Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att hela samhället och särskilt familjen, skolan och personal inom fritidsverksamheten har viktiga uppgifter i arbetet med att förebygga ätstörningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att idrottsrörelsen skall ges starkt stöd från samhället i sitt arbete mot anorexi och i sina ansträngningar att intensifiera informationen om vikten av att äta rätt och de risker som finns om denna inte följs.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att vården behöver fler specialister och fler vårdplatser för att kunna ge dem som drabbas av ätstörningssjukdomar en adekvat vård.
1 Yrkande 2 hänvisat till KrU.
Det finns ett stort samhällsproblem som i störst utsträckning drabbar flickor. Det är ätstörningar som anorexi (självsvält) och bulimi (hetsätning). Dessa problem har uppmärksammats allt mera på senare år. De kan uppstå genom ett komplicerat samspel mellan biologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer, men med stora individuella variationer. Anorexi leder till benskörhet, muskelsvaghet, rubbningar i salt- och vätskebalans och blodbrist. Sjukdomen kan också leda till hjärtsvikt, vilket kan leda till plötsliga dödsfall. 4 procent av anorektikerna dör av sjukdomen.
Anorexi är ofta en signal till omgivningen att det är något som inte stämmer, med personen själv eller dennas omgivning. Unga flickor får tidigt lära sig en mall att passa in i. Den otrygghet man lätt kan känna i denna ålder kan ta sig uttryck i utseendefixering och i att banta, bli så liten att man inte gör något väsen av sig.
Den viktigaste förebyggande åtgärden mot ätstörningar är att stärka självkänslan, tala om att ”Du duger som Du är”. Vi måste starkare ifrågasätta veckotidningsideal och tänka på vilka signaler som barn och ungdomar i vår närhet utsätts för. Hela samhället och särskilt familjen, skolan och fritidsverksamheten har viktiga uppgifter i arbetet med att förebygga ätstörningar.
I Sverige drabbas cirka 3-4 procent av flickor och unga kvinnor av någon form av ätstörningar. Pojkar drabbas också, men i betydligt mindre utsträckning. Bland yngre tonåringar är anorexi den vanligaste åkomman och drabbar 1 procent av dessa. Den värsta formen av hetsätning, bulimia nervosa, drabbar cirka 1–2 procent av alla kvinnor i åldrarna 18–30 år. Om man dessutom räknar in alla kvinnor som har en mildare form av anorexi, så kallad ”anorexi light”, tros siffran vara dubbelt så stor.
En grupp som växer snabbt är träningsanorektikerna inom idrotten och här finns även pojkarna i större utsträckning. Här finns ofta en stark fokusering på resultaten. Det är resultatet som gäller, istället för att Du är Du. Idrottsrörelsen har upptäckt faran och intensifierar nu arbetet mot anorexia. Upptäcker de träningsansvariga tendenser till ätstörningar ingriper de genom samtal och stöd. Fungerar inte detta så är sista möjligheten avstängning. Detta verkar nu allt flera klubbar ställa sig bakom. Idrottsrörelsen skall känna ett starkt stöd från samhället i sitt arbete mot anorexia och i sina ansträngningar att intensifiera information om vikten av att äta rätt och de risker som finns om denna inte följs.
Förhållandet till mat, en god matkultur och regelbundna måltider är mycket viktigt för att förebygga sjukdomen. Maten i skolan måste vara god, näringsriktig och serveras på fasta tider. Miljön i skolbespisningen ska vara trivsam. Hemkunskapen spelar en viktig roll eftersom unga människor behöver kunskap om näringsbehov och en grundkunskap för att kunna skaffa sig en bra matkultur.
Samverkan/nätverk mellan föräldrar, skola, primärvård och barn- och vuxenpsykiatri bör utöka samarbetet för att förebygga och tidigt kunna ingripa för att motverka ätstörningar. I detta arbete är även de patientföreningar som finns viktiga, för brukarna är de som vet bäst om sin egen situation.
Vården behöver fler specialister och betydligt fler vårdplatser än vad som finns idag för att kunna ge dem som drabbas av ätstörningssjukdomar en adekvat vård.
|
Stockholm den 11 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Sven Bergström (c) |