Riksdagen beslutar att omgående helt avveckla förbudet för landsting att lämna över akutsjukhus till vinstdrivande företag.
Riksdagen avslår att förbudet för landsting att lämna över akutsjukhus till vinstdrivande företag förlängs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avveckla utredningen Icke vinstutdelande aktiebolag (dir. 2002:30).
Regeringen vill förlänga den lag som förbjuder att akutsjukhus överlämnas till drift med vinstsyfte till och med den 31 juli 2004. Det sker i väntan på utredningen Medborgerligt inflytande m.m. vid förändringar av ägar- eller driftsformer inom vården som avser komma med sitt slutbetänkande senast den 28 februari 2003.
Det stora problemet inom hälso- och sjukvården på många håll är personalbrist och långa väntetider till i princip alla vårdinsatser. Trycket på vård och omsorg förutspås öka i takt med att en allt större andel av befolkningen blir äldre och de senaste årens framgångar inom den medicinska forskningen som öppnat för nya möjligheter till bot och lindring.
Det är därför som det nu är viktigare än kanske någonsin förr att ta vara på alla idéer om hur en mer framgångsrik hälso- och sjukvård skall organiseras och bedrivas. För att skapa en väl fungerande hälso- och sjukvård krävs en flexibel organisation som förmår att ta till vara nya lösningar för att i högre grad tillgodose växande patientbehov. En sådan förändring kan inte ske inom ramen för dagens landstingsbaserade och politikerstyrda sjukvårdssystem.
I stället för att fokusera på de verkliga problemen föreslår Socialdemokraterna kortsiktiga åtgärder som syftar till att bevara en stelbent organisation av hälso- och sjukvården, i stället för att tillgodose patientens behov och önskemål.
Regeringens syn på alternativ inom hälso- och sjukvården är inte konsekvent. I till exempel proposition 1999/2000:149 En nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården framförs behovet av mångfald inom vård och omsorg. I andra sammanhang accepteras vinstdrivande verksamheter i till exempel primärvården. Men när det gäller sjukhus med akutmottagningar accepteras inte ägar- eller driftsformer som syftar till ekonomisk vinst. Gränsdragningen framstår som godtycklig och riktad främst mot privatiseringen av S:t Görans sjukhus. En godtycklig gränsdragning som försvårar för landstingen att ge människor vård i tid och personalen ökat inflytande.
Socialdemokraterna lovar vård samtidigt som de förbjuder den, vilket framstår som inkonsekvent.
Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot att företag med vinstintressen skall tillåtas äga eller driva akutsjukhus är att det bidrar till att så kallade ”gräddfiler” till vården släpps fram. Vi vill i all stillsamhet påpeka att ”gräddfiler” tenderar vara ett problem i planekonomier. Om regeringens farhågor skulle stämma och alternativa driftsformer tillåts inom hälso- och sjukvården med ”gräddfiler” som resultat vill vi snarast se detta som ett bevis för att rådande organisering av hälso- och sjukvården inte fungerar.
Framväxten av fristående vårdgivare har bidragit till att en vårdgaranti kunnat införas i de borgerliga landstingen och att köande patienter skickats dit från socialdemokratiska landsting för att få vård i tid. Det finns också fall där patienter har ansett sig tvingade att flytta till Stockholm för att få vård inom rimlig tid. Trots att alternativ inom vården har uppskattats av patienter och landsting har den socialdemokratiska regeringen inte bytt åsikt. Inte ens efter att patienter upptäckt att de inte kan få den vård de betalat skatt för och därför tvingats finansiera vård med egna medel har Socialdemokraterna låtit bli att tala om ”gräddfiler” i stället för att tala om orsakerna till vårdköerna. Inte heller har den socialdemokratiska regeringen uppmärksammat personalens åsikter efter det att flera undersökningar visat att de fristående alternativen står högre i kurs än de offentliga arbetsgivarna.
Vi kan inte annat än att tro att Socialdemokraternas aversion mot alternativa driftsformer inom vård och omsorg ytterst är ideologiskt betingad. Under decennier av socialdemokratiskt regeringsinnehav har medborgarens inflytande minskat till förmån för politikerstyrda organisationer. Utformningen av hälso- och sjukvård, socialförsäkringar, äldreomsorg och barnomsorg för att ta några exempel sker genom politiska beslut snarare än genom medborgarnas aktiva deltagande. Vi ser politikens ökade makt som ett hot mot möjligheten att skapa en kvalitativ och tillgänglig hälso- och sjukvård, snarare än att alternativa driftsformer tillåts oavsett vinstintresse eller ej.
Regeringens förslag leder till en inkonsekvens som direkt påverkar medborgarnas tillgång till vård i och med att landstingen även fortsättningsvis kommer att ha möjlighet att lägga ned sjukhus, men det blir förbjudet för andra vårdgivare att driva verksamheten vidare oavsett om det finns efterfrågan. En sådan lagstiftning är varken logisk eller försvarbar för den som värnar om vården och patienterna.
Regeringens hantering av förslaget till den så kallade stopplagen var under all kritik. Det gäller såväl beredningen av ärendet som förslagets innehåll i sak.
Lagrådet anmärkte bland annat på regeringens oförmåga att förklara att förbudet är nödvändigt ur ett allmänt intresse, vilket krävs för att motivera intrång i näringsfriheten. Lagrådet kritiserade vidare att det saknades en analys kring huruvida de angivna målen kan nås på annat och för den kommunala självstyrelsen mindre hämmande sätt än genom förbud mot vinstdriven sjukvård. Därtill påpekade Lagrådet risken med den på EG-direktiv grundade lagen om offentlig upphandling.
Eftersom bristfälligheterna i regeringens proposition var av såväl logisk som principiell karaktär dristade sig Lagrådet till att ange vilka möjligheter som fanns att kringgå förbudet. Lagrådet påpekade till exempel att det finns möjligheter att kringgå förbud genom att avskilja akutmottagningen från sjukhuset med resultatet att ingen av enheterna kvalificerar sig för att kunna rubriceras som akutsjukhus. En annan möjlighet är att lämna över all vård till vinstdrivande företag men behålla ett övergripande huvudmannaskap i offentlig regi.
Anmärkningsvärt och allvarligt var också att förslaget forcerades till den grad att det inte fanns tid för en sedvanlig remissbehandling. Det muntliga samråd som hölls dokumenterades inte heller skriftligt. Flera av de organisationer som ändå yttrade sig anmärkte på denna otillfredsställande beredning. De begärde en mer ingående analys av vissa rättsliga frågor men dessa önskemål tillgodosågs aldrig.
Sammanfattningsvis vill regeringen nu förlänga giltighetstiden för en lag som uppenbart brister i både beredning, utformning och konsekvenser för medborgarna. Lagrådets synpunkter ignorerades och nu har regeringen inte ens brytt sig om att skicka propositionen om förlängning av stopplagen på remiss till Lagrådet.
Regeringen har tillsatt en utredning (dir. 2002:30) med syfte att begränsa villkoren för företag som verkar inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård.
Utredaren har också i uppdrag att föreslå gynnsamma särregler, kontrollapparat i form av nya eller befintliga myndigheter och sanktioner för att tillse att fristående drift sker i denna bolagsform. Utöver ”tvångslikvidation, sanktionsavgifter, återkallelse av tillstånd att bedriva viss verksamhet och förlust av befintliga bidrag” är utredaren ”oförhindrad att föreslå andra typer av sanktioner än dessa”.
Genom denna utredning förbereder regeringen en utvidgning av vinstförbudslagen till att bli närmast allomfattande inom välfärdsområdet, i ett första steg via särregler, kontroller och sanktioner, men regeringen är även öppen för direkta regler som förbjuder icke vinstdrivande företag.
Därmed hotas samtliga alternativa driftsformer när det gäller skolor, vårdcentraler, daghem och äldreboenden av att antingen läggas ner eller övergå i offentlig regi. Konsekvenserna blir omfattande. Förslaget skulle exempelvis drabba närmare hälften av alla vårdcentraler i Västmanland, som i dag drivs av företag.
Regeringen vill också förbjuda så kallad blandfinansiering, det vill säga att vårdgivare tar emot patienter från landsting samtidigt som de tar emot patienter som betalar på annat sätt, exempelvis vårdgarantipatienter från andra länder eller patienter som har privata försäkringar. Förbudet riktar sig framför allt mot kliniker och sjukhus som huvudsakligen tar emot landstingspatienter, exempelvis Läkargruppen i Örebro.
Denna vård sker inte genom att landstingets patienter ställs åt sidan. Vad sjukhusen och klinikerna gör är att de utnyttjar den kapacitet som landstingen inte efterfrågar, exempelvis genom att använda operations- och röntgenutrustning sena kvällstider och helger. Med bara landstinget som uppdragsgivare skulle lokaler och personal inte användas fullt ut och tas till vara, med ökade kostnader för landstingets vård eller hot om nedläggning av hela verksamheten som resultat.
Ett exempel är Simrishamns sjukhus som i stället för att läggas ned tagits över av Praktikertjänst. För de boende i Simrishamn med omnejd är det nära till vården, personalen kan behålla sina arbeten, och kapacitet som annars skulle gått till spillo tas till vara. Ett annat exempel är Ängelholm, där personalen nyligen startat bolag för att ta till vara den kapacitet på sjukhuset som inte efterfrågas av Region Skåne. De båda löper risk att tvingas upphöra med sin verksamhet. För närvarande kämpar personalen på sjukhuset mot Region Skånes röd-gröna majoritet för att bolaget skall få vara kvar.
