Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av förbättring av bilstödet.
Bilen betyder för de allra flesta frihet, tillgänglighet, frihet att styra över sitt liv. För många, t.ex. för dem som bor på landet, är den en nödvändighet för att kunna komma till arbete eller utbildning.
För den som har ett funktionshinder, t.ex. rörelsehinder, är bilen ännu mer nödvändig. Bilen ger inte bara frihet och makt över sitt liv, den är också kompensationen för de ben som inte fungerar.
Men bilen är dyr att införskaffa, och många ungdomar med funktionshinder har inte råd. De har inte arbete utan får oftast börja med praktik. Många medelålders är deltidsarbetande eller förtidspensionärer. Därför har vi infört ett bilstöd som omfattar följande:
Funktionshindrade under 65 år som är beroende av bil för att förvärvsarbeta eller genomgå yrkesinriktad utbildning eller yrkesinriktad rehabilitering.
Funktionshindrade under 65 år som beviljats bilstöd enligt punkten 1 men som lämnat arbetsmarknaden med förtidspension eller beviljats sjukbidrag.
Andra funktionshindrade i åldern 18–49 år.
Funktionshindrade föräldrar med barn under 18 år.
Föräldrar med funktionshindrade barn under 18 år.
I detta bilstöd ingår också eventuell anpassning av bilen.
Detta är mycket bra, men det finns ytterligare behov som inte är täckta med den nuvarande lagstiftningen.
Hur känns det för den som haft bilstöd och är funktionshindrad förtidspensionär och fyller 49 år och inte kan få det igen? Är det slut med det sociala behovet och friheten vid 49 års ålder? Det verkar mer rimligt att höja åldersgränsen för dem som tidigare fått bilstöd på grund av funktionshinder till åtminstone 65 år.
Om man inte är i behov av bilstöd på grund av sitt funktionshinder får man inte heller anpassningsstöd. Dvs. om jag saknar en arm och kan åka kollektivt får jag inte hjälp att anpassa den bil som jag köper in med egna pengar. Det borde vara rimligt att i liknande fall få hjälp med anpassningen av bilen för att på lika villkor som andra kunna skaffa sig en bil.
Allt detta ansåg riksdagen vara rimligt att se över för ett år sedan. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande om att regeringen snarast bör vidta åtgärder för att effektivisera och förbättra tillämpningen av bilstöd samt under år 2002 återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som vidtas.
Vad jag vet har detta ännu inte skett.
Jag anser därför fortfarande att proposition 1987/88:99 som angav dagens lagstiftning nu snarast behöver ses över och justeras. Det finns utredningar som ligger och väntar på beslut, bl.a. Bilstödsutredningen år 1993, Rätten till ratten.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Sonja Fransson (s) |