripande riktlinjer för folkhälsopolitiken. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen i sina målområden helt lämnar frågan om socialt kapital därhän.
Forskning visar att ensamstående personer har sämre fysisk och psykisk hälsa än personer som lever med en partner. Personer som deltar i sociala nätverk, föreningar eller kulturliv har bättre hälsa än de som inte har denna förankring. Att bryta människors ensamhet är en viktig väg till en bättre folkhälsa och ett samhälle präglat av ökad livskvalitet. Utifrån detta perspektiv har såväl de närmaste sociala banden, det civila samhällets organisationer och insatser och den lokala demokratin viktiga funktioner för en lyckad folkhälsopolitik.
I dagens samhälle finns det en mångfald av familjetyper, med eller utan barn. Förutsatt att samvaron inte bygger på förtryck och utnyttjande är alla familjer värdefulla som kraftkällor för personerna som lever i dem. Det är viktigt att de politiska förutsättningarna för familjebildningar av olika slag är goda, inte minst från ett folkhälsoperspektiv.
Den ofta ojämlika arbetsfördelningen mellan män och kvinnor kan innebära att kvinnor utsätts för onödig fysisk och psykisk stress i den heterosexuella familjen. Från detta perspektiv är en ökad jämställdhet i familjen ett viktigt steg för en förbättrad hälsa för kvinnor. Insatser för att förbättra familjernas möjligheter att fördela ansvaret för hem och barn jämlikt är angelägna, men de måste utföras på ett sådant sätt att man inte tar ifrån familjerna självbestämmandet. Därför är en pappabonus i föräldraförsäkringen, som Centerpartiet föreslagit i en annan motion, en bra och väl avvägd åtgärd.
Många äldre människor drabbas av ofrivillig social isolering när vänner och anhöriga går bort. Det finns också en olycklig tendens till ökad segregering mellan olika åldrar och generationer. En ökad medvetenhet om detta är önskvärd i t.ex. samhällets fysiska planering.
Frivilligorganisationer spelar en viktig roll för att bryta många utsatta människors sociala isolering. Pensionärsorganisationernas väntjänst och t.ex. Stadsmissionens och Frälsningsarméns arbete med hemlösa och socialt utslagna är goda exempel på detta. Samtidigt som det offentliga aldrig får försumma sitt ansvar för utsatta grupper måste det erkännas att frivilliga insatser ibland skapar en social närhet som det offentliga har svårt att uppnå. Att kombinera en mer effektiv socialpolitik med ett starkt samhällsstöd till frivilligorganisationer torde vara det bästa sättet att förbättra de allra mest utsatta människornas hälsa och livskvalitet.
Centerpartiet har i en annan motion föreslagit inrättande av ett system med volontärer som mot en låg ersättning kan hjälpa till med saker som det offentliga inte har möjlighet att göra inom t.ex. äldreomsorgen och det civila samhället. Ett volontärsystem kan bidra till att ge en belöning och ett erkännande åt personer som redan idag ägnar sig åt t.ex. pensionärsorganisationernas väntjänst.
Att på politisk väg bidra till att stärka de konkreta sociala banden i samhället och minska människors ofrivilliga isolering är inte lätt. Den sociala interaktionen påverkas i mycket hög grad av övergripande samhällsstrukturer som politiken endast indirekt kan påverka. Det är likväl viktigt att följa utvecklingen och förse politiker, myndigheter och allmänhet med information om utvecklingen av denna typ av hälsofrämjande faktor. Därför bör, inom ramen för folkhälsoarbetet, delmål och indikatorer tas fram för utvecklingen av stödjande sociala miljöer för individerna, i enlighet med vad i motionen anförts. Detta bör ges regeringen till känna.
Trygga och kärleksfulla uppväxtmiljöer är sannolikt ett av de bästa medlen för en bättre folkhälsa. En politik som ökar familjernas makt att påverka sina livsvillkor och som minskar stress över tidsbrist och otillräckliga ekonomiska resurser är ett viktigt element. Det är familjerna med de lägsta inkomsterna, och särskilt de ensamstående föräldrarna, som behöver få se sin situation förbättrad för att barns och ungdomars uppväxtvillkor ska utjämnas och förbättras. Här behövs ett skifte i politiskt fokus jämfört med de senaste årens familje- och skattepolitik som i första hand har gynnat de mest välbeställda familjerna. Det kan noteras att propositionen i sin beskrivning av familjepolitiken inte gör denna distinktion mellan familjer med höga respektive låga inkomster.
Centerpartiet har bl.a. föreslagit höjda barnbidrag, förbättrade möjligheter att ta tjänstledigt på deltid när barnen är små, etableringsfrihet inom barnomsorgen och sänkta skatter på låga och medelstora inkomster. Sammantaget skulle detta kraftigt förbättra barnens livskvalitet i allmänhet och de sämst ställdas i synnerhet.
Ett av de största hindren för barns och ungdomars välbefinnande är förekomsten av mobbning i skolan och på fritiden. Mobbning orsakar stort lidande och ökar risken för psykisk ohälsa långt fram i livet. Mobbning finns sannolikt i bakgrunden för en stor del av självmorden bland unga. Det är viktigt att folkhälsopolitiken adresserar hela denna problematik och inte bara den stora del som utgörs av sexuella trakasserier. Därför bör regeringen återkomma med ett delmål av innebörden att mobbning kraftfullt måste bekämpas samt förslag på lämpliga mått som gör att detta delmål kan följas upp. Detta bör ges regeringen till känna.
Många barn och ungdomar mår så dåligt att de funderar på självmord. Forskning från andra länder och ett spirande forskningsarbete i Sverige tyder på att en mycket stor andel av antalet självmordsförsök begås av unga homo-, bi- och transsexuella. För att minska unga HBT-personers utsatthet krävs en kraftansträngning för att förbättra attityder och bekämpa trakasserier redan i tidiga skolår. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetslöshet leder ofta till försämrade sociala nätverk och försämrat självförtroende för den enskilde, vilket gör arbetslöshet till en viktig bestämningsfaktor för psykisk ohälsa. Hög arbetslöshet är sannolikt en viktig förklaring till såväl sociala som regionala hälsoklyftor.
Ohälsan får sina mest påtagliga samhällsekonomiska konsekvenser genom den rekordhöga sjukfrånvaron och det stora antalet förtidspensioner. Att skapa förutsättningar för en låg sjukfrånvaro och för ett uthålligt arbetsliv där människor orkar arbeta fram till pensionsåldern är en central utmaning både för samhällsekonomin och folkhälsan.
Det finns ett klart samband mellan den anställdes makt över sin arbetssituation och risken för sjukskrivning. Detta samband är säkerligen en av de viktigaste förklaringarna till den extremt höga ohälsan i den offentliga sektorn. En nyckel till ett hälsosamt arbetsliv är därför att öka de anställdas möjligheter att påverka t.ex. arbetstider och det konkreta utförandet av arbetet. En större andel privata och alternativa arbetsgivare inom den offentligt finansierade verksamheten kan bidra till en utveckling av arbetsformerna och ge personalen ökade möjligheter att välja arbetsgivare.
Människor som drabbas av långtidssjukskrivning ska få del av effektiva rehabiliteringsinsatser med syfte att återföra dem till arbetslivet. Centerpartiet har i annan motion föreslagit en rehabiliteringsgaranti som innebär att den sjukskrivne inom sex veckor ska ha rätt till och skyldighet att delta i rehabilitering utifrån en individuell plan. Centerpartiet har också föreslagit att tvåläkarintyg ska krävas för sjukskrivning efter den första månaden.
Återigen har det visat sig att sjukförsäkringsorganisationen inte klarar av sin uppgift att arbeta med rehabilitering av långtidssjukskrivna. Efter 2002 lämnade försäkringskassorna tillbaka en femtedel av anslagen till arbetslivsinriktad rehabilitering trots de rekordhöga sjuktalen och skriande rehabiliteringsbehov. Regeringen har det yttersta ansvaret för att rehabiliteringsarbetet inte fungerar bättre trots att långtidssjukskrivningarna stått i centrum för samhällsdebatten under flera år. Nu krävs en översyn av hur sjukförsäkringsadministrationen och arbetsmarknadsinsatserna fungerar i rehabiliteringsarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsgivarnas intresse för förebyggande folkhälsoarbete måste öka. Ett ökat arbetsgivaransvar för sjukskrivningarna bidrar till detta men måste dock avpassas efter arbetsgivarens storlek så att enstaka sjukdomsfall inte blir ett hot mot ett småföretags överlevnad. Centerpartiet har i en annan motion föreslagit ett arbetsgivaransvar som innebär att arbetsgivaren har ansvar för sjukersättningen i lika många dagar som antalet anställda.
Rehabilitering i nära kontakt med arbetsplatsen har visat sig öka chanserna för framgång. Det kan dock behövas förstärkta incitament för att förbättra arbetsgivarnas intresse för och delaktighet i arbetslivsinriktad rehabilitering. Hur sådana incitament ska utformas behöver utredas. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige har ett av världens bästa hälso- och sjukvårdssystem med en imponerande prestanda vid en internationell jämförelse. Trots att Sverige som land bara spenderar cirka 7 procent av sin BNP på vård, är de medicinska resultaten i många avseenden jämförbara med USA:s, trots att 14 procent av USA:s BNP går till vården.
