Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avsaknad av valfrihet och om brister i äldreomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i socialtjänstlagen innebärande en ökad valfrihet genom en nationellt samordnad äldrepeng.
Riksdagen beslutar att socialtjänstlagen utformas så att rätten att flytta till annan kommun garanteras.
För några år sedan skrev tidningarna om en äldre dam som ville flytta till ett äldreboende i en annan kommun för att komma närmare sin son. I den nya kommunen sade man nej, eftersom det skulle innebära ökade kostnader.
Kommunförbundets rekommendation från 1989 till kommunerna att låta henne och andra med omsorgsbehov flytta var inte till någon hjälp. Fallet kom att föranleda en ändring av socialtjänstlagen, där det slogs fast att äldre och sjuka har rätt att flytta till annan kommun, oavsett sjukdom eller vårdbehov. Mellan 1998, då lagändringen trädde i kraft, och år 2000, inkom 2000 ansökningar om flytt till äldreboende i annan kommun. Trots lagen bifölls endast 950 av dessa. Bland skälen till avslag förekom att det inte fanns ”ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser”. Man hänvisade också till brist på platser i särskilt boende.
Trots lagändringen har man inte kunnat skapa den valfrihet och det självbestämmande för gamla och sjuka människor i behov av vård och omsorg som var riksdagens intention. Socialstyrelsen har nyligen utvärderat lagen. Utvärderingen visar att kommunerna har synpunkter på de äldres motiv för att flytta och ser det som ett ”irritationsmoment” att somliga söker till flera kommuner samtidigt och att det ofta handlar om att flytta korta sträckor för att få en eller ett par mil närmare till sina anhöriga samt att inflyttningskommunen ibland ser sig tvingad att göra biståndsbedömning ”på distans”.
Det är oacceptabelt att det inte är möjligt att flytta till eller vistas temporärt i en annan kommun och samtidigt ha rätt till omsorg. Att det inte rör sig om mer än ett par tusen personer som ansöker, gör inte frågan mindre viktig. Det är dessutom omöjligt att uppskatta eventuella mörkertal, d.v.s. hur många som skulle vilja flytta men inte ens tycker att det är lönt att ansöka.
Äldre saknar i dag i stort sett konsumentinflytande över de omsorgstjänster de efterfrågar samtidigt som omsorgsgivarna inte vinner något på att göra sina tjänster attraktiva.
Äldreboenden, som många äldre också från andra kommuner vill flytta till på grund av gott rykte eller speciell inriktning, innebär i dag en belastning för kommunernas ekonomi. Vi välkomnade den lagändring som syftade till att komma till rätta med den geografiska inlåsningen av äldre i den egna kommunen. Men med fortsatt kommunal finansiering och att alltfler äldre vill flytta finns risk för att kommunerna inte stimuleras att förbättra omsorgen. Det är en paradox att kommunerna riskerar att förlora på att kunna erbjuda bra omsorg och att det kan löna sig att erbjuda sämre omsorg.
Det är som att vara asylsökande i sitt eget land, säger sonen till en 82-årig sjukhemsboende kvinna, som önskar flytta närmare sin son men blivit förvägrad detta av kommunledningen i den nya staden. Det borde vara en självklarhet att den valfrihet när det gäller bostadsort som omfattar alla oss andra i samhället, antingen vi är friska eller sjuka, också skulle gälla våra gamla. Det finns få saker på äldre dar som är så viktiga som närheten till dem man håller av. Det kan inte vara kommunernas sak att bestämma var en människa skall tillbringa sin ålderdom.
För att lösa dessa problem föreslår vi en statligt finansierad äldrepeng. Äldrepengens storlek avgörs av den enskildes omsorgsbehov. Pengen tillfaller den omsorgsgivare den enskilde väljer. Valfrihet på lika villkor för alla med behov av omsorg blir därmed verklighet.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Inger René (m) |
Anita Sidén (m) |