Motion till riksdagen
2002/03:So251
av Carl-Axel Johansson (m)

Narkotikamissbruket i Sverige


Sammanfattning

Narkotikamissbruket har i det närmaste exploderat det senaste årtiondet. Såväl ungdomsmissbruk i allt lägre åldrar – särskilt bland flickor – som antalet tunga missbrukare ökar. Utmärkande för 1990-talet var de nya s.k. partydrogerna som är särskilt riktade till ungdomar och saluförs i trendiga festers lyxförpackning. Missbruket har därför en annan dragningskraft på ungdomar än de droger som var vanliga på 1970-talet. Men i själva verket är detta missbruk lika skitigt, fult och farligt med samma misär och destruktiva och kostsamma följder som någonsin förr.

Den rådande situationen kräver snabba, effektiva åtgärder. Lagändringar som underlättar att upptäcka missbruk i ett tidigt skede är helt avgörande för framtiden. För att minska efterfrågan och tillgången på narkotika och ge dem som fastnat i missbruk bättre möjligheter att bli drogfria föreslås följande:

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 22

2 Innehållsförteckning 23

3 Förslag till riksdagsbeslut 24

4 Inledning 24

5 Narkotikamissbruket i Sverige 25

5.1 Förändrade attityder till narkotika 26

5.2 Vad bestämmer vem som blir missbrukare? 26

5.3 Analysera och utvärdera dagens LVM-stödda vård 26

5.4 Nyrekryteringen fortsätter 27

6 Fortfarande saknas avgörande beslut 27

6.1 Onödig registrering 27

6.2 Feg reträtt i frågan om sprutor 27

6.3 Metadonprogrammet saknar flexibilitet 28

6.4 Omfattande missbruk i kriminalvården 28

7 En bättre narkotikapolitik 28

7.1 De närståendes roll 28

7.2 Skolan 29

7.3 Frivilligorganisationer 29

7.4 Drogtestning av unga 29

7.5 Hjälp missbrukarna i stället för att stjälpa dem 30

8 En vård värd namnet 30

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om familjens roll i det förebyggande arbetet mot narkotika.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att undervisningen om narkotikans effekter bör påbörjas tidigare än i dag.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i lärarutbildningen skall ingå utbildning om narkotikans symtom och effekter.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationer på narkotikaområdet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skolan skall ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning.1

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att polisen skall ha möjlighet att drogtesta ungdomar över tolv år när misstanke finns om användning av narkotika.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkomaner omedelbart skall upphöra.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriterier för att få ta del av det s.k. metadonprogrammet.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling av vårdprogram till kriminalvården från externa vårdgivare.2

1 Yrkandena 2, 3, och 5 hänvisade till UbU.

2 Yrkandena 6 och 9 hänvisade till JuU.

4 Inledning

Narkotikan är ett av vår tids värsta gissel. Det är bland narkotikamissbrukare man hittar landets svåraste misär. Narkotikan bryter ner människor fysiskt och psykiskt. Narkotikan tvingar efter hand missbrukaren till oönskade och kränkande beteenden för att finansiera fortsatt missbruk. I en narkomans omgivning ryms ofta många brottsoffer – de som utsätts för våld eller kränkande behandling under narkotikarusets inverkan och de som luras att bidra till finansieringen. En narkoman ljuger för sina närmaste, bryter förtroenden och upphör till slut att älska allt utom narkotikan.

Narkotikan försämrar omdömet och gör att missbrukarna utsätter sig själva och andra för fara. När fler narkotikapåverkade människor rör sig på restauranger, i arbetslivet eller i trafiken blir vårt samhälle osäkrare för alla. Att bekämpa narkotikan är att stå upp för människors frihet och rätt att få leva i ett tryggt och anständigt samhälle.

Narkotikamissbruket i Sverige

1970-talets narkotikavåg möttes av ett omfattande föräldra- och samhällsengagemang som slog tillbaka narkotikan. Detta engagemang, i kombination med svängningar i ungdomstrenderna, förbättrade läget under 1980-talet. Mycket har nu förändrats sedan narkotikapolitiken utformades på 1970- och 80-talen – såväl missbrukets omfattning och karaktär som attityder till narkotika. Situationen har, milt sagt, förvärrats kraftigt. Nu växer narkotikaproblemet i till synes ohämmad takt med betydande mörkertal. Den ökade efterfrågan på narkotika beror på förändrade attityder hos de allra yngsta, som ofta är de som är mest benägna att testa olika droger. Insatserna för att bekämpa narkotikan är antingen neddragna eller obefintliga. Narkotikan letar sig i dag in i miljöer där den tidigare inte har accepterats. Narkotikan finns där ungdomar finns.

De s.k. partydrogerna ecstasy och andra hallucinogena droger har spridits snabbt under 1990-talet. De dök först upp inom den så kallade raverörelsen men är nu ett vedertaget begrepp som förknippas med fest. Nu finns de i hela landet.

Ungdomar har också blivit mer benägna att experimentera med alkohol och narkotiska preparat än tidigare. Ungdomar uppger att vad som styr deras val av droger är i fallande ordning tillgänglighet, pris och kvalitet.

När narkotikaanvändandet sprider sig gäller inte längre gamla sanningar om riskmiljöer, drogtrappor och varningssignaler. Det var kunskap byggd på ett begränsat användande av narkotika.

5.1 Förändrade attityder till narkotika

Svenskarna placerar missbruk högt upp på listan över samhällsproblem. Men röster höjs också för att narkotikaproblemet måste ses i ett nytt perspektiv och att förbud inte hindrar människor från att missbruka. I takt med att antalet unga missbrukare ökar, färre missbrukare får vård och antalet ungdomar som provar narkotika stiger, döms den påstått restriktiva narkotikapolitiken ut. Det är en farlig utveckling.

5.2 Vad bestämmer vem som blir missbrukare?

Ingen blir missbrukare utan att ha varit i kontakt med en annan missbrukare och introducerats av denne. Missbruk sprids vänner emellan och särskilt av dem som ännu är i början av sin drogkarriär och bara hunnit uppleva drogens positiva ruseffekter. Det är då missbruket sprids lättast, då de negativa konsekvenserna inte hunnit visa sig och missbrukaren fortfarande har vänner som inte använder drogen.

Under 1990-talet har kopplingen mellan målet om ett narkotikafritt samhälle och de insatser som i praktiken genomförs blivit allt svagare. En svensk narkotikapolitik mot ökningen av missbruket och de nya attityderna till droger har saknats. Narkotikapolitiken har varit restriktiv i ord och i viss mån i lagstiftning men i praktiken varit mycket slapphänt i handling. När nu efterfrågan på narkotika växer saknas informationsinsatser för att dämpa efterfrågan, polisiära resurser att minska användandet och vårdande insatser för att bryta missbruket.

All fokus måste nu ligga på att få stopp på ökningen och att bemanna de resurser till motvärn som har funnits och som måste byggas upp igen. Eftersom läget är så allvarligt krävs också resoluta insatser. Att i det sammanhanget referera till det intet förpliktigande målet om ett narkotikafritt samhälle är irrelevant. Målet är betydelselöst så länge infrastrukturen för att bekämpa narkotikan inte fungerar.

5.3 Analysera och utvärdera dagens LVM-stödda vård

De resurser som avsätts till narkotikasamordnare kan användas bättre i vården. Många kommuner har i dag problem med att bära kostnaderna för dyr institutionsvård. Placeringar sker i praktiken bara i de fall då missbruket gått mycket långt. För många missbrukare som därför skulle kunna ha stor nytta av en placering finns inga resurser. Institutionsvården i dag får också problem när de som förmodas komma avgiftade till vårdinstitutionerna många gånger missbrukar aktivt. Institutionsplaceringarna blir en kostsam form av avgiftning där kommunerna efter kort tid avbryter placeringen. En utvärdering och analys av dagens LVM-stödda vård saknas och måste genomföras – om varför denna vård inte prioriteras av kommunerna. Detta påpekar även Riksdagens revisorer i rapport 2002/03:1.

5.4 Nyrekryteringen fortsätter

Den som testar första gången eller använder narkotika någon gång då och då är oftast övertygad om att det är ofarligt och att effekterna av narkotikaanvändningen är enbart positiva. För vänner och bekanta beskrivs knarkandet som billigt, roligt, enkelt, svårt för andra att upptäcka och oftast utan några kännbara efterverkningar. De anser sig inte göra något fel, betraktar sig inte som knarkare, vill därför inte bli upptäckta eller tillrättavisade. De har fortfarande inte känt av några konsekvenser i form av problem med partner, vänner, arbete eller familj. Fortfarande finns människor i deras omgivning som inte känner till deras missbruk.

Att störa de nyetablerades missbruk handlar inte om vård eller ens uteslutande om information. För att störa dem måste deras missbruk upptäckas trots att de inte vill det själva. Det måste dessutom kunna beläggas att de använt narkotika för att rättsstatens reaktioner skall komma igång och möjligheterna till att i efterhand förmildra eller förneka minimeras.

Fortfarande saknas avgörande beslut

6.1 Onödig registrering

I stället för beslut föreligger bedömningar. Ett undantag är beslutet om registrering av de läkare som förskriver narkotikaklassade läkemedel för att kunna undvika läckage till den illegala marknaden. De positiva effekterna av förslaget är en försvinnande del i missbruksproblemet i stort och riskerar dessvärre också att få kontraproduktiva effekter för vården. De som förskriver dessa läkemedel är få och problemet kan lösas inom dagens system genom att Socialstyrelsen ges möjlighet att ta del av register som förs lokalt på apoteken. En registrering kan också mycket väl avskräcka från att skriva ut preparaten då detta är medicinskt motiverat vilket är till nackdel för huvudsakligen äldre patienter. Det är också förenat med uppenbara risker för oro hos allmänheten för att dessa register används för andra ändamål än de avsetts för.

6.2 Feg reträtt i frågan om sprutor

Trots att sprutprogrammet funnits sedan 1986 har regeringen inte tagit ställning i frågan om dess framtid utan skjuter den till en utredning. I väntan på denna låter man sprutprogrammet fortgå. I Socialstyrelsens utvärdering visade det sig t.ex. att antalet tillbakalämnade sprutor är färre än de som lämnats ut. Inte heller var det möjligt att bedöma om de inlämnade sprutorna var de som lämnats ut eller andra. Socialstyrelsen gjorde bedömningen att en förlängning av försöksperioden inte var meningsfull. Narkotikakommissionen slår fast att missbruket förvisso inte ökat men att det heller inte finns belägg för att smittspridningen hindrats.

Målsättningen med sprutprogrammet har varierat efter hand för att passa opinionen. Programmet ger dessutom dubbla budskap då det allmänna ger ut gratis redskap för att begå en olaglig handling. Jag motsätter mig att sprutprogrammet får fortsätta.

6.3 Metadonprogrammet saknar flexibilitet

Jag menar också att kriterierna för metadonbehandling måste ändras. Det är orimligt att unga heroinmissbrukare som är välmotiverade i sin strävan att bli drogfria inte skall kunna få behandling förrän tidigast vid 20 års ålder och efter fyra års dokumenterat missbruk, trots att det gäller en behandling som visat sig effektiv vid utvärdering av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). En narkotikapolitik som i så stor utsträckning saknar flexibilitet är knappast en narkotikapolitik som förmår att se enskilda missbrukares situa-tion och behov.

Patienten skall vara beredd att medverka till detta, och tydliga krav på hans eller hennes samarbete skall ställas.

6.4 Omfattande missbruk i kriminalvården

En av de mest utvecklingsbara miljöerna för att bekämpa pågående missbruk är kriminalvården. Där finns möjligheter att mer effektivt kontrollera och följa upp en ambition hos den enskilde att börja leva drogfritt. Kriminalvården arbetar i dag på många anstalter med motivationsavdelningar för att kunna separera de som vill sluta från de som fortsätter att missbruka. Det råder dock stor brist på anstaltsplatser inom kriminalvården, vilket påverkar arbetet negativt. En större koncentration till insatser som ger goda resultat borde också finnas. I det sammanhanget borde det påverkande arbetet inom ramen för programverksamheten i större utsträckning öppnas för olika tankesätt och utförare för att få en konkurrens i tänkande och större möjlighet att jämföra olika framgångsfaktorer i arbetet med att minska narkotikaberoendet.

En bättre narkotikapolitik

7.1 De närståendes roll

Föräldrar och andra närstående är oftast de som har störst möjlighet att upptäcka om något inte står rätt till med de egna barnen. Möjligheterna att upptäcka narkotikabruk på ett tidigt stadium är betydligt större om föräldrarna har goda kunskaper. Detsamma gäller för skolans lärare och personal. Eftersom de allra flesta barn tillbringar mycket av sin tid i skolan har denna ett stort ansvar. Att uppmärksamma att en elev beter sig konstigt eller annorlunda i klassrummet räcker inte. Elever som skolkar, uppvisar tecken på vantrivsel och problematiska hemförhållanden måste också uppmärksammas och erbjudas stöd. Men goda familjeförhållanden får emellertid inte tas för intäkt att det inte föreligger några som helst risker. Detta gör att skolans roll och det generella vuxenansvaret är oerhört viktigt. Familjepolitiken måste förändras.

7.2 Skolan

Skolan bör ha en absolut plikt att informera föräldrar om problem. När familjeförhållandena är problematiska bör skolan knyta kontakt med andra vuxna i barnens eller ungdomarnas närhet. Det förutsätter dock att skolpersonal kontinuerligt får utbildning om droger, påverkanstecken och symptom och verkning av drogmissbruk, samt att skolhälsovårdens insatser uppmärksammas mer.

Undervisningen om narkotikans verkningar skall påbörjas tidigare än vad som görs i dag för att få effekt. I lärarutbildningen bör ingå utbildning om narkotikans symptom och effekter. Skolan skall ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning.

7.3 Frivilligorganisationer

Frivilligorganisationerna på narkotikaområdet är en underskattad resurs som skulle kunna användas mycket mer än i dag bl.a. för utbildning och upplysning. Organisationerna hjälper till i enskilda fall, har utarbetat undervisningsmaterial för olika målgrupper och har generellt sett stor kompetens och ett förtroende hos allmänheten. De är nyckeln till de kunskapsluckor som måste fyllas upp.

7.4 Drogtestning av unga

Den första och viktigaste åtgärden för narkotikapolitiken måste vara att sätta in åtgärder för att förhindra nyetableringen av missbrukare. Det är det enskilt mest avgörande för i vilken riktning som narkotikaanvändandet i Sverige kommer att utvecklas. Polisen har med nuvarande regler små möjligheter att få fram bevis mot ungdomar mellan tolv och 15 år som misstänks använda narkotika. De metoder som finns är inte tillämpliga eftersom personer under 15 år inte är straffmyndiga. Provtagning i form av urinprov är det enklaste sättet att upptäcka om narkotika används.

Ökade befogenheter behövs för polisen att vid misstanke göra urinprover på ungdomar över tolv år. Det är ett avgörande verktyg för att kunna ingripa redan på ett tidigt stadium. Socialtjänst och polis skall ha laglig rätt att kontakta anhöriga till ungdomar i en ålder upp till 20 år. I dag är denna åldersgräns satt till 18 år.

7.5 Hjälp missbrukarna i stället för att stjälpa dem

Det är motstridigt att som regeringen å ena sidan ställa krav på ett narkotikafritt samhälle, och å andra sidan dela ut verktyg åt sprutnarkomaner för att de skall kunna injicera.

De pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare skall omedelbart upphöra. Det skall vara lättare att få plats i program med metadon eller likvärdiga behandlingspreparat. Kraven på missbrukaren skall vara tydliga och programmen målinriktade, med en trappvis sänkning av dosen till fullständig utsättning.

En vård värd namnet

I dag krävs att en missbrukare måste vara djupt nedgången innan han eller hon kommer ifråga för vård. När en missbrukare omhändertas för vård enligt LVM är oftast utsikterna redan mycket dåliga för att hon eller han skall bli drogfri och kunna komma tillbaka till ett normalt liv. Lagen om vård av missbrukare var avsedd att kunna träda i kraft tidigare än vad den gör i dag. Vi har vid ett flertal tillfällen föreslagit förändringar av LVM som gör att åtgärder kan sättas in tidigare och stegvis öka med ett omhändertagande som en sista utväg. Tillgängligheten till vård i ett tidigare skede måste bli bättre – inte minst för dem som frivilligt söker hjälp för att kunna blir drogfria.

En missbrukare måste få tydliga krav och tillräckligt stöd för att kunna bryta den onda cirkel ett missbruk innebär. Själva drogmissbruket är missbrukarens allvarligaste problem. Naturligtvis finns ibland långt fler och djupgående problem som behöver lösas för att nå ett bättre liv, men det är drogberoendet som är det centrala. Det har SBU kommit fram till när missbrukarvården utretts.

Det är nu hög tid att de nya kunskaperna återförs till vården av missbrukare. Den öppna missbrukarvården, liksom kriminalvården, måste kunna erbjuda de metoder som bevisligen har bäst förutsättningar för att missbrukare skall kunna komma tillbaka till ett drogfritt liv och därigenom också lämna kriminaliteten bakom sig.

Vården på anstalter är också av stor betydelse. Statens ansvar tar inte slut efter det att dörren låsts om den som dömts till fängelse – det är då arbetet med att återanpassa honom eller henne till ett liv i frihet tar vid. Den svenska kriminalvården har kritiserats för att bara låsa in fångarna i stället för att ge dem vård och rehabilitering. Personalfrågan inom kriminalvården är i dag allvarligt eftersatt. Omsättningen är stor vilket gör att kompetensen är bristfällig. Innehållet i kriminalvården skall skötas av den som kan ge bäst säkerhet och vård, oavsett huvudman.

Behandlingsinsatserna måste fokuseras på de metoder som bevisligen fungerar bäst. SBU har funnit att de metoder som inriktas på själva missbruket är effektiva. Missbrukare måste få tydliga krav och ordentligt stöd. De missbrukare som frivilligt söker hjälp måste kunna erbjudas behandling inom rimlig tid. LVM måste kunna träda in i ett tidigare skede än i dag i kombination med frivilliga åtgärder. Vi föreslår att behandling sker på tre nivåer: frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser, övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden ålägger missbrukaren och frihetsberövande som sista möjlighet. Kriterierna för att få delta i metadonbehandling måste bättre anpassas till behovet. Unga missbrukare som har motivation och ett mål om att bli drogfria måste kunna komma i fråga. Striktare krav på dem som deltar i behandlingen, i kombination med ett större antal vårdplatser, en tydlig målinriktning och en tidsplan för denna, måste till.

Möjligheten till upphandling av externa vårdgivare måste bli större än i dag. Kriminalvården bör i ökad utsträckning kunna upphandla vårdprogram av privata vårdgivare. Utgångspunkten måste vara att höja kvaliteten i rehabiliteringen. Resultaten bör följas upp genom forskningsledd verksamhet.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 16 oktober 2002

Carl-Axel Johansson (m)