För att göra den svenska vården mer hälsoinriktad och hälsofrämjande krävs framför allt en satsning på ett ökat samspel mellan den enskildes egna hälsoresurser och de medicinska insatserna. För att detta ska uppnås krävs att sjuk- och hälsovårdspersonal tillägnar sig ett vidgat perspektiv samt ges förbättrade möjligheter och resurser att tillämpa detta perspektiv. Ökad tillgänglighet genom bättre bemanning är en förutsättning för detta. När patienter söker vården med medicinska förtecken och symptomens grundorsak har sociala eller psykologiska huvudmoment är det viktigt att identifiera dessa och erbjuda adekvat hjälp. Former för samverkan bör utvecklas med dem som kan påverka dessa huvudmoment, t.ex. socialtjänsten, äldreomsorgen eller arbetsgivaren/företagshälsovården.
Om hälso- och sjukvårdens kontaktytor med befolkningen och närvaro i lokalsamhället ökas kan det hälsofrämjande arbetet stärkas. Det s.k. Norsjöprojektet, som beskrivs i Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande, tyder på att sådana insatser är kostnadseffektiva. I det korta perspektivet kan det dock krävas resursförstärkningar för att växla över till en sådan, mer offensiv ansats. Den satsning på primärvården som möjliggjordes genom sjukvårdsuppgörelsen mellan bl.a. Centerpartiet och regeringen ger förutsättningar för detta. Möjligheterna att frigöra ytterligare resurser för ett offensivt hälsofrämjande arbete i lokalsamhället, inom ramen för en finansiell samordning, bör undersökas. Detta bör ges regeringen till känna.
En av de nya kunskaper Nationella folkhälsokommittén tillförde var att i sitt målförslag formulera ett separat mål för människors tillgång till grön- och rekreationsområden. Utifrån en genomgång av forskningsfronten kunde man visa att möjlighet att t.ex. röra sig i naturen eller odla i trädgård eller på kolonilott är en starkt positiv och hälsofrämjande faktor – av särskild betydelse för återhämtning. Det handlar både om att planera samhället så att det gröna blir nära och tillgängligt och utforma lösningar så att även t.ex. den med funktionshinder kan uppleva det. Tyvärr har regeringen helt utelämnat detta viktiga perspektiv.
Möjligheten för äldre och funktionshindrade att ta del av grönområden och naturområden samt till fysisk rörelse är till stor del beroende av andras hjälp. Den offentligt finansierade verksamheten måste erkänna och uppfylla detta behov även om insatserna från anhöriga, vänner och frivilligorganisationer även fortsättningsvis kommer att vara värdefulla.
Eftersom mycket av livsstilsmönstren grundläggs i barn- och ungdomsåren är det viktigt att skolidrotten tillförsäkras en starkare ställning. Samtidigt hör idrottslektioner och aktiviteter till de situationer i skolan där risken för mobbning och trakasserier är stor. För att barn och ungdomar ska få positiva erfarenheter av idrott är det viktigt att öka medvetenheten om detta faktum samt ge ett ökat utrymme för egna önskemål om idrottens inriktning. Detta bör ges regeringen till känna.
Goda matvanor handlar inte bara om att de ingående råvarorna är ofarliga samt av god kvalitet. Det handlar också om regelbundna och hälsosamma måltider samt om den njutning och livskvalitet som god mat bidrar till. Omvänt är osmaklig mat en källa till tristess och olust. Därför är det värdefullt att göra goda matvanor till ett eget nationellt folkhälsomål.
Personer som är beroende av offentliga institutioners kosthållning måste ha rätt till regelbundna, näringsriktiga och goda måltider.
Fysisk närhet och sex är en viktig faktor för livskvalitet och friskhet. Sexualitetens positiva roll för hälsan är, mänskligt att döma, långt större än de visserligen mycket allvarliga hälsoriskerna som är förknippade med den. Olika problem med sexualiteten kan omvänt bidra till en sänkt livskvalitet, en tendens som förstärks av att de kan vara svåra att prata med andra om. Äldres och funktionshindrades sexualitet är i det närmaste tabubelagd vilket försvårar deras möjligheter att söka hjälp.
Sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna ska motverka hälsorisker samt främja en ökad jämlikhet mellan könen och mellan hetero-, homo- och bisexuella. Kvaliteten på sex- och samlevnadsundervisningen varierar kraftigt mellan olika skolor. Målformuleringen i läroplanen/kursplanen måste förtydligas för att säkerställa en godtagbar sex- och samlevnadsundervisning i alla skolor. Detta bör ges regeringen till känna.
För att underlätta en god integration bör sex- och samlevnadsundervisning ingå i kurserna på sfi-skolorna. En flerpartimotion med medverkan från Centerpartiet har föreslagit detta.
