Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa trygghetsboende för våra äldre.
Äldreboomen är ett faktum. Redan är var sjätte svensk pensionär. År 2035 kommer andelen 65 år och äldre att utgöra 24,2 % av befolkningen. Idag bor drygt 90 % av de äldre kvar hemma. Kommunförbundet, många kommuner och forskare menar att det hos de flesta äldre finns en klar önskan att bo kvar i hemmet och att klara sig med hjälp av stöd från hemsjukvård och hemtjänst. Detta har medfört att det på många håll i landet är nästan omöjligt att få ett särskilt boende av den typ som våra ålderdomshem tidigare erbjöd.
Denna utveckling är olycklig, för även den som utåt sett kan tyckas ha en relativt god hälsa på ålderdomen kan ändå känna behovet av den trygghet och omsorg som ett särskilt boende innebär. Vetskapen om att man måste uppnå en viss grad av skröplighet för att äntligen få en plats i det särskilda boendet inverkar negativt på den fysiska och psykiska hälsan, och mycket hinner hända innan den efterlängtade platsen kan erhållas. Det är inte rimligt att våra äldre som byggt upp vårt välfärdssamhälle skall drabbas av den ”bo kvar hemma-ideologi” som hävdas idag. Istället bör en inventering göras av de olika modeller för trygghetsboende som fortfarande finns.
Förmodligen kan idéer och inspiration hämtas från de gruppboenden som finns för människor med olika funktionshinder. Att ha sitt eget rum och klara det mesta av de dagliga sysslorna på egen hand, men samtidigt veta att i anslutning till rummet /lägenheten så finns gemenskapslokaler och vårdpersonal tillgängliga, innebär att man kan känna den trygghet som betyder ett bättre åldrande. Vid nyproduktion av hyresfastigheter borde det finnas möjligheter att genom subventioner uppmuntra till att skapa olika varianter av trygghetsboenden.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Lars-Ivar Ericson (c) |