Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att abort betraktas som all annan sjukvård, så att patienten har den fulla beslutsrätten, oavsett om hon blivit gravid i vårt land eller inte, och oavsett var hon är bosatt.
Till skillnad från andra länder med liberala abortlagar gör Sverige åtskillnad mellan abort och annan vård för utländska medborgare. Det som avgör om kvinnan ska få en abort beviljad eller ej är hennes anknytning till Sverige, vilken bedöms av Socialstyrelsens rättsliga råd. Har samlaget skett med en svensk man beviljas kvinnan i regel en abort. Är den gravida kvinnan utan svensk anknytning och hemmahörande i exempelvis EU-landet Portugal – där abort är förbjudet – beviljas hon sannolikt inte en abort.
Det har sagts att hindret i vår abortlag inte utgör ett problem, eftersom kvinnor boende i andra länder sällan efterfrågar att komma hit för abort. Men de fåtaliga förfrågningarna beror inte på att det inte finns ett behov – något man lätt kan utläsa av ”abortturismen” i Europa. Flera länder har stränga abortlagar eller regler som utgör hinder för abort. Följden är att kvinnor reser mellan Europas länder för att få abort där hindren är färre och lagarna mindre restriktiva.
I all annan sjukvård i Sverige finns möjligheten att ta emot människor från andra länder under förutsättning att de betalar för sin vård. Det är till och med en metod som vissa landsting och sjukhus använder för att stärka sin ekonomi. Man tar t.ex. emot hjärtpatienter från andra länder. Men att just abort ska utgöra ett undantag i Sverige är obegripligt. Vi vill påminna om att Sverige på många internationella konferenser, t.ex. i FN, tagit upp frågan om abort på ett konstruktivt och bra sätt. Nu är det dags att ändra den svenska lagen.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Carina Hägg (s) |
Birgitta Ahlqvist (s) |