Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning om livsvillkoren för lesbiska och bisexuella invandrarkvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationer som bedriver stödjande verksamhet för lesbiska och bisexuella invandrarkvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationer som arbetar för invandrare.1
1Yrkande 3 hänvisat till SfU.
Att vara invandrare och lesbisk (eller bisexuell kvinna) i Sverige är att vara utsatt för ett tredubbelt förtryck: som invandrare, som lesbisk eller bisexuell och som kvinna.
Individens makt och möjligheter att forma sitt liv efter sina egna önskningar ska inte påverkas av vilket kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund man har – men det är ett faktum att sådan diskriminering ännu förekommer i alltför stor utsträckning.
Sverige av i dag är förhållandevis tolerant mot homo- och bisexuella, i jämförelse med hur det var för bara 50 år sedan. I många länder är synen på homosexualitet betydligt hårdare, och i vissa länder är det till och med ett brott som kan leda till dödstraff. Sexualitet (hetero- såväl som homosexualitet) är i många länder ett tabubelagt område och inget som man pratar om.
Under 2002 har medierna rapporterat om minst ett fall där en kvinna blivit utsatt för hot om våld sedan hennes familj fått kännedom om att hon haft, eller kunde misstänkas ha haft, en relation med en annan kvinna. Hur stort mörkertalet är kan ingen veta.
Mycket lite forskning finns angående livsvillkoren för lesbiska och bisexuella invandrarkvinnor i Sverige. Under 2002 har den första studien om homosexuella invandrarkvinnor och -män i Sverige publicerats av Statens folkhälsoinstitut … som en kamel med två pucklar av Thomas Haansbæk. I studien framkommer att homosexuella invandrare ofta vuxit upp i samhällen där sexualiteten osynliggörs och där homosexualitet ofta är starkt skambelagt. Lösningen kan bli att man tvingas bryta med familj och landsmän på grund av sin homosexualitet, alternativt lever ett dubbelliv som familjen inte känner till.
Lesbiska invandrarkvinnor är ännu mer osynliggjorda än homosexuella invandrarmän. En illustration till detta är att Haansbæk till och med hade svårt att hitta forum för att nå ut till gruppen. Medan det för homosexuella invandrarmän fanns flera organisationer som han kunde använda sig av fanns det ingen motsvarighet för lesbiska invandrarkvinnor. Samtidigt kan organisationer för homosexuella, oavsett om de riktar sig enbart till en invandrargrupp eller till både svenskar och invandrare, delvis vara en ersättning för den familjegemenskap man kanske förlorat.
Ett sätt att arbeta mot osynliggörandet är att lyfta fram lesbiska invandrarkvinnor inom de organisationer som idag arbetar för homo- och bisexuella. Ett annat är att främja projekt som syftar till att synliggöra lesbiska inom organisationer som arbetar för invandrare. I frivilligorganisationerna finns sociala nätverk och informationskanaler för att arbeta mot fördomar och för synliggörande. Stöd och resurser till frivilligorganisationerna kan därmed bidra till att underlätta situationen.
Det är svårt att finna forskning om lesbiska och bisexuella kvinnor som tillhör etniska minoriteter. De studier som genomförts i andra länder är sällan generaliserbara till svenska förhållanden. Därför finns det alltför lite inhämtad kunskap om lesbiska invandrarkvinnors behov och deras levnadsvillkor. Sådana kunskaper är en förutsättning för att insatser för lesbiska invandrarkvinnor ska kunna göras på ett så bra sätt som möjligt.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |