Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta en handlingsplan samt att ta nödvändiga initiativ för att hantera problematiken med benskörhet.
Benskörhet är ett ökande hot mot folkhälsan. Osteoporos, benskörhet, har också uppmärksammats av Världshälsoorganisationen som ett globalt folkhälsoproblem. Lidandet är stort och kostnaderna för sjukvårdssystemen växande.
Med flest höftfrakturer i världen och flest kotfrakturer inom EU, intar Sverige en föga eftersträvansvärd topposition i den internationella osteoporosstatistiken. Varje år inträffar i Sverige 70 000 frakturer på grund av benskörhet. Varannan kvinna och var fjärde man över 50 år befinner sig i riskzonen.
Antalet frakturer har tredubblats sedan 1950-talet. Benskörhet är i dag en av Sveriges mest omfattande folksjukdomar och utgör en betydande belastning på sjukvården och äldreomsorgen. Benskörhet kräver flera vårddagar på sjukhus än hjärtinfarkter, lungsjukdomar, diabetes och en del andra sjukdomar tillsammans.
Benskörhet betraktades tidigare som en oundviklig följd av åldrandet, framför allt kvinnors åldrande. Detta är i dag en förlegad attityd. Den medicinska och tekniska utvecklingen har medfört goda möjligheter att med tidig diagnos och behandling motverka uppkomsten av fraktur. Detta är särskilt viktigt, eftersom varje fraktur i sig medför en kraftigt ökad risk för ytterligare frakturer.
Osteporos är en komplex och mångfasetterad sjukdom. Forskningen kom igång sent. Orsakerna är otillräckligt kartlagda. Ålder är en riskfaktor för frakturer. Kvinnor löper större risk än män. Även unga människor kan drabbas av benskörhet som en följd av andra sjukdomar, exempelvis ätstörningar. Unga kvinnor kan få diagnosen ställd i samband med graviditet. Både manliga och kvinnliga idrottare har drabbats liksom dansare. Listan är lång.
Utvecklingen av osteoporosvården går trögt. Det folkhälsoprogram som håller på att arbetas fram inom EU uppmärksammar benskörhet på flera punkter. EU-kommissionären David Byrne anser att det är dags att göra vad man kan på ansvarig nivå för att motverka det onödiga lidande som benskörhet orsakar.
Sverige är värst drabbat av osteoporos och ligger högst med 20,14 höftfrakturer per 10 000 invånare. Detta förhållande borde ha medfört ett särskilt stort intresse för att ta tillvara de tekniska och medicinska möjligheterna för att bemästra situationen och motverka den ökning av antalet osteoporosrelaterade frakturer som vi riskerar som en följd av en snabbt åldrande befolkning. Så är inte fallet.
En ny rapport visar att Sverige, efter Storbritannien, intar bottennoteringen i fråga om bentäthetsmätare med endast 4,8 mätare per en miljon invånare. De flesta är koncentrerade till de stora universitetssjukhusen. I en del landsting finns inte en enda. Inom den offentliga primärvården förekommer de knappast alls.
Osteoporos är fortfarande vår mest underdiagnostiserade och mest underbehandlade folksjukdom. Funktionshinder i kombination med svår värk och rädsla och risk för ytterligare frakturer medför att många blir socialt isolerade. Skrämmande många vågar inte ens ta en promenad.
De allra flesta osteporospatienter blir aldrig uppmärksammade då kunskaperna inom sjukvården är otillräckliga. Kunskapen om benskörhet har införts i läkarutbildning först under senare år. Här finns alltså ett stort behov av utbildning.
Det finns inget enkelt sätt att komma åt det folkhälsoproblem som osteoporos utgör. Men det brådskar med insatser så att benskörhet inte utvecklas till en gökunge som tränger undan andra behov inom sjukvården.
Det är viktigt att få till stånd en effektiv osteoporosvård i syfte att begränsa den alarmerande utvecklingen av osteoporosfrakturer. Diagnosen ställs ofta för sent men alltför många osteoporospatienter blir aldrig uppmärksammade. Patienternas tillgång till tidig diagnos och behandling måste förbättras.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Anita Sidén (m) |
Ulla Löfgren (m) |