Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurstillskott så att patientköerna inom barn- och ungdomspsykiatrin kan undanröjas.
Antalet barn och ungdomar som söker hjälp vid landets barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar har fördubblats på tio år. I värsta fall kan väntetiderna vara så långa som två år.
Barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande (SOU 1998:31) visar på ett ökat behov av barnspsykiatriska åtgärder. Regeringen har avsatt 3,75 miljarder under tre år (2002–2004) för att förbättra tillgängligheten till vården. Målet är att ingen ska behöva vänta på behandling i mer än tre månader. Landstingen har presenterat planer för detta till Socialdepartementet. 15 landsting har i dessa planer tagit upp barn- och ungdomspsykiatrin, vanligen mycket kortfattat. I Socialdepartementets rapport (2002-09) För ett barnvänligt samhälle konstaterar departementet att ”situationen på området generellt tycks vara bristfällig”.
En statistisk kartläggning gjord av SCB och Barnombudsmannen visar att barn- och ungdomspsykiatrin inte har fått de resurser som motsvaras av behoven hos barn och ungdomar. I en undersökning har Barnombudsmannen funnit att väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin varierar i olika delar av landet och i vissa fall är upp till två år. Det råder dessutom olika köprinciper beroende på vilket sjukvårdsdistrikt man tillhör. Barnombudsmannen ser att fler barn söker för ångestsymtom och depression än tidigare och att allt fler flickor söker hjälp för depression, ångest, ätstörning och oro.
Väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin resulterar i att Sverige inte kan anses tillhandahålla varje barn nödvändig sjuk- och hälsovård enligt artikel 24:2 (b). Sverige kan inte heller anses leva upp till barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa utan åtskillnad enligt artikel 2 i barnkonventionen eller till det yttersta av tillgängliga resurser enligt artikel 4 i FN:s barnkonvention om barnets rättigheter.
Att som barn och ungdom vänta upp till två för att få stöd och hjälp vid psykisk ohälsa är ohållbart. Möjligheten för barn och ungdomar att söka hjälp vid annat landsting är satt ur spel eftersom kösituationen är ansträngd vid så många BUP-mottagningar. Ett alternativ som står till buds för att få hjälp i öppenvård är att söka privatpraktiserande barnpsykologer och barnpsykoterapeuter, vilket i dag innebär en kostnad som inte alla barnfamiljer har möjlighet att klara av.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Kerstin Lundgren (c) |