Få negativa bestämningsfaktorer är så starka som tobak, alkohol och narkotika. Att nå framgång i arbetet för att minska hälsofarligt bruk av dessa substanser kräver tydliga prioriteringar, tydliga mål och tydlig uppföljning. Därför bör minskat tobaksbruk, minskad alkoholkonsumtion och ett narkotikafritt samhälle utgöra åtskilda nationella folkhälsomål. Vikten av att motverka spelberoende och ett skadligt spelande har på senare tid betonats av såväl riksdag som regering. Det motiverar att göra minskade skadeverkningar av överdrivet spelande till ett nationellt folkhälsomål.
Grunden för ett framgångsrikt arbete mot tobak, skador av alkohol och spel samt narkotika bygger på attitydförändring. Det krävs en ny kraftansträngning för att påverka barns och ungdomars attityder. Skolan måste vara en viktig arena för detta opinionsarbete.
Föräldrars kunskaper och ansvarstagande för sina barn är också en viktig resurs i arbetet för att bekämpa ungdomars drog-, alkohol- och tobaksanvändning. Bland annat de arenor som finns för samarbete mellan föräldrar och skola bör användas i detta syfte.
Den svenska alkoholkonsumtionen har under senare år ökat kraftigt och har nu nått nivåer som motsvarar det sena artonhundratalets. Det finns ett samband mellan den totala alkoholkonsumtionen och de totala alkoholrelaterade hälsoskadorna. Att minska den totala konsumtionen bör därför vara ett centralt folkhälsomål även om det i och med ändrade förutsättningar kräver nya idéer på verksamma åtgärder.
Den kraftigt ökade alkoholkonsumtionen bland ungdomar samt den låga debutåldern för många ungdomar hör till de mest alarmerande trenderna i folkhälsoutvecklingen. En framgång för den samlade folkhälsopolitiken förutsätter att vi kan bryta denna trend. Skolans förebyggande arbete mot alkohol måste stärkas kraftigt och föräldrarnas kunskaper om de risker en tidig alkoholdebut innebär måste ökas så att de blir mer aktiva för att påverka sina barns alkoholvanor. Detta bör ges regeringen till känna.
Kampen mot narkotika liksom mot olaglig införsel av alkohol och tobak kräver ett resursstarkt polisväsende. Personalstyrkan måste byggas ut kraftigt och förses med moderna redskap i kampen mot denna typ av brottslighet.
Centerpartiet ställer sig bakom förslaget om en nationell ledningsgrupp men betonar vikten av att riksdagen återkommande ges möjlighet att diskutera resultat och metoder. I enlighet med vad vi anfört ovan bör uppföljningen utöver klass-, kön och etnicitet kompletteras med ett regionalt perspektiv och ett åldersperspektiv.
Om folkhälsopolitiken ska medföra den breda mobilisering av allmänheten och samhällets aktörer som avses är det viktigt att ta till vara engagemanget och kunskaperna i folkrörelser och frivilligorganisationer. Folkrörelsernas breda kontaktytor med befolkningen är en viktig resurs som bör tas till vara för att praktiskt sprida kunskaper om hälsofrämjande faktorer och hälsorisker. Referensgrupper med medverkan från olika organisationer bör inrättas såväl på nationell som regional nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Nationella folkhälsokommittén ansåg för sin del folkhälsoforskningen vara en del av folkhälsans infrastruktur och därmed en underliggande bestämningsfaktor för en förbättrad folkhälsa. Propositionen uppmärksammar på ett förtjänstfullt sätt behovet av förstärkta forskningsinsatser på folkhälsoområdet. Däremot har man tyvärr inte orkat gå hela vägen och sett folkhälsoforskningens strategiska roll också i detta avseende. Centerpartiet har i sin budgetmotion anslagit ökade resurser till forskning. Folkhälsoforskningen bör stärkas genom ökade forskningsanslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkhälsopolitik bygger på en bred ansats. För att den ska bli lyckosam krävs kunskap om vilka insatser som är mest kostnadseffektiva. Samtidigt finns det av allt att döma stora samhällsekonomiska vinster att göra genom förbättrat välbefinnande och förbättrad folkhälsa, genom bl.a. ökat deltagande i arbetslivet och avlastning på de offentliga vård- och omsorgsinsatserna. En ökad kunskap om dessa samband skulle både förbättra möjligheten att prioritera de mest verksamma åtgärderna och öka intresset för ett offensivt folkhälsoarbete från olika privata och offentliga samhällsaktörers sida. Forskning om hälsoekonomi i bred mening bör därför inrymmas inom ramen för folkhälsoforskningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 24 januari 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
|
|
Sofia Larsen (c) |
Annika Qarlsson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Lars-Ivar Ericson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Jan Andersson (c) |