Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en plan för hur barnfattigdomen i Sverige skall halveras under innevarande mandatperiod.
När Rädda Barnen presenterade Barnfattigdomen i Sverige, om barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet, blev reaktionerna i samhället starka. Många människor blev förvånade, upprörda och ledsna. Förvånade, för att de inte hade förknippat Sverige med barnfattigdom. Upprörda, över att det 1999 var 345 000 barn som levde i fattiga familjer, och ledsna över berättelserna om hur detta påverkar barns vardag.
Den uppföljande rapporten, Barnfattigdomen i Sverige – 2000, bygger även den på en studie av professor Tapio Salonen, Barns ekonomiska utsatthet – 2000. Rapporten ger en bild av hur Sverige lever upp till artikel 27 i FN:s konvention om barnets rättigheter – rätten till skälig levnadsstandard. Analysen av barnfattigdomen i Sverige utgår från ett sammansatt mått, vilket består av andelen barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller i familjer som uppbär socialbidrag. Rapporten visar förändringar mellan 1999 och 2000 men innehåller dessutom en fördjupad analys av den ekonomiska utsattheten hos olika grupper av barn. Den fokuserar på barn med utländsk bakgrund, de fattigaste barnfamiljerna och fattiga barn i olika åldersgrupper.
Huvudresultaten från Rädda Barnens rapport Barnfattigdomen i Sverige – 2000 visar att:
Barnfattigdomen minskade mellan åren 1999 och 2000, även om det fortfarande fanns fler fattiga barn år 2000 än vid 1990-talets början. Måluppfyllelsen var knappt 85 procent, vilket innebär att drygt 15 procent av alla barn levde i ekonomiskt utsatta familjer. Antalet barn i fattiga familjer minskade med närmare 50 000 till 296 000 barn. År 2000 fanns det 14 000 fler barn i fattiga familjer än 1991.
Skillnaderna i ekonomisk utsatthet ökade mellan barn med svensk och utländsk bakgrund. År 2000 löpte barn med utländsk bakgrund nästan fyra gånger så hög risk att leva i en fattig familj jämfört med barn med svensk bakgrund. Andelen barn som saknade ekonomisk grundtrygghet minskade totalt sett, men minskningen var inte alls lika stor för barn med utländsk bakgrund som för barn med svensk bakgrund.
Barn vars båda föräldrar är födda utomlands och barn som kommit till Sverige under 1990-talet löpte störst risk att leva i en fattig familj. Mer än hälften av dessa barn var fattiga år 2000. Bland barn med svensk bakgrund var drygt nio procent av barnen fattiga.
Skillnaderna mellan fattiga och rika barnfamiljer ökade. Den fattigaste tiondelen av landets barnfamiljer försämrade sin inkomststandard med drygt sex procent mellan 1991 och 2000, medan landets rikaste tiondel förbättrade sin ekonomi med drygt sju procent. De ekonomiska villkoren för barnfamiljerna i mittenskiktet var i stort sett oförändrade.
Förskolebarnen var mer ekonomiskt utsatta än skolbarnen. År 2000 var 17 procent av förskolebarnen fattiga, jämfört med drygt 14 procent av skolbarnen. Skillnaden mellan förskole- och skolbarn har minskat sedan 1991.
Andelen fattiga barn varierade mycket mellan olika kommuner, från 35 procent fattiga barn, till omkring 5 procent. Störst andel fattiga barn fanns i landets storstadsregioner.
Bakom dessa siffror finns barn. Glada barn och ledsna barn. Fräkniga, ljusa, mörka, stora och små barn. Hur påverkas de av att växa upp i ekonomisk knapphet? Fattigdomen kan på sikt påverka barnens hälsa och skolgång. Men den ger också omedelbara konsekvenser, som att inte kunna vara med på skolutflykten eller friluftsdagar för att man inte har pengar eller den utrustning som krävs.
Flera andra länder har antagit mål och planer för att reducera barnfattigdomen. I Irland antog regeringen 1997 konkreta mål för fattigdomsbekämpningen, som ska vara uppfyllda inom ett årtionde, och i Storbritannien formulerade premiärminister Tony Blair 1999 en ”historisk uppgift” att eliminera barnfattigdomen till år 2020. I Belgien har man officiellt deklarerat att fattigdomen ska halveras fram till år 2007.
Det är en mycket viktig målsättning att barnfattigdomen i Sverige ska halveras under innevarande mandatperiod, och regeringen bör för riksdagen presentera en plan för hur detta ska ske.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
|
|
Linnéa Darell (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |