Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för äldre döva.
Dövas livsvillkor skiljer sig från andra funktionshindrades genom att deras första språk, teckenspråket, utövas av mycket få människor i samhället. Det är möjligheten att kommunicera med andra människor som avgör om man kan känna sig integrerad med det samhälle man lever i och kunna ta del av de möjligheter som erbjuds. Döva kan inte kompensera sitt handikapp med tekniska hjälpmedel som de flesta andra funktionshindrade kan. Om inte människor i omgivningen behärskar teckenspråket riskerar den som är döv att bli isolerad och avstängd från det övriga samhället. Att ”läsa på läpparna” eller läsa svenska texter kan aldrig kompensera kommunikation på den döves första språk, teckenspråket, bara komplettera det.
Döva och gravt hörselskadade barn går i särskilda skolor som är anpassade efter deras behov. Barn med andra funktionshinder kan, med olika tekniska hjälpmedel eller med en personlig assistent till stöd, i de flesta fall integreras i vanliga skolor, vilket är mycket positivt. För ett dövt barn skulle en motsvarande integration bara leda till ensamhet, inlärningssvårigheter och utanförskap. Språkgemenskapen är basal.
När samhället ska bemöta och hjälpa döva äldre borde samma slags resonemang gälla som för de döva barnen, men så är tyvärr inte fallet. Alltför ofta blir det tvärtom så att när behov av hemtjänst eller särskilt boende uppkommer, möter de döva hemtjänstpersonal de inte kan kommunicera med eller erbjuds ett boende tillsammans med personer som är hörande och inte behärskar teckenspråk. Dessa biståndsinsatser tillgodoser förvisso flera av de bärande principerna för tillhandahållande av vård och omsorg. Men det faktiska resultatet blir isolering och utanförskap.
Gruppen döva är ingen liten grupp men ändå inte så stor att socialtjänsten i varje enskild kommun kommer i kontakt med döva personers speciella behov. Det är också ekonomiskt och praktiskt näst intill omöjligt att varje kommun skall kunna anställa teckenspråkskunniga personalgrupper. Detta drabbar i första hand äldre döva.
Det finns pågående projekt där en kommun tagit på sig ett praktiskt och administrativt ansvar för de döva i regionen. I dessa så kallade värdkommuner samlas resurser för de döva. Där finns teckenspråkskunnig vårdpersonal, äldreboende för endast döva, övergripande kunskap om dövas behov och samarbete med de viktiga dövföreningarna. Undersökningar genomförda av Sveriges dövas riksförbund (SDR) visar att många av de döva äldre är beredda att byta bostadsort för att få tillgång till de centraliserade resurserna som dessa värdkommuner har kunnat erbjuda.
De kunskaper och fördelar som dessa värdkommuner vunnit med sina speciallösningar för äldre döva bör tas tillvara och spridas.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Ulla Wester (s) |