Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att smittskyddslagens (1988:1472) bestämmelser om tvångsisolering bör bringas i samklang med Europarådets ministerkommittés rekommendationer.
Den svenska smittskyddslagen med tillhörande författningar har utretts av den parlamentariskt sammansatta Smittskyddskommittén, som presenterade sina slutsatser och förslag i betänkandet Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51). Förslagen skulle, om de genomfördes, innebära väsentliga förbättringar av bestämmelserna om tvångsåtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt. Detta gäller inte minst bestämmelserna om tvångsisolering av personer som misstänks kunna föra smittsamma sjukdomar vidare.
Även om kommitténs förslag genomfördes skulle det dock återstå vissa allvarliga principiella problem. Dessa redovisas nedan:
Enligt §§ 38–41 i smittskyddslagen (1988:1472) skall länsrätten på ansökan av smittskyddsläkare besluta om tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om man kan anta att den smittade inte följer läkares förhållningsregler och underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning. Om länsrättens beslut om tvångsisolering inte kan avvaktas utan fara har smittskyddsläkaren befogenhet att meddela ett sådant beslut. Smittskyddsläkaren beslut skall omedelbart underställas länsrättens prövning.
Tvångsisolering får pågå under högst tre månader. Efter ansökan av smittskyddsläkaren får länsrätten besluta att tvångsisoleringen skall fortsätta högst sex månader åt gången. Någon bortre tidsgräns för tvångsisoleringen finns inte.
Smittskyddskommitténs kartläggning visar att tvångsisolering i princip uteslutande tillgrips när det gäller hivpositiva. I huvudsak rör fallen socialt utsatta människor, såsom narkotikamissbrukare eller människor med psykisk störning, samt människor av utländsk härkomst som misstänks för att uppsåtligt eller genom oaktsamhet utsätta andra för smitta eller smittrisk.
Vidare visar det sig att tvångsisoleringen i vissa fall sträckt sig över mycket långa tidsperioder, i något fall upp till sju år. I den demokratiska världen är Sverige ensamt om att ha så vittgående bestämmelser om tvångsisolering av hivpositiva.
Frågan om tvångsisolering hänger intimt samman med den grundläggande principiella frågan om när det är berättigat att göra inskränkningar i den enskildes privatliv och självbestämmanderätt. I det internationella arbetet för mänskliga rättigheter har därför både tvångsisolering och hivpositivas rättigheter uppmärksammats på olika sätt.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter konstaterar i resolutionen 1997/27 att folkhälsa har accepterats som en giltig grund för inskränkningar av de mänskliga rättigheterna och att stater ofta hänvisar till detta skäl när det gäller till exempel tvångstestning eller frihetsberövande. Kommissionen fastslår dock att folkhälsa sällan utgör ett legitimt skäl för inskränkningar av mänskliga rättigheter när det gäller hiv/aids. Inskränkande åtgärder kan vara effektiva vid smittsamma sjukdomar som sprids genom sociala kontakter och som kan botas, men är ineffektiva vid hivinfektion.
Inom Europarådet har antagits tre rekommendationer som rör hiv/aids och frågor om etik och mänskliga rättigheter. En av dessa har väckt särskild uppmärksamhet i Sverige, nämligen rekommendation R (89)14 om etiska frågor rörande hivinfektion i hälso- och sjukvården med mera. I rekommendationen anges ett antal principer som medlemsstaterna bör ta hänsyn till vid upprättandet av nationella handlingsprogram för bekämpningen av hiv.
Rekommendationen betonar att respekten för hivpositivas och aidssjukas mänskliga och sociala rättigheter är av avgörande betydelse för framgången av förebyggande hälsoprogram. Bland annat tas uttryckligen avstånd från alla former av tvångsisolering av hivpositiva eller aidssjuka. Grunden för detta ställningstagande är enligt rekommendationens explanatory memorandum att en sådan åtgärd anses oetisk och ineffektiv med hänsyn bland annat till att hiv inte kan överföras genom vanlig social kontakt.
Som enda land lade Sverige ned sin röst då ministerkommittén antog rekommendationen. I röstförklaringen anförde Sverige att rekommendationen är oförenlig med den svenska smittskyddslagen som ger möjligheter till tvångsisolering av hivpositiva.
Smittskyddslagstiftningen konstaterar att de nuvarande reglerna för tvångsisolering kan tänkas stå i strid med Europakonventionens artikel 5 om rätten till personlig frihet och artikel 8 om rätten till skydd för privat- och familjeliv med mera. För att reformera lagstiftningen föreslår Smittskyddskommittén att tvångsisolering (eller, med kommitténs terminologiska förslag, isolering oberoende av samtycke) endast skall få äga rum i mycket speciella undantagssituationer. För sådan isolering sätts också en absolut tidsgräns. Tvångsisoleringen skall få äga rum endast under högst tre månader men kan i vissa fall förlängas till ytterligare tre månader. Därefter skall isoleringen ovillkorligen upphöra.
Detta skulle troligen bringa den svenska lagstiftningen i samklang med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Däremot skulle Sverige fortfarande vara förhindrat att ansluta sig till Europarådets rekommendation R 89(14), som ju innehåller ett uttryckligt förbud mot tvångsisolering av hivpositiva. En fortsatt vägran från Sveriges sida att ansluta sig till Europarådets rekommendationer vore sakligt olycklig. Den skulle dessutom bidra till att undergräva den allmänna respekten för och efterlevnaden av andra Europarådsrekommendationer och övriga internationella människorättsdokument.
Jag ifrågasätter inte att det finns situationer då en hivpositiv person kan behöva frihetsberövas. För den person som uppsåtligt eller genom oaktsamhet utsätter andra för smitta eller smittrisk gäller dock brottsbalkens allmänna regelverk om grov misshandel, vållande av kroppsskada med mera. Vid behov kan här bestämmelserna om häktning komma till användning före en rättegång.
I situationer där en hivpositiv narkotikamissbrukare eller person med psykisk störning måste frihetsberövas finns det andra bestämmelser som är bättre lämpade att använda, nämligen lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) respektive lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det är ju inte på grund av hivinfektionen som sådan utan på grund av narkotikamissbruket respektive den psykiska störningen som personen bedöms vara ur stånd att ta ansvar för att inte föra hivinfektionen vidare till andra människor.
Som framgår av den epidemiologiska studien Modell för spridning av hiv (bilaga 4 till SOU 1999:51) har tvångsisoleringen saknat betydelse för det faktum att Sverige varit relativt lindrigt drabbat av hivepidemin. Detta hänger samman med att hiv lyckligtvis är en relativt svåröverförd infektion som inte kan smitta vid vanliga sociala kontakter.
Tvångsisolering av hivpositiva kan alltså ifrågasättas med utgångspunkt både i individens rättssäkerhet och i epidemiologiska fakta. Däremot är det angeläget att tvångsisolering finns kvar som en yttersta nödfallsåtgärd vid dödliga och högvirulenta sjukdomar, till exempel om Sverige skulle drabbas av ett utbrott av ebola eller någon annan mycket allvarlig sjukdom som sprids snabbt vid sociala kontakter.
Den kommande reformen av smittskyddslagen bör därför ha som utgångspunkt att lagstiftningen bör bringas i samklang med både Europakonventionen och Europarådets ministerkommittés rekommendationer på området. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att smittskyddslagens bestämmelser om isolering oberoende av samtycke reserveras för allmänfarliga sjukdomar med hög smittsamhet. Hivinfektion – som förvisso är en mycket allvarlig sjukdom – skulle falla utanför en sådan kategori.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |