Vi vill förbättra möjligheterna för en mångfald av aktörer att driva sjukhus, läkarmottagningar och vårdcentraler. Makten över rehabilitering och sjukvård vill vi ge professionen och den enskilda patienten inom ramen för ett obligatoriskt försäkringssystem. Nya resurser skall inte tillföras gamla och dåligt fungerande system, utan skall användas till att ge människor vård och rehabilitering i tid. Politikens roll blir att vara en garant för att alla får god vård i tid. Genom denna förändring vill vi ge sjukvården möjlighet att växa från krisområde till framtidsbransch.
Problemen inom sjukvården kräver mer än något annat en flexibel organisation som förmår att ta till vara nya lösningar för att bättre tillgodose växande patientbehov. En sådan förändring kan inte ske inom ramen för dagens landstingsbaserade sjukvårdssystem.
Efter åtta år av socialdemokratiskt regerande är förtroendet för sjukvården på sin hittills lägsta nivå. Patienter står i kö för nödvändiga operationer och behandlingar. Människor hamnar i kläm mellan olika huvudmän och system. Även personalen far illa när sjukvården inte fungerar.
Regeringen har samtidigt motsatt sig en vårdgaranti som skulle korta köerna. Den har slagit vakt om monopol och centralstyre, trots att denna modell fallerar i internationella jämförelser. Nytänkande och alternativ har bekämpats, medan den offentligt drivna vården lider av personalflykt och ökande sjukskrivningar.
Vi föreslår därför följande i ett tiopunktsprogram för bättre sjukvård:
Inför omedelbart en nationell vårdgaranti.
Ge försäkringskassorna möjlighet att köpa vård.
Inför en obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar alla.
Minska lidande och frigör resurser genom bättre samordning.
Släpp fram mångfald och alternativ i vården.
Inför verklig valfrihet i primärvården och avveckla remisstvång till specialistläkare.
Bryt upp apoteksmonopolet och förbättra servicen.
Öppna gränserna för vård.
Skapa en stark och oberoende tillsynsverksamhet.
Satsa på medicinsk forskning i världsklass.
1 Sammanfattning 25
2 Innehållsförteckning 26
3 Förslag till riksdagsbeslut 27
4 Centralstyre och monopol slår mot patienter och personal 28
4.1 Köer och åter köer 28
4.2 Bristande konkurrens ger köer och kostnader 29
4.3 Väntan på vård kostar 30
4.4 Patienten saknar rättigheter och inflytande 31
4.5 Misshushållning med personal och deras kunskaper 32
4.6 Förbudspolitik hindrar mångfald och utveckling 33
4.6.1 Förbjuden blandfinansiering 33
4.6.2 Företagsförbud i sjukvård, äldrevård, skola och barnomsorg 34
4.7 Mer pengar till läckande system 34
5 Från krisområde till framtidsbransch 35
5.1 Vård i tid 36
5.2 Valfrihet stärker patientens ställning 36
5.3 Mångfald ger mer och bättre sjukvård 37
5.4 Bättre för personalen 38
5.5 Vinst utvecklar vården 38
5.6 Mer vård för pengarna 39
6 Våra förslag för en bättre sjukvård 40
6.1 Inför en nationell vårdgaranti 40
6.2 Ge försäkringskassorna möjlighet att köpa vård 40
6.3 Inför en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla 41
6.4 Bättre samordning minskar lidande och frigör resurser 41
6.5 Släpp fram mångfald och alternativ i vården 42
6.6 Inför verklig valfrihet i primärvården och avveckla remisstvång till specialistläkare 42
6.7 Bryt upp apoteksmonopolet och förbättra servicen 43
6.8 Öppna gränserna för vård 43
6.9 Skapa en stark och oberoende tillsynsverksamhet 44
6.10 Satsa på en medicinsk forskning i världsklass 44
Riksdagen beslutar att införa en nationell vårdgaranti, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att låta försäkringskassorna köpa vård i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder sjukvårdens framtida finansiering och kompetensförsörjning särskilt utifrån en obligatorisk hälsoförsäkring, som omfattar alla, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att tillåta försöksverksamhet med kundval där pengarna följer patienten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativ i vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om primärvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etableringsfrihet och ersättningsetablering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad samordning.
Riksdagen beslutar avveckla apoteksmonopolet, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som möjliggör viss läkemedelsförsäljning på Internet, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att söka vård utomlands.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsynsverksamhet på sjukvårdens område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medicinsk forskning.
Riksdagen beslutar att avskaffa lagen om inskränkning i landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus till annan, den s.k. stopplagen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att med omedelbar verkan lägga ned utredningen om en alternativ aktiebolagsform (dir 2002:30), i enlighet med vad som anförs i motionen.2
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 15 hänvisat till LU.
”Det är viktigt att inte bortse från de brister som har varit uppenbara i centrala planeringssystem i så olika länder som Costa Rica, Sri Lanka, Sverige, Storbritannien och forna Sovjetunionen.”
World Health Report 2000 (s. 68)
Efter åtta år av socialdemokratiskt regerande är förtroendet för sjukvården på sin hittills lägsta nivå i Svenskt Kvalitetsindex mätningar. Lägst är förtroendet i Värmland, Västerbotten och Gävleborg. Det är landsting där Socialdemokraterna styr. Köerna har vuxit och tiotusentals patienter väntar för närvarande på behandling. Samtidigt har socialdemokraterna i riksdagen motsatt sig borgerliga förslag till vårdgaranti hela tolv gånger. Regeringen har slagit vakt om monopol och centralstyre, trots att denna modell fallerar i internationella jämförelser. Genom stopp och förbud har regeringen hindrat nytänkande och alternativ, medan den offentligt drivna vården lider av personalflykt och stigande sjukskrivningar.
Dessa misslyckanden tär hårt på såväl patienter som personal.
”Vi bör enbart vara tacksamma för att det finns en kö att ställa sig i, det har inte alla nationer. ... Men Sverige är ett bortskämt land.”
Laila Freivalds (s) apropå vårdköer, Tal i Arvika, NWT, 7 juni 1991.
Att betala skatt hela sitt yrkesverksamma liv garanterar på intet sätt att man får vård i tid. Det är snarare så att det system som styr resurser till vården i dag, i kombination med avsaknad av möjligheter och rättigheter att välja vårdgivare, ger upphov till väntetider och onödigt lidande.
I det socialdemokratiska Jämtlands län förväntas du vänta i tre långa år på att få en hörapparat utprovad och lika länge för en höftledsoperation. Tre år när barnbarnens ivriga berättelser klingar ohörda eller tre år när varje steg smärtar. Så mycket för socialdemokratiska löften och målsättningar om vård i tid.
Möjligheterna till rätt vård i tid avgörs av var i landet man bor i stället för av den enskilda patientens vårdbehov. Genom en vårdgaranti har rätten till vård i tid varit en ledstjärna i de landsting som är eller nyligen varit borgerligt styrda. De socialdemokratiskt styrda Norrlandslänen väntade i det längsta med att ens acceptera s.k. fritt vårdval, vilket ger patienten möjlighet att med landstingets godkännande få vård i andra län. Landstingsförbundets statistik bekräftar att köerna under förra mandatperioden var längre i s-landsting än i borgerliga landsting.
Andra klarar sig endast tack vare att de kan betala för sjukvården två gånger om. En man från Hallands borgerligt styrda landsting fick tack vare landstingets vårdgaranti en kranskärlsoperation vid Scandinavian Heart Center vid Carlanderska sjukhuset i Göteborg. På samma avdelning låg en man från Piteå som fått samma operation. Den fick han dock inte betald av sitt hemlandsting. Operationen kostade omkring 130 000 kronor, därtill kommer rehabilitering. Mannen från Piteå hade lyckligtvis en privat försäkring som täckte kostnaderna.
Det finns en växande efterfrågan på privata försäkringar från både privatpersoner och företag för sina anställda. En undersökning, som beställts av TCO, visar att 40 procent totalt och hela 51 procent av i åldersgruppen 30–49 år känner ett stort behov av att teckna en egen sjukvårdsförsäkring. Antalet tecknade försäkringar är i dag cirka 145 000 och har en beräknad tillväxttakt på 80 procent per år. Den växande efterfrågan på privat finansierad sjukvård är ett underbetyg åt en offentlig vård som borde fungera väl.
Det är oron över att behöva vänta på vård den dag det behövs som gör att människor tecknar försäkringar för något de redan betalt via skattsedeln. Och det är först efter att de fått besked om att de måste vänta i åratal på att få fullgod syn eller att åtgärda ett värkande knä som desperata människor betalar vården ur egen ficka. Detta sker alltmedan den som efter att ha betalat världens högsta skatter inte kunnat spara en slant eller haft råd med försäkringspremien inte heller garanteras vård i tid.
”Utan ett starkt samhälle, en stark offentlig sektor och ett större mått av planering, tar vi inga steg närmare målen.”
Socialminister Lars Engqvist. Samtal med Lars Engqvist (s. 18, 1990)
Sjukvården socialiserades 1970 i landstingskommunala produktionsmonopol. I ett slag försvann mängder av konkurrerande och kompletterande privata alternativ i och med att prestationsersättningen försvann. Därmed sjönk produktiviteten i sjukvården. Frågan om valfrihet reducerades till politikernas möjlighet att styra och ställa. Utvecklingen av välfärdsmonopolen har lett till en långt gången diskriminering av alternativa verksamheter och initiativ. I Socialdemokraternas Sverige är det politikerna som bestämmer vad som är god vård, snarare än de som hör till professionen och de som har vårdbehoven.
Hittills har tanken på att patienter ska kunna få vård i andra EU-länder avvisats av regeringen. Det är inte så konstigt eftersom regeringen identifierar sig mer med verksamheten än med patientens behov. Att patienter ska kunna söka sig utanför det egna landstingsområdet upplevs mer som en svårighet att administrera än som en lösning på patientens behov av vård.
I det rådande systemet ges människor inte utrymme att utvecklas och prova nya idéer, vilket drabbar både utveckling av det patientnära arbetet och organisation och ledning av vården. Det är något grundläggande fel med en välfärdsapparat som måste ha både öronmärkta stimulansbidrag och nya generella resurser för att utvecklas. Det som saknas är att drivkrafter till utveckling – liksom möjligheterna att pröva nya idéer – inte byggts in i verksamheten.
Även internationellt visar det sig att dålig konkurrens och offentliga monopol leder till vårdköer. Det bekräftas i en studie av Stefan Fölster, Ola Kahlström och Anders Morin för Svenskt Näringsliv (juli, 2002). Tyskland och Frankrike har i stort sett inga sjukvårdsköer alls. Sjukvården är tillgänglig för alla och i huvudsak finansierad offentligt. De har samtidigt en hög andel privata sjukhus och stor konkurrens i hela sjukvården samt öppenhet för privata sjukförsäkringar på marginalen. I Kanada, Storbritannien, Sverige och Danmark är konkurrensen långt sämre, med betydande köproblem som resultat. Den svenska sjukvården rankas följaktligen bara som den 23:e bästa i världen enligt Världshälsoorganisationen (WHO).
Även på läkemedelsområdet finns centralstyre i form av apoteksmonopolet detta trots att det enligt regeringens egen utredare finns mångmiljardbelopp att vinna på att bryta upp apoteksmonopolet och trots att Sverige i princip är unikt i västvärlden med sitt monopol på läkemedelsförsäljning. I det avseendet liknar i stället Sverige Kuba och Nordkorea.
”För att minska onödig sjukfrånvaro som orsakas av väntan på adekvat behandling borde också system för vårdgarantier bli en praktisk realitet i hela landet.”
SOU 2002:5 En handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, s. 66
När landstingen inte klarar av att ge vård i tid tvingas många till långa sjukskrivningar helt i onödan. För en tid sedan rapporterade Vestmanlands Läns Tidning om en ung högskolestuderande kvinna som väntade på att få en hörapparat. Efter att ha väntat i månader fick hon beskedet att det skulle dröja ytterligare flera månader. Kvinnan hörde allt sämre. Hon fick svårt att hänga med i vanliga samtal och klarade till slut inte heller av att följa med i undervisningen på högskolan. Denna historia slutar med att kvinnan ifråga tvingades avbryta sina studier för att hon inte kunde få en enkel hörapparat utprovad. Och inte nog med att hon var tvungen att avbryta sina studier – hon tvingades därtill att sjukskriva sig.
Lång väntan kan innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Försäkringskassan tvingas satsa stora resurser på förtidspensioner och sjuklön, och en betydande del av deras kompetens måste användas för rena utbetalningar och pensionsärenden. Produktionsbortfall genom sjukfrånvaro, samt de extra sociala stödinsatser som inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden, kostar också. Det är därför inte bara kostnaderna för själva vården som är problemet, utan också kostnaderna för icke-vården.
Att exakt räkna ut vad köerna kostar i form av allt det som tillkommer när vård inte kan ges i tid är förenat med stor osäkerhet. Med några räkneexempel är det ändå möjligt att göra nog så talande nedslag i kostnadsdjungeln.
År 1997 räknade försäkringskassan i Värmland ut att ett tillfälligt stopp för planerade operationer vid länssjukhuset i Karlstad medförde en extra kostnad för socialförsäkringen på cirka 80 000 kronor per dygn.
En gråstarrsoperation kostar cirka 7 000 kronor. Tvingas patienten stå i kö kan hemtjänsten kosta 14 000–15 000 kronor per månad i väntan på operation. Sveriges Pensionärsförbund har räknat ut att om alla pensionärer som står i ”starrkön” opererades skulle kostnaderna betalas till hälften av att behovet av andra stödinsatser minskar.
Riksdagens utredningstjänst har beräknat att en minskning av väntetiden med en månad för 20 000 köanden ger en inbesparad samhällsekonomisk kostnad motsvarande 380 miljoner kronor och en förstärkning av den offentliga sektorns finanser med 170 miljoner kronor.
Man sparar inte pengar genom att låta människor stå i kö. Tvärtom innebär köer – förutom mänskligt lidande – ett samhällsekonomiskt slöseri.
”Ett återkommande inslag är väntan – väntan på behandling, på läkare, på besked om hur hans sjukdom utvecklades. Denna väntan kunde han ha accepterat om den haft rationella orsaker. Men alltför ofta berodde den på att någon glömt något. Exempelvis att skicka iväg beställningen på cellgifter, vilket kunde resultera i många timmars väntan på behandlingsbordet med kroppen full av slangar. Eller att se till att nödvändiga handlingar fanns tillgängliga, vilket ledde till att han fick gå därifrån. Eller att underrätta om att doktorn, trots att tid avtalats, fått annat att göra.”
Kjell-Olof Feldt om bortgångne vännen Kurt Östlunds sista tid som cancerpatient. DN 8 februari 2001.
Många gånger behandlas patienten som okunnig och utan rättigheter att ställa krav. Hon får stå med mössan i hand och ta emot vad som bjuds. Patientens ställning är svag, hennes rättigheter begränsas till politiska – indirekta och kollektiva. Med landsting som inte sällan agerar som myndigheter har patienten hamnat i en beroendeställning. Ofta ses patienten och den vård hon har rätt till rentav som börda och problem. Detta rimmar illa med de ökade krav som ställs på välfärden och patienternas allt större medvetenhet och kunskaper.
Den medicinska nivån är ännu hög i svensk vård, men brister beträffande de ”mjuka” faktorerna märks tydligt i form av tidspress, brist på flexibilitet och kontinuitet. Detta leder till en oförmåga att se den enskilda människa som varje patient är. Vårdkedjan bryts ofta under den tid patienten har kontakt med vården. Patientens möjlighet att själv välja vårdgivare är begränsad. Ibland står de helt maktlösa, som de dalslänningar som inte ens kunde rösta om huruvida deras närmsta sjukhus, Säffle sjukhus i Värmlands län, skulle vara kvar eller inte. Patienten blir också lidande av bristen på samordning mellan vårdinsatser och rehabilitering.
”Ingenstans är kvinnorna så utsatta för rovdrift och exploateras så hårt i deltider, tidsbegränsade anställningar, otrygga anställningsförhållanden.”
Inger Efraimsson, ordförande SKTF, om den offentliga sektorn. DN 8 juni 1998.
De senaste åren har personalkrisen inom vården blivit alltmer akut. Många byter yrke eller tar arbete utomlands, sjukfrånvaron ökar dramatiskt och undersköterskeutbildningarna gapar tomma.
Personalkrisen är tydlig i alla tre av vårdens huvudsakliga yrkesgrupper; 1980 studerade 30 000 elever på vårdgymnasiet. I dag är antalet under 4 000. Sex av tio kommuner har redan nu brist på undersköterskor. En AMS-rapport visar att en femtedel av sjuksköterskestudenterna inte finns kvar inom vården fem år efter avlutade studier. Det betyder att det skulle behövas orealistiska 39 procent fler utbildningsplatser för att täcka behovet av personal. Läkarutbildningen är fortsatt populär, men 60–70 procent av ”sistaårsstudenterna” vill arbeta inom näringslivet i stället för i vården.
Sjukskrivningarna i vården har ökat drastiskt under senare år, och värst är situationen med kommun och landsting som arbetsgivare. I SOU 2002:5, En handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, framgår att 50 procent fler är helårssjukskrivna med landstinget som arbetsgivare jämfört med privata företag. Inom sjukvården har de privata arbetsgivarna lägre sjukfrånvaro utan att detta kan förklaras av ålderssammansättning eller skillnader i utbildningsnivå.
Dåliga löner och minimalt inflytande över arbetet har också präglat vårdpersonalens arbetssituation. Den dåliga löneutvecklingen beror på att det i princip bara funnits en enda arbetsgivare att vända sig till. Vårdpersonalen får heller inte tillräckligt bra möjligheter att utvecklas i den storskaliga offentliga vården.
När ansvar inte följer befogenhet är möjligheten liten att påverka sin arbetssituation, utvecklingsmöjligheterna små och belöningarna få. Då blir resultatet misshushållning med sjukvårdens viktigaste tillgång; den oftast mycket välutbildade, erfarna och engagerade personalen. Undersökningar visar att i synnerhet brist på inflytande över arbetet är en orsak till vantrivsel. ”Den instängda kunskapens frustration” är ett av de största hoten mot en förstklassig sjukvård. Så länge sjukvården bedrivs i former som inte tar tillvara personalens kunskaper och företagsamhet kommer köerna att fortsätta att växa.
Flera undersökningar, bland annat från CEFOS (Centrum för forskning om offentlig sektor, rapport nr 18), visar dock att hos privata arbetsgivare inom vården är personalen nöjdare med både inflytande och lönenivå.
Även om det ofta motarbetas av regeringen och av många socialdemokratiska landsting, finns en växande vilja att ta till vara de sjukvårdsanställdas företagsamhet. Vårdförbundet hjälper exempelvis genom företaget VIAM sina medlemmar att starta eget. Dock kvarstår flera problem. Förutom missgynnande regler och svårigheter för vårdpersonal att få F-skattsedel, upplevs brist på kunskap och kapital som hinder. Trots att så många som 38 procent av landets sjuksköterskor kan tänka sig att starta eget, är det bara sex procent som finner det troligt att de faktiskt startar eget. (Vårdförbundet/Svenskt Näringsliv, mars 2002)
”Egentligen tycker jag att all sjukvård ska vara gemensam och offentlig.”
Susanne Eberstein (s), gruppledare i socialutskottet. DN 8 april 2000.
Regeringen har identifierat sig så hårt med dagens offentliga monopol att de infört ett tillfälligt förbud för vinstdrivna sjukhus. Det är ett förbud som regeringen självsvåldigt förlängt till och med 31 juli 2004 medan man förbereder ett förslag om ett permanent förbud. Ingen ska få tjäna pengar på att människor är sjuka, lyder argumentet. På 70-talet ville Socialdemokraterna socialisera läkemedelsindustrin med samma argument. Idag tror ingen att vi hade haft samma utveckling av nya och bättre läkemedel om verksamheten drivits utan vinst av statligt tillsatta styrelser.
Förbudet gör det svårare att rädda driften vid sjukhus som idag hotas av nedläggning. Dessutom minskar möjligheterna till konkurrens, med ovan beskrivna effekter i form av växande köer och kostnader.
”I den vård som Sveriges landsting beställer av privata vårdgivare finns inga gräddfiler. I den vården är var och en välkommen. Den vården erbjuder behandling på lika villkor, med samma patientavgifter och turordningsregler som den offentligt drivna vården. Men det finns de privata vårdgivare som har kapacitet över när landstingens beställning är levererad. I de fallen tas patienter emot på andra villkor.
Om detta vill inte socialministern berätta. Han väljer att blanda bort korten för väljarna.”
Stanley Brodén, vice vd Capio. Aftonbladet Debatt 30 augusti 2002.
Regeringen har fler förbud i bakfickan. De vill förbjuda så kallad blandfinansiering, att vårdgivare tar emot patienter från landsting samtidigt som de även tar emot patienter som betalar på annat sätt, exempelvis vårdgarantipatienter från andra länder eller patienter som har privata försäkringar. Förbudet riktar sig framför allt mot kliniker och sjukhus som huvudsakligen tar emot landstingspatienter, exempelvis Läkargruppen i Örebro.
Denna vård sker inte genom att landstingets patienter ställs åt sidan. Vad sjukhusen gör är att de utnyttjar den kapacitet som landstingen inte efterfrågar, exempelvis genom att även använda operations- och röntgenutrustning sena kvällstider och helger, till att utföra uppdrag åt andra beställare. Med bara landstinget som uppdragsgivare skulle lokaler och personal inte tas till vara, med ökade kostnader för landstingets vård eller hot om nedläggning av hela verksamheten som resultat.
Ett exempel är Ängelholm, där personalen startat ett bolag för att ta till vara den kapacitet på sjukhuset som inte efterfrågas av Region Skåne. Det är något som med regeringens förslag inte tillåts. Därmed hotas arbetstillfällen inom vården och den fortsatta driften av sjukhuset i Ängelholm.
”Fundera själv: Vad är det som skulle locka dig att lägga möda, kunskap och yrkeskarriär på att förbättra en verksamhet, är det att mot blygsam ersättning försöka övertyga en kommunal nämnd eller möjligheten till en rejäl vinst? Det är orsaken till varför bilmodeller förbättras från år till år, medan skolorna förfaller och vården uteblir.”
Mattias Svensson, Metro 10 februari 2000.
Regeringen har tillsatt en utredning (dir. 2002:30) med syfte att begränsa villkoren för företag som verkar inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård. Begränsningsvillkoren innebär antingen ett fullständigt förbud mot utdelning av ekonomiskt överskott eller en begränsning av sådan utdelning till vad som motsvarar en normal bankränta.
Utredaren har också i uppdrag att föreslå gynnsamma särregler, kontrollapparat i form av nya eller befintliga myndigheter och sanktioner för att tillse att fristående drift sker i denna bolagsform. Utöver ”tvångslikvidation, sanktionsavgifter, återkallelse av tillstånd att bedriva viss verksamhet och förlust av befintliga bidrag” är utredaren ”oförhindrad att föreslå andra typer av sanktioner än dessa”.
Genom denna utredning förbereder regeringen ett utvidgande av vinstförbudslagen till att bli närmast allomfattande inom välfärdsområdet. I ett första steg via särregler, kontroller och sanktioner, men de är även öppna för direkta regler som förbjuder andra typer av företag.
Därmed hotas samtliga företagsdrivna skolor, vårdcentraler, daghem och äldreboenden av att antingen läggas ner eller övergå i offentlig regi. Vem skulle riskera en investering i något som inte ens i bästa fall får löna sig bättre än att ha pengarna på banken? Konsekvenserna blir omfattande. Förslaget skulle exempelvis drabba närmare hälften av alla vårdcentraler i Västmanland, som idag drivs av företag.
”Perssonpengar i all ära, men de har inte räckt långt.”
Peeter-Jaan Kask om frågan: Varför märks inte regeringens satsning på vård skola och omsorg mer i kommunerna? LO-Tidningen 18 augusti 2000.
Regeringens politik bygger på en uppfattning om att dagens sjukvårdsorganisation i allt väsentligt är bra. Köer, sjukskrivningar och personalflykt beror inte på dålig samordning mellan olika huvudmän, på att det finns för få alternativ till offentlig drift eller på att patienten har för lite makt och valmöjligheter. Problemen kan lösas genom att mer skattemedel tillförs nuvarande system. Denna uppfattning är dåligt förankrad i verkligheten.
I tidningen Kommunalarbetaren konstaterades (13 februari 2001) att regeringens tal om resurstillskott ”mest liknar ett illusionsnummer”. Medan regeringens ena hand delat ut anslag döpta efter olika statsråd (Perssonpengar, Wärnerssonpengar), har den andra handen tagit tillbaka omkring två tredjedelar av samma pengar genom att inkomstskatter till kommuner och landsting blivit egenavgifter till statskassan och genom höjd moms.
Till denna rundgång kommer det faktum att resurstillskott till nuvarande system ofta inte resulterar i mer sjukvård åt patienterna. Det kan till och med bli tvärtom. I Västra Götaland chockhöjdes skatten av det socialdemokratiska styret med 75 öre år 2000 för att ge vården ett resurstillskott. Sjukhusens totala kostnader steg och fler anställdes. Ändå minskade den sammanlagda vården med 2 % under 2001. Patienterna fick alltså mindre vård för högre skatt.
”Landstinget är fyllt av bitterhet, trötthet och brist på entusiasm. Där finns kotterier, kaos och elände. Jag blev själv en gnällspik, och det kunde jag inte stå ut med. Jag vill gå till jobbet med glädje och förtjusning.”
Christina Wahlström, som efter 15 år i landstinget startade Barnmorskegruppen Mama Mia. (Pejling 42, s. 60. Timbro)
Trots att läkemedelstillverkning och sjukvård är angränsande områden har olika politik haft olika resultat. Förra året exporterade Sverige läkemedel för 30 miljarder kronor. Det ska jämföras med att vi mot slutet av 70-talet var nettoimportörer. Läkemedelsbranschen är idag en framtidsbransch där företag verkar över nationsgränser, konkurrensen om att utveckla nya läkemedel är hård och stora summor investeras. En sådan utveckling är gynnsam både för dem som arbetar med framställning och försäljning och för patienter som får del av nya och bättre läkemedel.
Samtidigt är den nära angränsande sjukvården en verksamhet i kris. Patienter står i kö för nödvändiga operationer och behandlingar. Människor hamnar i kläm mellan olika kassor och system till stora monetära och mänskliga kostnader. Även personalen far illa när verksamheten inte fungerar. De har stort ansvar men inte befogenheter att använda sina kunskaper till att förnya och förbättra.
Bortom dagens situation står sjukvården inför både problem och utmaningar. Sverige kommer att förändras demografiskt och en allt större andel av befolkningen kommer att bestå av äldre som dessutom lever allt längre. Till detta kommer två utmaningar, en teknisk och en politisk. Den tekniska handlar om biotekniken, som förutspås medföra än större omvälvningar än de vi nu upplever på IT-området, medan den politiska handlar om stärkandet av patientens rätt att få vård inom hela den europeiska gemenskapens område.
Problemen inom sjukvården måste lösas och utmaningarna måste mötas. Mer än något annat kräver detta flexibla organisationer som förmår att ta till vara nya lösningar för att bättre tillgodose växande patientbehov. En sådan förändring kan inte ske inom ramen för dagens landstingsbaserade sjukvård. Det krävs genomgripande förändringar.
Vi vill förbättra möjligheterna för en mångfald av aktörer att driva sjukhus, läkarmottagningar och vårdcentraler. Makten över sjukvården vill vi ge åt professionen och åt de enskilda patienterna inom ramen för ett obligatoriskt försäkringssystem. Nya resurser får inte tillföras gamla och dåligt fungerande system utan skall användas till att ge människor vård och rehabilitering i tid. Politikens roll blir att vara en garant för att alla får god vård i tid, inte att styra verksamheten. Genom denna förändring vill vi ge sjukvården möjlighet att växa från krisområde till framtidsbransch.
”Här är det helt underbart. Allt har gått så himla fort.”
Inger Lindström flyttade från Skellefteå och 41 månaders kö till specialistläkare till Stockholm där hon fått vård i tid. GP 9 mars 2002.
Människor har rätt till den trygghet som det innebär att veta att man får vård i tid, oavsett den enskildes betalningsförmåga. Vi anser att patienter måste kunna garanteras operation eller behandling senast tre månader efter det att läkare beslutat om sådan. Vårdgarantin ger patienten rätt att välja vårdgivare, vilket betyder att om det egna landstinget inte klarar av att ge vård inom utsatt tid skall man kunna få behandling hos ett annat landsting eller hos privat vårdgivare.
Vårdgaranti finns sedan några år tillbaka i Stockholm, Skåne och Halland. Garantin fungerar allt bättre, och med tiden har den kommit att omfatta ett ökat antal diagnoser. Vårdgarantin har varit avgörande för att korta de mycket långa köer som Socialdemokraterna lämnade efter sig. Detta har varit framgångsrikt. Väntetiderna till behandling är väsentligt kortare i de borgerliga landstingen.
Vårdgarantin kommer att bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vårdgarantin synliggör man för landstingen – och för de enskilda sjukhusen – en del av de kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen miste om resurser. De uppmuntras på så sätt att förändra verksamheten så att köer inte uppstår.
”Jag går mycket hellre till en privat läkare när min unge har ont i örat och skriker som fan än att jag går till ett offentligt sjukhus där det tar sex timmar innan någon frågar vad jag heter.”
Mikael Wiehe, intervju i Svensk Linje 5 juni 2001.
Som patient måste det bli möjligt att i mycket större utsträckning än i dag själv välja den vårdgivare man känner förtroende för. Var och en måste få möjlighet att ställa krav och aktivt kunna välja god vård och med hög kvalitet och hög tillgänglighet. När patienterna kan välja sjukhus med resurser som följer med dem, kan de genom sina besök göra att sjukhuset i deras närhet blir kvar. Valfriheten blir på så vis både en garant för den enskildes trygghet och en drivkraft för bättre kvalitet.
För att valfriheten ska bli meningsfull krävs en mångfald av alternativ inom sjukvården. Redan idag är de privata alternativ som finns inom primärvården ofta mer uppskattade av patienterna än de i offentlig regi.
Valfrihet och mångfald ger bättre service och högre kvalitet. Den som har synproblem har i dag tillgång till en rik variation av lösningar på en privat marknad där konkurrens manar till utveckling av produkter, kvalitet, priser och service. Hörselproblem förblir en fråga för det offentliga, där förväntad längsta väntetid för att utprova en hörapparat överstiger ett år vid hälften av landets sjukhus.
Med en konkurrensutsatt hörselvård skulle utvecklingsmöjligheter som i dag går till spillo kunna tas till vara. Kraven på service, kvalitet och nya produkter skulle göra att alla med hörselproblem får hjälp snabbt.
Liksom andra tjänster måste vården tillhandahållas utifrån patienternas efterfrågan, liksom det också måste vara fördelaktigt att ta emot patienter. Detta är möjligt med ett stärkt patientinflytande och större valfrihet av vårdgivare, där också resurserna tillfaller den vårdgivare patienten väljer. Ett ersättningssystem enligt den modell vi föreslår är en förutsättning för att landstingsmonopolet skall kunna ersättas av konkurrens mellan olika vårdgivare.
Sjukvård är i hög grad en serviceverksamhet. En god sjukvård måste därför inte bara vara medicinskt och tekniskt högtstående; den måste också möta människor på ett sådant sätt som svarar mot och tar hänsyn till deras behov. När sjukhusens och vårdcentralernas intäkter blir direkt beroende av deras möjligheter att erbjuda patienter vård kommer tillgänglighet och bemötande att förbättras.
”Huvudmannaskapet säger ingenting om innehållet och kvalitén. Det kan ha politiska symbolvärden men för medborgarna är kvalitén det viktiga.”
Widar Andersson (s) TT 23 januari 2002.
Vi menar att det egentligen är ointressant vem som står för driften av vård och omsorg. Det kan vara aktiebolag, stiftelser, kooperativ, religiösa rörelser eller offentliga organisationer. Det kan vara for-profit- eller non-profit-organisationer. Den vinstdrivande driftsformen är bara en bland dessa, och det finns inga skäl till varför just den skall förbjudas. Det som är avgörande är att patienterna tillförs ett mervärde.
Redan i dag ser vi hur alternativ och privata inslag förbättrar både personalens villkor och vårdens kvalitet. Flera undersökningar bekräftar också att även den verksamhet som kvarstår i offentlig regi förbättras när den konkurrensutsätts. När olika vägar prövas lär man av varandra.
Att ta till vara alternativa driftsformer är fullt förenligt med en offentlig eller gemensam finansiering. Mångfalden innebär inte att patienterna betalar sjukvården ur egen ficka eller att de ska betala högre patientavgifter.
”Kommunal gjorde en undersökning om dem längst ned på vårdstegen. De trivdes bättre på de privata klinikerna. Varför? Jo, det var lite plattare organisation, färre chefer och de hade mer att säga till om. Politikerna har inte tagit arbetsgivaransvaret. Privata initiativ är bra.”
Mona Sahlin, annonstidningen Kvalitet & Förnyelse nr 5 1999.
En mångfald av olika vårdgivare förbättrar situationen för dem som arbetar inom sjukvården. Detta faktum konstateras i den mycket uppmärksammade rapporten Solidaritet och valfrihet i välfärden från Kommunal. I den jämförelse som Kommunal gör mellan offentligt och privat drivna alternativ inom äldreomsorgen får de privata arbetsgivarna genomgående högre betyg. Personalen är nöjdare med lönen, har större inflytande över sitt arbete och upplever sig ha mer tid till patienterna.
Sjukvårdspersonal bär ofta på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras och bedrivas. Sjukvården har allt att vinna på att ta vara på sjukvårdspersonalens kunskap och företagsamhet. Därigenom stärks det professionella ledarskapet i välfärdssektorn. Om man låter personalen ta ett större eget ansvar för verksamheten, t.ex. genom alternativa driftsformer och kooperativ, blir det lättare att rekrytera och behålla vårdpersonal.
Vi tror att många läkare och sjuksköterskor, som nu arbetar utomlands eller i andra verksamheter, skulle vara beredda att komma tillbaka om villkoren i vården på detta sätt förbättrades.
”Man får bygga skolor med vinst, städa dem med vinst, leverera mat med vinst, till och med skriva läroböcker med vinst. Men sedan blir plötsligt vinsten en styggelse. Det kommer inte att hålla.”
Erik Åsbrink, GP 10 november 1999.
Regeringens misstänksamhet mot vinst i vården är ogrundad. Patienterna kommer att ställa krav på den bästa vård och modern teknisk utrustning, vilket kommer att leda till att behövliga nyinvesteringar sker. Den vårdgivare som sätter vinst framför god vård kommer inte att få några patienter. Vinstförbudet visar att Socialdemokraterna inte tvekar att sätta det politiska egenintresset framför patientens rätt till god vård i tid.
Att gå med vinst är en säkerhet för återinvestering i verksamheten. När Capio AB (f.d. Bure) tog över driften av S:t Göran var sjukhuset underinvesterat. Sedan övertagandet har sjukhusets investeringstakt ökat till det tredubbla. Under år 2000 gjordes investeringar i medicinsk utrustning, IT och styrsystem för sammanlagt mer än 50 miljoner kronor.
Alternativ och konkurrens tvingar fram förbättringar även i den offentliga vården. Ett uppbrutet vårdmonopol där entreprenörskap och nytänkande stimuleras är därför något som alla får del av oavsett om man väljer en offentlig eller annan vårdgivare.
För en privat vårdentreprenör skulle patienternas valfrihet inte, som för många landsting, innebära en svårighet att administrera, utan istället vara en möjlighet. Genom att ge bättre och effektivare vård kan man erbjuda patienter från andra regioner, ja andra länder vård. En sådan attitydförändring är nödvändig för att anpassa verksamheten efter ändrade behov eller ny teknik. Dessutom kan organisationen anpassas både lokalt och över nationsgränser, istället för att vara inlåst i avgränsade geografiska regioner. Att låta ett företag ta över driften av ett sjukhus kan också rädda dem från hotande nedläggning.
Förbudspolitiken är en vattendelare i synen på såväl makt som rättvisa. I dagens system har politikerna stor makt, medan patienterna lämnas utan alternativ om de inte är väldigt rika. Även personalen drabbas genom bristen på alternativa arbetsgivare. Vi vill öka de enskildas makt, vare sig de är patienter eller arbetstagare inom vården.
Vi anser att den som kan erbjuda bättre vård än andra ska ha bra betalt för det, vare sig de är vårdbiträden, avdelningschefer eller aktieägare som investerat i verksamheten. Att tjäna pengar på att förbättra livsviktig verksamhet är inte fult, vare sig man är entreprenör, sjuksköterska eller läkare. Vinst berikar inte i första hand aktieägarna, utan utvecklar framför allt vården genom att uppmuntra till förbättringar och nytänkande.
Förbud och hinder för vinstdrivna företag att konkurrera om att erbjuda patienterna den bästa vården skall avskaffas. Utredningen om en ny företagsform med begränsade vinstmöjligheter skall läggas ner.
”Det handlar nog om tuffare konkurrens och prispress i Stockholm och Skåne. Marknaden fungerar även inom vårdområdet.”
Elisabeth Malmborg, chef på Västra Götalandsregionens kökansli, om att behandlingar är billigare i Region Skåne och i Stockholm, jämfört med i Västra Götaland. GP 30 maj 2002.
Konkurrensen reducerar kostnaderna och ger därmed mer vård för pengarna. En ny höftled på Ortopediska Huset i Stockholm kostar ungefär 50 000 kronor. En likadan operation på Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU) kostar 102 000 kronor.
Vid Simrishamns sjukhus har det visat sig att privatiseringen i november 2000 gjort personalen 50 procent friskare och sjukhuset 12 procent billigare att driva än förut (med stor framgång tas t ex kirurgpatienter emot både från regionen och från Norge). Patienterna får vård på samma villkor och till samma avgifter som vid andra sjukhus.
Inför omedelbart en nationell vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling efter det att behovet fastställts.
För att garantera alla vård i tid har vi tillsammans med de andra borgerliga partierna kommit överens om en nationell vårdgaranti som är fullt införd på två år, och då gäller alla medicinskt motiverade diagnoser och vårdkedjans alla insatser. Ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling efter det att behovet fastställts. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.
För detta ändamål avsätter vi 2 miljarder kronor det första året för garantins införande, d.v.s. för 2003, och 1,5 miljarder kronor för det andra året, 2004. Det ger ett ordentligt tillskott för att klara av att korta vårdköerna samtidigt som det borgerliga förslaget är den reform som behövs för att även på sikt hindra att vårdköer uppstår.
Vi delar inte regeringens bedömning att införandet av en vårdgaranti skulle vara mycket resurskrävande och orealistiskt. Inte minst erfarenheterna från den tidigare borgerliga regeringsperioden visar att en garanti leder till minskade kötider. Att patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en allmän obligatorisk hälsoförsäkring. Pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väljer.
Vi vill ge försäkringskassorna möjlighet och medel att under de kommande tre åren upphandla vård åt patienter som är föremål för kassornas åtgärder och som inte kan erbjudas vård inom tre månader av landstinget från det behovet fastställts. Detta skulle minska sjukdomstid, korta sjukskrivningar, påskynda tillfrisknande och rehabilitera till ett så normalt liv som möjligt samt undvika långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar. Så fort besked om väntetid ges kan kassan börja agera. En sådan insats stärker samtidigt vårdgarantin.
Kassorna får rätt att upphandla vården där den erbjuds inom tre månader, privat, offentligt, inom eller utom landet. Ersättning betalas till vårdgivare efter prestation.
På så sätt stimuleras också landstingen till förbättrad effektivitet. Fler vårdgivare ges möjlighet att erbjuda vård och rehabilitering så att patienternas rätt till vård i tid säkerställs.
Vi avsätter också särskilda medel för att kunna öka och påskynda försäkringskassans rehabliteringsinsatser. Försäkringskassorna kan om de så önskar köpa vård och rehabilitering för enskilda människor, privat eller av landstingen. Kassorna skall kunna köpa vårdplatser utomlands. I Norge, som genom avtal med Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike har tillgång till sammanlagt 15 000 vårdplatser för vissa typer av behandlingar, är detta redan möjligt.
Genom vårt förslag stärks vårdgarantin ytterligare. De resurser som avsätts till att korta köerna inom vårdgarantin kommer då i huvudsak att riktas till åtgärder för barn och äldre. Det underlättar också för landstingen att leva upp till prioriteringsriktlinjerna.
Inför en obligatorisk och gemensamt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Tillåt intresserade landsting och regioner att starta försök med kundvalsmodeller där pengarna följer patienten.
Patienten måste få en starkare ställning i sjukvården. I dag är hennes rättigheter enbart politiska, indirekta och kollektiva. Det är därför vi föreslår att alla medborgare skall omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Med en sådan följer pengarna patienten som alltså styr resurserna genom ett eget val av vårdgivare. Patienten kan på så sätt aktivt välja god vård och välja bort dålig vård.
Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår skall omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Den finansieras gemensamt.
Då en övergång till ett annat finansierings- och producentsystem är en stor och omfattande förändring bör försöksverksamhet med kundvalsmodeller där pengarna följer patienten få ske. Sådana försök sker redan i form av en mödravårdspeng i Stockholms läns landsting eller genom valfrihet inom primärvården i Halland.
Samordna läkemedelsförsäkringen, liksom delar av sjukförsäkringen, förtidspensionerna och rehabiliteringen med sjukvården, inom ramen för en obligatorisk hälsoförsäkring.
De ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäkringen bör självklart omfatta den del av landstingsskatten som i dag går till sjukvård och de statliga ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. På längre sikt bör även de delar av sjukpenningförsäkringen och förtidspensionerna som avser rehabilitering ingå. Därigenom kan de offentliga resurserna utnyttjas bättre, eftersom avvägningar mellan rehabilitering, vård, sjukskrivning och förtidspensionering görs i ett helhetsperspektiv och i ett sammanhang.
Med överblick över hela vårdkedjan öppnas möjligheter att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom förebyggande vård och bättre utvärdering av vårdinsatserna. Resurser frigörs till vård när kostnaderna för bl.a. sjukskrivningar minskas genom att köerna försvinner.
Även statens subventioner av läkemedel bör ingå i hälsoförsäkringen. Ett antal samordningsfördelar skulle därmed kunna uppnås, inte minst vid introduktion av nya läkemedel som initialt ofta har en högre kostnad men som genom bättre effekter bidrar till en effektivare vårdinsats totalt sett.
Släpp fram fler privata alternativ i vården för att skapa bättre och effektivare vård samt bättre arbetsmiljö och villkor åt personalen.
Inom ramen för den hälsoförsäkring som vi föreslår skulle det nuvarande landstingsmonopolet brytas upp till förmån för en mångfald av vårdgivare. Våra förslag om en obligatorisk hälsoförsäkring och vårdgaranti ger ett ökat utrymme för alternativ till den offentliga vården genom att människor kan välja den vårdgivare som passar dem bäst.
Förbud mot vinstdrivande sjukvård skall avskaffas, liksom hinder för eller diskriminering av privata alternativ i jämförelse med offentlig drift.
Sjukhusen blir självständiga enheter och deras framtid avgörs inte av politiker, utan av patienternas val. Staten har dock ett övergripande ansvar för tillgången till vård över hela landet och för den högspecialiserade vården.
Inför verklig valfrihet i primärvården genom att pengarna följer patienten. Avveckla remisstvång till specialistläkare. Möjliggör för läkare över pensionsåldern liksom läkare med annan specialitet än allmänmedicin att arbeta i primärvården. Motsvarande bör även gälla annan personal med patientansvar, t.ex. sjuksköterskor.
Om patientens valfrihet stärks, pengarna följer patienten och etableringsfrihet införs säkras mångfald liksom bättre tillgänglighet för patienterna. Detta löser även dagens problem med ersättningsetablering. Det gäller inom hela sjukvården och naturligtvis även inom primärvården.
Vi anser att landstingen inte skall ha rätt att införa remisstvång till specialistläkare. Remissförfarandet kan föra med sig ett ökat antal läkarbesök samt förlänga väntetider till undersökning och behandling. Om primärvården skall kunna nå ut bättre till patienterna måste den göra det på sina egna meriter; d.v.s. genom att göra det mödan värt för patienterna att gå dit först.
I dag hindras dessutom regelmässigt läkare med annan specialitet än allmänmedicin att arbeta i primärvården. Det tycker vi är fel. En breddad kompetens i primärvården är nu ytterst angelägen, inte minst som primärvården får ta hand om alltfler mycket vårdkrävande patienter.
Bryt upp apoteksmonopolet för att skapa bättre tillgänglighet till läkemedel och lägre kostnader för samhället. Öppna för viss läkemedelsförsäljning på Internet.
Vi föreslår att Apotekets monopol bryts upp genom en möjlighet för licensierade butiker och apotek att sälja receptfria respektive receptbelagda läkemedel. Det fungerar utomlands och det skulle fungera i Sverige också. Sverige är det enda land i hela OECD som har monopol på apoteksverksamheten.
Läkemedelsverkets kontroll och godkännande skall vara en garanti för att säkerhet och kvalitet upprätthålls. Nu måste särskilt övervägas i vilken utsträckning man kan möjliggöra försäljning av läkemedel per postorder, t.ex. efter beställning på medicinska webbplatser. Åtminstone receptfri försäljning liksom försäljning vid återkommande expeditioner (så kallad iterering av recept) – där kunden känner väl till läkemedlet och hur det skall användas – bör enligt vår uppfattning få hanteras via postorder.
Patienter i Sverige – som på sedvanligt sätt har fått behovet av en operation eller behandling fastställt här hemma – skall kunna söka nödvändig vård utomlands.
Vi anser att vårdgarantin även bör innebära en rätt att söka vård i utlandet. För verkligt högspecialiserad vård är Sverige fortfarande ett litet land. Det kan inte minst därför vara både bättre och billigare att använda utländsk kompetens i vissa fall. Ett bättre resursutnyttjande stimuleras även genom att ledig kapacitet hela tiden rapporteras till databaser och patienten kan få aktuell information om kötider m.m. i Sverige och utomlands. Patienten kan då själv välja.
Ett land med en väl fungerande sjukvård har ingen anledning att hindra sina egna medborgare från att söka vård utomlands. Ett land med dåligt fungerande sjukvård bör heller inte göra det; en sådan politik förvägrar medborgarna bästa tillgängliga vård och tar dessutom bort trycket på förbättringar av den egna sjukvården.
Skapa en stark och oberoende tillsynsverksamhet på sjukvårdens område.
Inom sjukvården finns alltid risk för att det blir fel, inte sällan med ödesdigra konsekvenser för enskilda människor. Det offentligas uppgift måste vara att svara för effektiva kontroll- och tillsynsåtgärder som så långt möjligt hindrar att fel uppkommer men också sprider erfarenheterna av gjorda misstag, så att de inte behöver göras igen.
Det är angeläget att bryta ut Socialstyrelsens tillsynsdel och göra den till en självständig oberoende verksamhet. En statlig medicinalstyrelse bör ansvara för godkännande och kvalitetskontroll på sjukvårdens område. Medicinalstyrelsen skall godkänna vårdgivare och legitimera sjukvårdspersonal, svara för kvalitetssäkring och regelbunden medicinsk revision, utgöra en instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål samt svara för den övergripande tillsynen.
Kraven skall vara lika för alla som bedriver sjukvård; även offentlig vård måste kontrolleras. Den producent eller försäkringsgivare som inte lever upp till kraven och inte snabbt bättrar sig skall kunna avföras från systemet.
Ge ökat stöd till den bästa forskningen. Inrätta ett svenskt institut för medicin och hälsa, efter amerikansk förebild. Långsiktigt sett ligger den stora potentialen för förbättrad hälsa i nya landvinningar på bl.a. det medicinska området, och sjukvårdens utveckling drivs av den medicinska forskningen.
För att ge maximal kraft åt ansträngningarna att ligga i den medicinska och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa vad vi kallar ett svenskt ”National Institute of Health” efter amerikansk förebild. ”Institutet för medicin och hälsa” skall kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också fördjupa forskningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening.
Målsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte är möjlig att erhålla inom varje vetenskapsområde för sig.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Anders Björck (m) |
|
Gunilla Carlsson (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Chris Heister (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |