Motion till riksdagen
2002/03:So285
av Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Upphävande av SiS monopol


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphäva SiS monopol.

Motivering

I Sverige råder bred enighet om narkotikans förödande verkan på människors hälsa och sociala liv. Ett narkotikafritt samhälle är målet. I denna strävan samarbetar skola och ideella krafter med socialtjänst, tull och polis. Sannolikt är också vår gemensamma restriktiva inställning ett viktigt skäl till att ungdomar i Sverige, trots allt, testar narkotika i mindre utsträckning än jämnåriga kamrater i många andra europeiska länder.

Men situationen är ändå allvarlig nog. Alltför många lockas att testa narkotika – och fastnar. Sverige har redan minst 26.000 narkomaner och experter ”på fältet” befarar dessutom att det finns ett stort mörkertal. Den traditionella missbrukarkarriären, via cannabis till tyngre droger, som förr kunde ta ett par år, är förändrad. Nu är det inte ovanligt att unga människor går direkt på heroin eller amfetamin, en ny situation för dem som arbetar inom missbrukarvården.

När inte förebyggande arbete eller öppenvård räcker för att bryta en destruktiv livsstil och/eller missbruk återstår dessvärre tvång. LVU (lagen om vård av unga) och LVM (lagen om vård av missbrukare) är två sådana verktyg. Men länsrättens domar begränsas av bristen på behandlingsplatser, vilket såväl kommuner som Riksrevisionsverket påpekat.

Statens institutionsstyrelse, SiS, har ”monopol” på den slutna ungdomsvården. Att man har för få behandlingsplatser – och att väntetiderna därmed kan bli långa – är allvarligt nog. Men lika illa är att SiS också tillåts sätta egna priser (som kommunerna ska betala för de ungdomar som vårdas enligt LVU), att SiS självt avgör på vilket behandlingshem som ungdomarna skall placeras och att SiS därtill utvärderar sin egen verksamhet.

Kommunerna har, teoretiskt, möjlighet att få dispens för att kunna driva ett LVU/LVM-hem i syfte att vården för kommunens invånare skall kunna inledas snabbt. Men det är fortfarande SiS som slutligen avgör vilka som skall placeras där, inte kommunens egen socialtjänst. I praktiken kan det innebära att kommunen Y måste ge förtur för tvångsomhändertagna ungdomar från kommunen X.

Ett annat problem är att många ungdomar ”avviker” från de slutna behandlingshemmen och ibland kan hålla sig gömda i dygn och veckor. Men kommunerna tvingas ändå betala vårdkostnaden som kan uppgå till mellan 3.000 och 4.000 kronor per dygn och ungdom.

Regeringen föreslår i budgeten för 2002/03 att SiS skall få ytterligare 50 miljoner kronor under 2003 för att öka antalet platser på de särskilda ungdomshemmen. Därtill uttalar man en förhoppning om att kvaliteten ska öka.

Frågan är bara hur långt det räcker. Ett grundläggande problem är ju monopolet i sig. Monopol gagnar aldrig utveckling och kvalitet. Att en enda aktör, som har ensamrätt till ”marknaden”, skall ha såväl placerings- som vårdansvar och därtill själv utvärdera verksamheten är i grunden fel. Det gagnar inte heller de missbrukande ungdomarna. Därför krävs en lagändring på området.

Stockholm den 21 oktober 2002

Lena Adelsohn Liljeroth (m)