Vi menar att det egentligen är ointressant vem som står för driften av vård och omsorg. Det kan vara aktiebolag, stiftelser, kooperativ, religiösa rörelser eller offentliga organisationer. Det kan vara for-profit- eller non-profit-organisationer. Den vinstdrivande driftsformen är bara en bland dessa och det finns inga skäl till varför just den skall förbjudas. Det som är avgörande är att patienterna tillförs ett mervärde.
Redan i dag ser vi hur alternativ och privata inslag förbättrar både personalens villkor och vårdens kvalitet. Flera undersökningar bekräftar också att även den verksamhet som kvarstår i offentlig regi förbättras när den konkurrensutsätts. När olika vägar prövas så lär man av varandra.
Att ta till vara alternativa driftsformer är fullt förenligt med en offentlig eller gemensam finansiering. Mångfalden innebär inte att patienterna betalar sjukvården ur egen ficka eller att de ska betala högre patientavgifter.
En mångfald av olika vårdgivare förbättrar situationen för dem som arbetar inom sjukvården. Detta faktum konstateras i den mycket uppmärksammade rapporten ”Solidaritet och valfrihet i välfärden” från Kommunal. I den jämförelse som Kommunal gör mellan offentligt och privat drivna alternativ inom äldreomsorgen får de privata arbetsgivarna genomgående högre betyg. Personalen är nöjdare med lönen, har större inflytande över sitt arbete och upplever sig ha mer tid till patienterna.
Sjukvårdspersonal bär ofta på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras och bedrivas. Sjukvården har allt att vinna på att ta vara på sjukvårdspersonalens kunskap och företagsamhet. Därigenom stärks det professionella ledarskapet i välfärdssektorn. Om man låter personalen ta ett större eget ansvar för verksamheten, t.ex. genom alternativa driftsformer och kooperativ, blir det lättare att rekrytera och behålla vårdpersonal.
Vi tror att många läkare och sjuksköterskor, som nu arbetar utomlands eller i andra verksamheter, skulle vara beredda att komma tillbaka om villkoren i vården på detta sätt förbättrades.
Alternativ och konkurrens tvingar fram förbättringar även i den offentliga vården. Ett uppbrutet vårdmonopol där entreprenörskap och nytänkande stimuleras är därför något som alla får del av oavsett om man väljer en offentlig eller annan vårdgivare.
För en privat vårdentreprenör skulle patienternas valfrihet inte, som för många landsting, innebära en svårighet att administrera, utan i stället vara en möjlighet. Genom att ge bättre och effektivare vård kan man erbjuda patienter från andra regioner, och även från andra länder vård. En sådan attitydförändring är nödvändig för att anpassa verksamheten efter ändrade behov eller ny teknik. Dessutom kan organisationen anpassas både lokalt och över nationsgränser, i stället för att vara inlåst i avgränsade geografiska regioner. Att låta ett företag ta över driften av ett sjukhus kan också rädda det från hotande nedläggning.
Förbudspolitiken är en vattendelare i synen på såväl makt som rättvisa. I dagens system har politikerna stor makt, medan patienterna lämnas utan alternativ om de inte är väldigt rika. Även personalen drabbas genom bristen på alternativa arbetsgivare. Vi vill öka de enskildas makt, vare sig de är patienter eller arbetstagare inom vården.
Att tjäna pengar på att förbättra livsviktig verksamhet är inte fult, vare sig man är entreprenör, sjuksköterska, vårdbiträde eller läkare. Vinst berikar inte i första hand aktieägarna, utan utvecklar framför allt vården genom att uppmuntra till förbättringar och nytänkande.
Att gå med vinst är en säkerhet för återinvestering i verksamheten. När Capio AB (f.d. Bure) tog över driften av S:t Göran hade alltför lite resurser satsats i verksamheten. Sedan övertagandet har sjukhusets investeringstakt ökat till det tredubbla. Under år 2000 gjordes investeringar i medicinsk utrustning, IT och styrsystem för sammanlagt mer än 50 miljoner kronor.
Regeringens misstänksamhet mot vinst i vården är ogrundad. Patienterna kommer att ställa krav på den bästa vården och modernaste tekniska utrustningen, vilket kommer att leda till att behövliga nyinvesteringar sker. Den vårdgivare som sätter vinst framför god vård kommer inte att få några patienter, under förutsättning att valfrihet finns för patienten att välja bort det som inte fungerar. Vinstförbudet visar att Socialdemokraterna inte tvekar att sätta det politiska egenintresset framför patientens rätt till valfrihet och till god vård i tid.
Förbud och hinder för vinstdrivna företag att konkurrera om att ge patienterna den bästa vården skall avskaffas. Utredningen om en ny företagsform med begränsade vinstmöjligheter skall därför läggas ner.
|
Stockholm den 6 november 2002 |
|
|
Chris Heister (m) |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Carl-Axel Johansson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |