Innehållsförteckning 25
Förslag till riksdagsbeslut 26
Inledning 27
Barn och unga 27
Funktionshinder ökar utsattheten 27
Dolda handikapp 28
Språk- och kommunikationshandikapp 28
Allergiker 28
Psykiska funktionshinder 28
Etermedias ansvar 29
Bemötande 29
Tillgänglighet 29
Färdtjänst 29
Tillgängliga färdmedel och transportsystem för alla 30
Bilstöd 30
Handikapparkeringsplatser 30
Byggande och bostäder 30
Funktionshindrades ekonomiska situation 31
Statsbidrag 31
Personlig assistans 31
Arbetsmarknaden 31
Rehabilitering 32
Hjälpmedel 32
Avslutning 32
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnbilagor skall följa med alla budgetar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föräldrar inte skall behöva strida för sina barns rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att många handikapp kan vara dolda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dementa och afatiker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett intensifierat arbete för att få till alltfler rökfria zoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en institution för elallergiker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att människor med psykiska funktionshinder skall omfattas av LSS i samma omfattning som andra medborgare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om störande bakgrundsljud i samband med TV- och radiosändningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av textning och tolkning av TV-sändningar för döva.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bemötande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad tillgänglighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell översyn av färdtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förbättrad länstrafik eller kommunal kollektivtrafik och samverkansprojektet Hela resan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade möjligheter att få bilstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utökning av sakägarkretsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrades ekonomiska situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statsbidrag och ”stötdämpande åtgärder”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personlig assistans och kognitiva funktionsnedsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabilitering.
Miljöpartiet var inte med i överenskommelsen om den nationella handlingsplanen år 2000. Vi ställer inte heller upp på skrivelsen. Det kan synas märkligt att inte ställa upp på en uppföljning, en ren redogörelse. Vår kritik är att beskrivningen av vad som gjorts är luddig skönmålning, likaså beträffande vad som är ”på gång” och vad som skall komma. Bristen på konkreta åtgärdsförslag är skrämmande. Att utforma förslag, ta fram rekommendationer, sprida riktlinjer, utse sektorsmyndigheter, ange etappmål, sprida rapporter etc. är lovvärt, men leder inte till några förändringar under det europeiska handikappåret 2003. De positiva tongångarna i skrivelsen rimmar illa med hur det ser ut i verkligheten. Västanviks folkhögskola utanför Leksand, en folkhögskola för döva elever med Sveriges förnämsta utbildning av teckenspråkstolkar, går en mycket osäker framtid till mötes. Deras samlade forskning, den uppbyggda IT/-radio- och TV-verksamheten, ja, hela verksamheten hotas på grund av bristande resurser att slås sönder – allt till förfång för de döva. IFA, intressegruppen för assistentberättigade, kan berätta om hur de ”ökade möjligheterna till assistans” ibland är minskade möjligheter. Detta är två exempel på varför vi känner oss nödgade att skriva en motion om handikappolitiken med anledning av skrivelsen.
Rädda Barnen konstaterar i rapporten Bokslut 1999 att barnkonventionens princip om barns lika värde inte har fått något genomslag vad gäller utjämningen av levnadsvillkor för olika grupper av barn. Tyvärr har inte någon ljusning skett här, och vi måste också konstatera att funktionshinder ökar utsattheten. Det har hittills inte hjälpt att ”barnperspektivet skall finnas med inom alla prioriterade arbetsområden i handlingsplanen”. Minskade resurser ger ökade klyftor. Vi lär knappast komma åt detta förrän vi har barnbilagor med till alla budgetar.
Något som absolut måste åtgärdas är att föräldrar till funktionshindrade barn tvingas strida så för att få det stöd barnet/familjen behöver. Beträffande vårdbidrag borde en lista på standarddiagnoser och en nationell miniminorm arbetas fram. När föräldrarna så småningom kanske lyckas skapa en någorlunda fungerande vardag med sitt barn med funktionsnedsättning av något slag (och syskon) kan de kanske komma in till försäkringskassan med en mer detaljerad ansökan om de anser att deras barns vårdbehov avviker från standarddiagnosen. Nivåerna på vårdbidragen bör ses över.
”En skola för alla” låter väldigt jämlikt och bra. Regeringen avser också att satsa pengar på personaltäthet. Men det är mycket som behövs, anpassade lokaler, kunskaper, assistenter. Tyvärr har det visat sig att elever med funktionshinder skrivits in i särskolan trots att de ej hör dit, men det är den enda skolform som klarar av att ha dessa speciella elever.
Demenssjuka och afatiker är exempel på grupper som hittills inte fått sina behov tillgodosedda. Situationen för dementa är allvarlig. Möjligheterna till vård har försämrats. Här saknas både personal och utbildning. Detta är till stor del en kvinnofråga, eftersom kvinnor oftare drabbas av demens än män, samt att kvinnorna ofta är de som själva skall fungera som anhörigvårdare.
Många allergiker utestängs från miljöer med starka dofter. Det är mycket glädjande att kampen för rökfria miljöer har haft stor framgång den senaste tiden, och här måste vi fortsätta arbetet för att skapa så många rökfria zoner som möjligt.
Elöverkänslighet är ett växande problem. Det finns ett stort mörkertal av personer som lider av olika symptom vid arbete med elektriska/elektroniska apparater och instrument eller vistas i elintensiv miljö. Det lär finnas många tusen människor som på ett eller annat sätt är elkänsliga i Sverige. Många som idag är långtidssjukskrivna har blivit feldiagnostiserade. Detta är alltså en dold och bortglömd grupp, som har svårt att göra sig hörd, eftersom den ofta betraktas med stor misstro. Det bör finnas en institution i Sverige som utreder elöverkänsligheten hos människor. Institutionen bör efter genomförd utredning upprätta en handlingsplan för vidare åtgärder som ska vidtas för att lösa vederbörandes arbetssituation. Här bör den drabbade också kunna åtnjuta en arbetslivsinriktad rehabilitering.
Psykiska funktionshinder är ofta dolda handikapp i dubbel bemärkelse i det att bristen på stöd leder till att psykiskt funktionshindrade kan dra sig undan samhälleligt deltagande och sakna fungerande närverk. Att låta människor med psykiska funktionshinder fullt ut omfattas av LSS är ett steg på vägen för att förbättra deras situation.
Personer med hörselnedsättning blir utestängda från radio- och TV-program med störande bakgrundsljud, t.ex. program som kompletteras med bakgrundsmusik.
Svenskproducerad TV skall textas och tolkas för döva.
En hel del är skrivet om bemötande i skrivelsen. Det blir svårt att komma tillrätta med bemötandet gentemot människor med funktionsnedsättningar. Det räcker nämligen inte med kartläggning, målformuleringar och lagstiftning. Det måste också skapas sanktioner mot t.ex. kommuner som dröjer med verkställighet. I det nationella programmet för kompetensutveckling (som avser att förbättra bemötandet mot människor med funktionshinder) beskrivs kön och etniskt ursprung som viktiga faktorer. Vi menar att man också måste ta hänsyn till ålder.
Tillgänglighet behandlas i skrivelsen, och regeringen konstaterar också att bristande tillgänglighet och dåligt bemötande är diskriminering. Det är bra, men det räcker inte med skrivna rekommendationer, påpekanden m.m. Det måste till dialog mellan människor och att tydligt visa hur saker och ting fungerar, därefter sanktioner om kommuner, arbetsplatser m.fl. inte uppfyller kraven. Det går att få diskriminering prövad i domstol när det gäller arbetslivet, om en handikappad exempelvis har svårigheter att ta sig in i sin vallokal etc.
Enligt skrivelsen skall staten föregå med gott exempel och alla statliga myndigheter har särskilt ansvar för att handikapperspektivet införlivas inom deras politikområden. Men som vanligt sägs det också att ”enligt ansvars- och finansieringsprincipen skall kostnader för nödvändiga åtgärder, så långt det är möjligt, finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.” Vilka ansvarsprinciper finns på motsvarande sätt för människor med funktionshinder, kan man undra.
Det är absurt att man som synskadad t.ex. inte har rätt att ta med sin assistent under färdtjänstresan. I Stockholms län har man just nu i dagarna lättat på detta och väljer att tolka färdtjänstlagen på ett positivt sätt för den som behöver färdtjänsten. Här behövs en nationell översyn av lagen.
Hela resan är ett fint samverkansprojekt och det låter mycket bra. Ett mål är uppsatt till år 2010. Det är långt dit, och det är långt till att inte diskriminera funktionshindrade. Det har skett vissa förbättringar vad gäller kommunikationer, men långt ifrån all länstrafik eller kommunal kollektivtrafik fungerar. Dessutom har samordningen med andra funktioner i samhället glöms bort. Att hinna till arbetet eller till skolan t.ex. kan vara så oöverstigligt att man avstår från att ta sig dit över huvud taget, vilket då i sin tur kan påverka den lön eller det bidrag man får.
För många handikappade som inte kan gå kan bilen vara en otrolig frihet. Det är emellertid inte lätt att få bilstöd. Många har inte råd att ens söka om bilstöd, eftersom tillkostnaderna är oöverstigliga. Fler män än kvinnor beviljas bilstöd. Här behövs ytterligare översyn.
Det finns kommuner där man med frivilligorganisation velat visa att det går att komma till rätta med missbruket av handikappades parkeringsplatser. Men här har det inte räckt med broschyrer, påpekanden eller att ”sprida riktlinjer”. Det har inneburit inventering, samtal med bilförarna, parkeringsvakter, polis, kommunfolk, personliga samtal och stort engagemang. Riksdagen bör också uppmana till handling.
Det råder brist på bostäder för handikappade. Vid nybyggnation är det viktigt att man planerar för att alla människor ska kunna vistas i bostäder och lokaler på lika villkor. T.ex. ska inte en rullstolsburen person vara hänvisad till en krånglig bakväg. Boverket konstaterar att det råder brist på kunskap om funktionshinder bland byggherrar, projektörer och kommuner, och att kommunerna inte klarar att bedriva den tillsyn av byggandet som de ska göra enligt PBL. Det är dessutom svårt att överklaga sådana ärenden. I avvaktan på översynen av PBL föreslår vi att sakägarkretsen utvidgas så att handikapporganisationer ska kunna anmäla fall av bristande tillgänglighet.
I mars 2003 skall ett uppdrag om kartläggning av de funktionshindrades ekonomiska situation presenteras. Det är verkligen på tiden. Vi har länge vetat att det är så att människor med funktionshinder har kostnader långt utöver vad människor utan funktionshinder har. Efter kartläggningen behövs snabba åtgärder mot denna orättvisa, förslagsvis genom ett högkostnadsskydd.
I denna fråga föreslår regeringen ”vissa stötdämpande” åtgärder. Skall vi leva upp till handikappåret 2003 behövs det mer än så. Vi har tidigare i motionen beskrivit Folkhögskolan Västanvik för döva. I Östersund finns ett centrum för barn med Retts syndrom, en mycket svår neurologisk sjukdom. Detta centrum har en unik samlad kompetens, unik för Sverige, unik för världen. Den lever på nåder från år till år. Samhall, en så fantastisk viktig verksamhet för människor som p.g.a. olika handikapp har svårt att ta sig in på den allmänna arbetsmarknaden, är snart en saga blott, trots att Samhall egentligen är samhällsekonomiskt lönsam.
I socialutskottets betänkande 2002/03:SoU11 finns ett tillkännagivande om personlig assistans. Utskottet anser att regeringen bör göra en kartläggning och analys av hur tillämpningen ser ut vad gäller makars och sambors gemensamma ansvar för hem och hushåll, när den ene är funktionshindrad och har rätt till personlig assistans. Utskottet anser också att det behövs en kartläggning och analys av hur barns rätt till personlig assistans utvecklas i tillämpningen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av resultaten i dessa båda avseenden samt, om det behövs, även med förslag till åtgärder.
Vi är övertygade om att åtgärder kommer att behövas. Vi vill också att rätten till assistans även skall innefatta kognitiva funktionsnedsättningar. Det är också av största vikt att sedan rätt till assistans har beviljats, så skall beslutet också verkställas. Ibland beviljas assistans trots att det inte finns pengar att verkställa denna. Här behövs ingripande från staten.
1 januari i år ersätts begreppet förtidspension med sjukersättning och för personer yngre än 30 år med aktivitetsersättning. Alla har rätt till ett arbete. Funktionshindret är ytterst sällan något problem, utan problemet ligger i omgivningens ovilja, okunskap och negativa attityder. Aktiviteten för dem under 30 år skall utformas tillsammans med försäkringskassan.
Vi ville redan i motion 2000/01:Sf35 att detta skulle vara en rättighet för den enskilde, och att försäkringskassan är skyldig att hjälpa till – inte tvärtom. Dessutom menade vi att storleken på aktivitetsersättningen (64 % av genomsnittet av de två bästa av de tre föregående årens inkomst) var alldeles för låg. Vi ville ha 80 %. Dessa krav kvarstår.
Rehabilitering är en bristvara i Sverige. Här behövs stora insatser oberoende av ålder, förekomst och slag av funktionsnedsättning.
Det är stor variation vad gäller väntetider på hjälpmedel, likaså kostnadsvariation mellan landstingen. Fortfarande kan man t.ex. få vänta upp till tre år på hörapparat, och kostnaderna varierar. Upplysning om befintliga hjälpmedel varierar avsevärt, fattas helt på vissa ställen. Detta är förvisso en landstingsfråga, men det skadar inte att riksdagen påpekar saken.
Som i många andra sammanhang saknas i behandling av ämnet funktionshindrade en helhetssyn. Man behöver ta hänsyn till funktionsnedsättningens art, personens ålder, vilka hjälpmedel som behövs och andra individuella svårigheter i och med handikappet. Hela problematiken framställs nästan alltid medicinskt centrerad. Det finns funktionsnedsättningar som är psykologiska eller sociala. Slutligen anser vi att vid omprövningar av ersättningar skall det i stället för kontroll vara en utvärdering av såväl försäkringstagande som myndighet.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 24 januari 2003 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |