Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning om tillämpningen av tvångsvården för narkotikamissbrukare.
Regeringen försöker på olika sätt dölja sina egna politiska misslyckanden när det gäller den alarmerande narkotikasituationen i landet. Regeringen har en genomgående negativ syn på det kommunala och lokala engagemanget och arbetet i missbruksfrågor. Samtidigt har den inget bättre att komma med.
Regeringen ger mycket oklara signaler om hur samhällets tvångsinstrument skall användas. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta. I stort sett alla förslag om nya kontroll- och tvångsinsatser som föreslagits av Narkotikakommissionen och i den allmänna debatten har avvisats av regeringen. Därigenom står det klart att man inte avser att på allvar ta upp kampen mot narkotikan. I de övergripande målen föreslås att nyrekryteringen till missbruk skall minskas och att tillgången på narkotika också minskas. Det bör noteras att regeringen således inte agerar utifrån en nolltolerans gentemot narkotikan. Därigenom sviker regeringen sitt ansvar. Det går bra att ha en nollvision när det gäller trafikdöd, men inte när det gäller döda av narkotikamissbruk.
Kluvenheten gentemot de allvarligt syftande tagen mot narkotikan i Sverige kommer mycket klart till uttryck när regeringen aviserar en utredning om tillämpningen av tvångsvården för missbrukare. Regeringen tycker att det är anmärkningsvärt att antalet omedelbara omhändertaganden med stöd av LVM har ökat, samtidigt som tvångsvården har minskat kraftigt från omkring 750 personer en viss mätdag 1989/90 till drygt 250 personer år 2000. Regeringen synes dra slutsatsen att LVM i ökad utsträckning används för tvångsavgiftning, ”vilket inte är i enlighet med intentionerna bakom lagen”.
Regeringen synes inte på djupet fundera i termer av att den mycket kraftiga utbyggnad av öppenvårdsinsatser som skett i kommunerna i sig ger fler och andra instrument i kampen mot missbruk. Regeringen synes inte heller vilja överväga om ett tvångsingripande kan innebära motiverande inslag. Ett omedelbart omhändertagande eller ett inlett LVM kan många gånger vara det motiverande steg för den enskilde som behövs för att inleda frivillig vård enligt socialtjänstlagen. När sådan motivation finns avstår man i allmänhet, och helt i enlighet med lagens intentioner, från att fullfölja LVM-vården. Slutligen verkar inte regeringen över huvud taget reflektera över vad som behövs för de personer som omedelbart efter avslutad LVM-vård (sex månader som längst) går ut i nytt missbruk.
Sammantaget finner jag att regeringens linje i narkotikapolitiken starkt går i riktning mot ett mera accepterande och uppgivet synsätt. Regeringen sätter inte den enskilde missbrukarens liv och hälsa, andra människors liv och hälsa och brottsbekämpningen i fokus. Regeringen väljer i stället att inta en avvisande hållning till åtgärder som i vissa fall kan vidtas mot en enskild missbrukare mot dennes vilja.
Det är min bestämda uppfattning att inslaget av tvångsåtgärder gentemot illegal hantering, missbrukare och missbruk av narkotika borde öka och skärpas. Flera sådana förslag har tidigare lämnats i moderata motioner, bland annat avseende användning av kräkmedel och drogfria kriminalvårdsanstalter.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att en utredning om tillämpningen av tvångsvården för narkotikamissbrukare bör syfta till att skärpa och utöka möjligheterna till tvångsåtgärder vid fara för liv och hälsa för den enskilde eller dennes omgivning.
|
Stockholm den 14 oktober 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |