Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k. smartkort som metod för att underlätta och förenkla blodgivande.
Tillgängligheten för blodgivning i vårt land varierar kraftigt samtidigt som vården regelbundet lider av brist på blod. I förhållande till andra områden är det förvånande att inte mer gjorts för att öka möjligheterna för personer som regelbundet lämnar blod att enkelt kunna göra det var man än befinner sig i vårt land. Vi vill därför föreslå att ett nationellt register för blodgivare upprättas och därmed skapar förutsättningar för en förbättring av situationen.
Idag kan många personer ha svårt att lämna blod på annan givarcentral än den man regelbundet besöker. Nya provtagningar, kontroll etc. är tidsödande och dyrbara åtgärder som ofta förekommer när man första gången besöker en blodgivarcentral. De tidigare använda givarkorten duger inte idag med de höga krav på kontroll som måste ställas. En teknisk lösning med s.k. smartcard (”telefonkort”) skulle kunna innebära att alla nödvändiga fakta finns lagrade på kortet samtidigt som byråkratin kring ett centralt register kan undvikas.
Motiven för detta är flera: Först och främst skulle det öka möjligheterna att tillgodose behovet av blod inom vården. I samband med katastrofer är det ibland nödvändigt att få in blodgivare för extra donation. Vid de tillfällena kan varje tillgänglig blodgivare vara ovärderlig. Ett system som det föreslagna skulle innebära att även tillfälliga besökare omgående kan ge sitt bidrag. Det skulle öka säkerheten vid blodgivning och skapa mer enhetlig normering av verksamheten. Den höga rörligheten bland människor med arbete under vardagarna på annan ort än hemorten gör att det är angeläget att enkelt men ändå säkert kunna lämna blod på annan ort. Det skulle vidare medverka till att alla blodcentraler måste ha en gemensam bedömningsgrund för diagnostik och handläggning för smittsamma sjukdomar, dvs. att en hepatit B är en hepatit B oavsett om diagnosen ställs vid bloddonationen som sker i Kiruna, Västernorrland eller Ystad. Detta skulle innebära en kvalitetshöjning.
Det finns risk för negativa reaktioner från dem som är rädda för att bli registrerade i en gemensam databas. Vi menar att den tekniska utformningen måste garantera den enskildes integritet. De etiska problem som följer av att lagra biologiska data om enskilda människor ska inte underskattas men är idag fullt möjliga att hantera på ett säkert sätt, och här menar vi att ett ”smartcard” för bloddonatorer kan vara en lösning på problemet.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |