1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 3
3.1 Tillgänglighet 3
3.1.1 Stimulansbidrag för att möjliggöra tillgänglighetsreform 3
3.1.2 Huvudmannaskap för nationellt tillgänglighetscenter 5
3.2 LASS och LSS 5
3.2.1 Villkoren för personlig assistans 5
3.2.2 Kostnadsansvaret för assistansverksamhet 6
3.2.3 Personliga assistenters utbildning och arbetsvillkor 7
3.2.4 Daglig verksamhet för psykiskt funktionshindrade 7
3.3 Hjälpmedelsgaranti 9
3.4 Utredning om högkostnadsskydden 10
3.5 Kostnadsansvar för flerhandikappade och för nationella kunskapscentrum 10
3.6 Bidragen till handikapporganisationer 11
3.7 Förbättra utbildningen för de funktionshindrade 12
3.7.1 Fler speciallärare i grundskola och gymnasium 12
3.7.2 Hjälpmedel i undervisningen 12
3.7.3 Nej till nedläggning av särskolan 13
3.7.4 Nationell skolpeng anpassad för funktionshindrades behov 13
3.7.5 Hindren i vuxenutbildningen måste avlägsnas snarast 14
3.7.6 Funktionshindrades val av vuxenutbildning 14
3.7.7 Utvecklingsstördas rätt till vuxenutbildning 14
3.7.8 Gör högskolan tillgänglig 14
3.8 Valhemligheten för synskadade 15
3.9 Våld mot funktionshindrade 15
3.10 Då klockan vreds tillbaka 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt stimulansbidrag till landsting, kommuner, fastighetsägare, kollektivtrafikbolag m.fl. för att anpassa samhället så att det blir tillgängligt också för funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om huvudmannaskapet för det nationella tillgänglighetscentret.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till återställande av tidigare gällande regler enligt handikappreformen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att funktionshindrade skall ha tillgång till personliga assistenter även vid studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt kostnadsansvar för assistansverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning och arbetsvillkor för personliga assistenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvidgad rätt till daglig verksamhet enligt LSS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hjälpmedelsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning om samordnade högkostnadsskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ekonomiska ansvar beträffande vissa grupper av flerhandikappade och centrum med expertis för vissa små grupper med speciella funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragen till handikapporganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återinförd speciallärarutbildning inriktad mot direkt arbete med elever i behov av särskilt stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de statliga specialskolorna för multihandikappade elever.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra direktiven till Kommittén för översyn av utbildningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning, så att alternativet nedläggning av särskolan inte utreds.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en nationell skolpeng, som tilldelar elever med funktionshinder extra resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten finansierar de kostnader som uppstår för att genomföra utbildningstolkning inom den offentligt finansierade vuxenutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla vuxenstuderande, inklusive de med funktionshinder, skall ges möjlighet att välja om de vill utbilda sig i den kommunala vuxenutbildningen, i en folkbildningsorganisation eller hos en annan anordnare.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med lagförslag om individers rättighet till vuxenutbildning för utvecklingsstörda inom särvux.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn skall göras av om studerande med psykiska funktionshinder och neuropsykiatrisk problematik skall ges rätt att ansöka om utbildningsbidrag eller assistans.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om synskadades möjligheter att personrösta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot våld och andra övergrepp mot funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvaliteten i kommande uppföljningar av den nationella handlingsplanen.
I regeringens skrivelse 2002/03:25 om handikappolitiken är det ingen brist på vackert svarvade målformuleringar. Men bakom de många orden om målsättningar gapar en del stora luckor.
Politiken när det gäller de funktionshindrades villkor kännetecknas på viktiga områden av passivitet eller av att angelägna reformer har avvisats. Skrivelsen 2002/03:25 belyser att den så kallade målstyrningen kan urarta om den inte används på rätt sätt. I ”handlingsplaner” kan tilltalande mål och principer staplas på varandra, även när det som sker i praktiken inte är så märkligt.
Det kan rentav vara så att högstämda mål döljer en passivitet där det blir alltmer tydligt att målen inte kommer att nås. Det finns några exempel på just detta inom handikappolitiken, och dessa brister är inget som uppkommit efter valet och de senaste statsrådsbytena i Socialdepartementet. De är däremot i hög grad följder av de vägval i handikappolitiken som gjorts från regeringshåll från mitten av 90-talet och framåt.
Ett sådant exempel är byggnaders och andra offentliga miljöers tillgänglighet för funktionshindrade. Den nationella handlingsplanen innehåller även där vackra målsättningar, och dessa upprepas nu av regeringen. Men verkligheten är att ganska lite händer när det gäller att infria det som sagts om en genomförd handikappanpassning till 2010.
Det som betyder mest för resultaten är att regeringen, hittills med stöd av breda majoriteter i riksdagen, håller hårt på att kommuner, fastighetsägare och andra skall genomföra ombyggnader i snabb takt utan några statliga stimulansbidrag eller andra bidrag. Detta är inte realistiskt, och i skrivelse 2002/03:25 har regeringen inte några nämnvärda framsteg att redovisa. Av den praktiska verkligheten borde man ha lärt att alltför många beslutsfattare ofta behöver både morot och piska för att sådant som är angeläget ska bli verklighet. Trots detta har den s k ansvars- och finansieringsprincipen fått stelna från tumregel till dogm. Följden är att åren går och alltför lite händer.
Vår bedömning är, utifrån beräkningar Boverket tidigare utfört, att det behövs fem år med ett statligt stimulansbidrag på i genomsnitt en miljard per budgetår, för att det skall gå att uppnå det mål som satts upp för 2010. Tidigare under detta riksmöte har vårt förslag om ett sådant femårigt stimulansbidrag ännu en gång fallit, och en ny politik är här nu möjlig först från 2004. Det är då inte så långt kvar till 2010. För vart år som en orealistisk politik förs blir det allt mindre sannolikt att de målformuleringar som gjorts om 2010 kommer att kunna ha något med verkligheten att skaffa det året. Vad som pågår är att regeringen försöker rida högt på en princip, medan den i praktiken låter de handikappade vänta.
Boverket uppskattade år 2000 att kommunerna behöver göra förbättringar för 2,4 miljarder, privata fastighetsägare för 2,1 miljarder, staten för 200 miljoner och landstingen för 300 miljoner, sammanlagt fem miljarder kronor, för att undanröja ”enkelt åtgärdade” hinder. Boverket ansåg också att dessa kostnader skulle kunna minskas – i gynnsammaste fall halveras – om samtliga aktörer tog fram en systematisk och långsiktig plan för åtgärderna, så att de kunde genomföras i samband med ordinarie underhåll och investeringar. Fem miljarder är också den summa vi från Folkpartiet liberalerna i flera budgetmotioner föreslagit för att möjliggöra en genomgripande tillgänglighetsreform de närmaste åren. Vår mening är alltså dels att målet borde sättas högre, dels att det inte räcker med de ”enkla åtgärderna”, dels att inte heller de ”enkla åtgärderna” kommer att genomföras tillräckligt snabbt utan statliga stimulansbidrag.
Vad beträffar tillgängligheten pågår utvecklingsarbete och åtgärder när det gäller kollektivtrafiken. Fastän väldigt mycket återstår att göra är åtminstone framsteg i sikte, även om det förstås är märkligt att det tagit så lång tid efter det riksdagsbeslut som fattades 1979. En översyn av plan- och bygglagen pågår också. Men när det gäller byggnaders tillgänglighet har annars politisk passivitet blivit bestämmande. Målet borde där, på samma sätt som i kollektivtrafiken, vara att alla offentliga byggnader och platser bör göras tillgängliga. Kraven på tillgänglighet gäller självklart både offentliga och kommersiella lokaler.
Många av dessa åtgärder är inte sällan möjliga att göra till låga kostnader. Men en tillgänglighetsreform bör sträva längre än så. Känsliga miljöer, till exempel byggnader av kulturhistoriskt värde, kostar mer att anpassa. Samtidigt är det angeläget att sådana miljöer som t ex idrottsanläggningar och kulturellt värdefulla byggnader är tillgängliga även för funktionshindrade.
Ibland måste särskild hänsyn tas, t ex vid ombyggnadsåtgärder i kulturhistoriska miljöer. Men som påpekats i motion 2002/03:Kr372 (fp) är kulturens lokaler bland de viktigaste mötesplatserna, och de måste vara öppna för alla. Detsamma gäller utbildningsväsendet, och till de särskilda problem som finns hos högskolorna återkommer vi i avsnittet om utbildningen och de funktionshindrade.
Att installera hissar, en ofta nödvändig åtgärd för att en byggnad ska kunna anses vara tillgänglig för funktionshindrade, räknas inte heller in bland de enkla åtgärderna. De stimulanspengar som borde avsättas borde gå också till de tillgänglighetsåtgärder som inte är enkla. Varje ansvarig myndighet, landsting och kommun ska upprätta planer som anger i vilken takt och på vilket sätt tillgänglighetsproblemen ska avhjälpas. Det förekommer ännu att kommuner saknar plan för tillgänglighetsfrågorna, och att en sådan plan knappt ens är påbörjad.
Det är mot den här bakgrunden angeläget att ett stimulansbidrag av det slag som vi beskrivit ovan blir infört så snart som möjligt. Det som här anförts om stimulansbidrag för tillgänglighet bör ges regeringen till känna.
Vid tidigare riksdagsbehandling har från flera håll framförts att Handikappombudsmannen inte bör bli mer lik en vanlig statlig förvaltningsmyndighet genom att få ansvar för sådana funktioner som det nationella tillgänglighetscentret. Tvärtom bör ombudsmannafunktionen renodlas mer, vilket kan ske om olika likartade ombudsmannafunktioner samordnas, vilket med fördel kan åtföljas av att de läggs i en myndighet under riksdagen.
Dessa frågor är under utredning och vi har nu inget yrkande om dem. Däremot bör ansvaret för tillgänglighetscentret överföras till annan lämplig instans. Regeringen redovisar att en utredning skall tillsättas om myndighetsstrukturen för det handikappolitiska området. Därvid bör även frågan om tillgänglighetscentrets placering lösas. Detta bör ges regeringen till känna.
Handikappreformen med rätten till personlig assistans till personer med funktionshinder innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen. Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina egna liv och leva självständigt.
Men redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen då rätten till personlig assistans skars ned. De farhågor Folkpartiet liberalerna förde fram inför det riksdagsbeslutet visade sig dessvärre välgrundade. Många funktionshindrade fick sin rätt till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens blev att flera försäkringskassor skickade över ansvaret till kommunerna och alltså gjorde en snävare bedömning än tidigare. Även möjligheterna att kombinera personlig assistans med andra insatser enligt LSS i skola och förskola inskränktes. För att barn med funktionshinder ska vara garanterade personlig assistans, krävs det att de har fler än ett funktionshinder och har ett omvårdnadsbehov som överstiger 12 timmar per dag.
Det är anmärkningsvärt att dessa frågor, som hör till de mest betydelsefulla i handikappolitiken, behandlas så lättvindigt och överslätande i skrivelse 2002/03:25. I vissa avgränsade delar har dock riksdagen i december 2002 fattat beslut som gör att skrivelsen är överspelad. Riksdagen gav regeringen till känna att det behövs en kartläggning och analys av hur barns rätt till personlig assistans utvecklats i tillämpningen. Dessutom gjorde riksdagen ett tillkännagivande om kartläggning och analys av tillämpningen, vad gäller makars och sambors gemensamma ansvar för hem och hushåll då den ene är funktionshindrad och har rätt till personlig assistans. Enligt vår mening bör den av riksdagen beslutade kartläggningen och analysen snarast följas av att rätten till personlig assistans i förskola och skola återinförs, så att funktionshindrade ges större möjligheter att använda sina personliga assistenter när de studerar och inte bara i hemmet. Detta bör ges regeringen till känna. I dag kan funktionshindrade elever tvingas byta från sin personliga assistent till en elevassistent. Det innebär att man inte får använda sig av den assistent man är van vid. Det är viktigt att den enskilde känner trygghet. Då kan alla krafter användas till att satsa på studierna.
En viktig del av den fortsatta politiken för funktionshindrade bör bli att de rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om personlig assistans ursprungligen givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga även i övrigt blir återinförda. Budgetyrkanden från vår sida har avslagits tidigare under detta riksmöte. Men riksdagen bör begära av regeringen att den snarast återkommer med de förslag som är erforderliga för att genomföra förbättringen.
En annan förändring med samma syfte är att staten borde ta på sig ett kostnadsansvar som nu lagts på kommunerna. En del av inskränkningarna i handikappreformen var att kostnadsansvaret för de 20 första assistanstimmarna enligt LASS vältrades tillbaka på kommunerna.
Detta var ett mycket olyckligt beslut. För de människor som berördes innebar det att en återgång delvis skedde till situationen före handikappreformen – då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja samtidigt som insatserna skilde sig åt mellan kommunerna. Förändringen drog också med sig att assistansreformens karaktär av rättighetslagstiftning sedan dess varit utsatt för ett ständigt ifrågasättande inom kommunal förvaltning. Dessutom har assistansverksamheten i en del fall blivit onormalt betungande för vissa kommuner, medan andra kommuner haft låga kostnader.
Detta problem bör inte angripas genom ett speciellt utjämningssystem utan genom att kostnadsansvar överförs till staten, varvid den s k finansieringsprincipen skall tillämpas när det gäller inverkan på de samlade ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner.
Systemet med personlig assistans bör alltså så snart som möjligt, i den del det nu är kommunalt, föras över från kommunerna till staten. Vidare bör, som framhölls i den fyrpartireservation om LSS-kostnaderna som avgavs till betänkande 2002/03:SoU1, även ett statligt kostnadsansvar för LSS utredas. Enligt denna reservation bör en verksamhet som är så reglerad som LSS inte finansieras med kommunala skattepengar, då det i praktiken inte finns någon möjlighet att kommunalt påverka beslutet.
Vad som ovan anförts om statligt kostnadsansvar för assistansverksamhet bör ges regeringen till känna.
För att trygga handikappreformen bör också de personliga assistenternas situation vid till exempel hjälpmottagarens sjukhusvistelse uppmärksammas. Att en tillfällig sjukhusvistelse som regel innebär att assistenten inte får följa med till sjukhuset och biträda i vården utan tvärtom kan bli av med jobbet på grund av arbetsbrist bidrar till svårigheter att rekrytera assistenter. Assistenternas utbildning, vidareutbildning och handledning behöver också uppmärksammas mer. Att vara personlig assistent måste vara ett yrke och inte så ofta ses som ett genomgångsjobb.
Det som här anförts om utbildning och arbetsvillkor för personliga assistenter bör ges regeringen till känna.
Flertalet personer med funktionshinder har inte nedsatt arbetsförmåga. De finner också i regel arbete på den reguljära arbetsmarknaden, och deras situation avviker inte så mycket från befolkningens i stort. Men de som har nedsatt arbetsförmåga har betydligt svårare att finna sysselsättning. Allra svårast är situationen för dem som har någon form av psykiskt funktionshinder.
För dem som omfattas av LSS är möjligheterna till arbete i regel ännu mer begränsade än för dem som genom lönebidrag skulle kunna få arbete. Det hör till saken att lönebidragets tak sedan många år är oförändrat. Detta har lett till att det blivit svårare för funktionshindrade med kvalificerade utbildningar att få ett adekvat jobb. Som framhållits även i motion 2002/03:A232 (fp) borde taket för lönebidragsanställningar höjas.
Men också de som omfattas av LSS borde ges möjlighet till en daglig verksamhet. Detta är en av de viktigaste förbättringar som borde genomföras inom handikappolitiken. Frågan behandlas inte närmare i skrivelse 2002/03:25. Men samma dag som regeringen beslöt att överlämna skrivelsen fattade riksdagen, vid behandlingen av betänkande 2002/03:25:SoU1, ett beslut där bland annat ett motionsyrkande från vår sida delvis bifölls. Detta riksdagsbeslut bör få bli inledningen till en utvidgning av rätten till daglig verksamhet enligt följande.
Då LSS genomfördes utvidgades den gamla omsorgslagen till en vidare personkrets. Den kom att omfatta, förutom personer med utvecklingsstörning med mera, också personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service”. Dessa brukar ofta kallas ”personkrets 3”.
Av resursskäl som var mycket påtagliga under 90-talskrisen kom denna nya personkrets emellertid inte att omfattas av det som kallas ”daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig” (LSS § 9, p 10), den så kallade sysselsättningsgarantin.
Det är emellertid starkt önskvärt att handikappreformen fullföljs även på denna punkt, så att den s k sysselsättningsgarantin också kommer att omfatta varaktigt psykiskt sjuka. Det här är – vid sidan av tillgänglighetsfrågorna och att trygga att assistansreformen inte bryts sönder – en av de största frågorna på dagordningen när det gäller de funktionshindrades levnadsvillkor. Den gäller inte dem som har lättast att tala för sig, tvärtom gäller den till stor del sådana som hör till de tystaste och de mest bortglömda. Att fullfölja handikappreformen i den här delen skulle också i många fall vara av stor betydelse för anhöriga till dem som är drabbade av varaktig psykisk sjukdom. Det är samtidigt en reform som kräver en hel del av förberedelser och som dessutom kostar en hel del pengar; det kan då verksamheten blir utbyggd handla om ett par miljarder kronor brutto.
LSS är en rättighetslagstiftning, och skälet till det är att den gäller människor som annars skulle ha särskilt svårt att göra sig gällande mot de mångas och de starkares anspråk på resurser. Utvidgningen av LSS när det gäller daglig verksamhet måste samtidigt av praktiska skäl ske successivt, bland annat med hänsyn till möjligheterna att rekrytera och utbilda personal. Det behövs regler för hur en stegvis uppbyggnad skall kunna förenas med en rättighetslagstiftning. Det kan möjligen ske genom att den utvidgade rättigheten införs successivt för olika årgångar.
Denna och andra genomförandefrågor bör, som en fortsättning på det riksdagen beslutade i december 2002 om kartläggning och analys, utredas så att det blir möjligt att få igång genomförandet av reformen.
Det bör därvid observeras att verksamheten inte behöver ske i kommunernas regi. En av de praktiska möjligheterna att tillgodose en sysselsättningsgaranti av detta slag är genom sådana aktivitetscentrum som drivs av Fountain House för psykiskt sjuka. Denna och liknande organisationer bör få ökat stöd av samhället för att bygga ut sin verksamhet. Detsamma gäller andra alternativ inom föreningsliv och frivilligorganisationer. Genom begränsade bidrag kan personer beredas sysselsättning och erbjudas tjänster som bidrar till människors välfärd utan att betalningsviljan för dem är så stor att de uppkommer på den ordinarie marknaden.
Det som här anförts om utvidgad rätt till daglig verksamhet bör ges regeringen till känna.
Funktionshinder medför ofta behov av särskilda hjälpmedel, och det är viktigt med en hög kvalitet i förskrivningen av dessa. När förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk för att kvaliteten sjunker. Oklarheter i ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheter och andra organ har vållat en hel del svårigheter för enskilda personer, och det finns goda skäl för att en pågående utredning fått tilläggsdirektiv om att reda ut dessa gränsdragningsproblem. I stora delar av landet har landsting och kommuner dessutom parallella organisationer för hjälpmedel. Detta är ett slöseri med kompetens och resurser.
Oklarheter i arbetsfördelning, tillämpning och regelverk har påtalats av flera handikapporganisationer. Vägledning om vad som skall gälla kan hämtas från olika förarbeten och tidigare, numera upphävd, lagstiftning. Innebörden framgår dock inte entydigt av själva lagtexten. En större klarhet måste skapas.
Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar i hjälpmedelsfrågor. En väl fungerande organisation borde byggas upp mellan landstingen och kommunerna så att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver i form av rådgivning, utprovning och anpassning av hjälpmedel. Det lagförslag som riksdagen snart tar ställning till, om möjlighet till för landsting och kommuner gemensamma nämnder, kan här vara till nytta.
En del hjälpmedel erhålls från sjukvårdshuvudmannen, i många fall utan avgift. Avgifter förekommer dock, bland annat för utprovning av hjälpmedlet och för tillhandahållandet. För vissa slag av hjälpmedel har införts särskilda avgiftssystem, och det finns en flora av olika rabatter och högkostnadsskydd på detta område.
Att det kan handla om långt mer pengar än vad läkarbesöken kostar framgår av t ex avgifterna för hörhjälpmedel. Knappt hälften av landstingen har ett tak för vad sådana hjälpmedel får kosta, och det har ofta varierat mellan 3 000 och 3 500 kronor. Kostnaden som överstiger detta tak får den enskilde betala själv. För en person med behov av digital hörapparat för båda öronen har det inneburit en egen kostnad på cirka 9 000 kronor.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet är ett av de sätt som finns att höja kvalitet och att kapa köer. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än idag kunna upphandla tjänster. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan utprovning-hörapparat-uppföljning.
Många gånger kan väntetiden för den som är i behov av hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv. Utprovning av hörapparat bör enligt vår mening ingå i det första steget vid återinförandet av en nationell vårdgaranti.
Flera av de frågor som vi berört här kommer förhoppningsvis att kunna lösas senast då förslagen från den nu pågående utredningen om hjälpmedelsfrågorna behandlas. Det behöver dock understrykas att det centrala ju ändå är att den som är i behov av hjälpmedel verkligen får snabb hjälp. Det bör införas en hjälpmedelsgaranti som säkerställer att den enskilde inte lämnas i sticket. För en sådan garanti bör gälla att enklare hjälpmedel skall kunna erhållas i princip omedelbart och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Vad som här anförts om hjälpmedelsgaranti bör ges regeringen till känna.
Flera av de övergripande sociala trygghetssystemen samverkar för att i de flesta fall hindra att följderna av funktionshinder eller kronisk sjukdom blir ekonomiskt ruinerande, för anhöriga såväl som för den som själv drabbas. Flera av de skyddsnät som finns är utformade som högkostnadsskydd.
Dessa hindrar att avgifter får negativa sociala följder men ger samtidigt en bättre hushållning med skattemedel än nolltaxa. Högkostnadsskyddet är också fritt från de marginaleffekter som förvärrar marginalskatteproblematiken i inkomstskatter, bostadsbidrag och vissa taxor.
Det finns dock många separata högkostnadsskydd, bland annat för mediciner, läkarbesök, sjukresor (i flertalet landsting), sluten vård (i några av landstingen), hemsjukvård (i vissa kommuner), näringslösning för vissa handikappade barn samt hjälpmedel för vuxna (i vissa fall i vissa landsting).
En del andra taxor i kommuner och landsting, för bland annat vissa hjälpmedel, varierar en hel del, såväl nolltaxa som andra konstruktioner förekommer för samma sak. Dessutom hamnar en hel del andra merkostnader vid sjukdom och funktionshinder utanför de olika skyddsnät som satts upp. Så trots alla skyddsnät kan de som får betala högsta beloppet i flera olika högkostnadsskydd och därtill har andra merkostnader få en tyngre kostnadsbörda, som dessutom ofta skall betalas ur ganska blygsamma inkomster.
Dessa problem behandlas alltför ytligt i skrivelse 2002/03:25, men de har uppmärksammats i bland annat Socialstyrelsens skrift ”Vad kostar det att vara sjuk eller funktionshindrad?” Vi hänvisar också till den reservation som avgavs i socialutskottet angående samlat högkostnadsskydd när frågor om funktionshinder behandlades vid förra riksmötet samt till motion 2002/03:So362 (fp), där bland annat frågan om högkostnadsskydden togs upp.
Det bör, mot bakgrund av den kunskap som samlats genom bland annat Socialstyrelsens och SCB:s undersökningar, utredas om det är möjligt att konstruera ett samordnat högkostnadsskydd. Detta bör ges regeringen till känna.
Kostnaderna för vissa personer med svåra funktionshinder är så stora att de kan vara svåra att bära för en enskild kommun eller kommundel. Staten borde överta det ekonomiska ansvaret för vissa grupper av flerhandikappade, till exempel dövblinda. Som vanligt i sådana fall skall finansieringsprincipen tillämpas och statsbidragen till kommunerna ändras för att neutralisera inverkan av ansvarsförändringen på kommunsektorns ekonomi i stort.
För flera grupper med speciella funktionshinder är det inte möjligt att ha expertis i varje kommun eller ens i varje landsting. Centrum med expertis måste samlas på ett eller några få ställen i landet. Några sådana centrum är redan etablerade, till exempel Rett Center i Östersund där ett riksdagsbeslut fattats vid behandlingen av budgeten för 2003.
Andra liknande centrum kan behöva byggas upp under kommande år. Behovet av ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador har tagits upp i motion 2002/03:So442 (fp). Då konsumtionen av alkohol och narkotika ökat, särskilt bland unga kvinnor, har också risken ökat för att barn drabbas av fetalt alkoholsyndrom, FAS, och fetala alkoholeffekter, FAE, respektive skador av narkotiska medel. Kunskapen om de barn som blir funktionshindrade till följd av mödrars alkohol- eller narkotikakonsumtion är otillräckligt spridd, till och med bland barnläkare och personal på BVC-mottagningar. Flertalet skadade barn får inte korrekt diagnos. Inte heller bland personal inom socialtjänst, förskola och skola finns tillräcklig kunskap eller kompetens att hantera problematiken kring barn med skador av alkohol och narkotika. Till följd av denna brist på kunskap får flera föräldrar, både biologiska och fosterföräldrar, bristfällig eller felaktig information om barnens funktionshinder. För att råda bot på detta behövs ett nationellt kunskapscentrum med bred kompetens. För tillkomsten av detta bör staten ta ekonomiskt ansvar.
För olika slag av liknande resurs- och kunskapscentum har det i praktiken visat sig svårt att klara en stabil finansiering. Att staten tar ett ansvar och säkerställer att de centrum som behövs får erforderliga resurser är därför av stor vikt.
Vad som här anförts om statligt kostnadsansvar för flerhandikappade och nationella kunskapscentrum bör ges regeringen till känna.
Det bidragssystem för handikapporganisationer som på regeringens förslag infördes 2000 har visat sig ge minskat stöd för många handikapporganisationer. Bidragssystemet är fortfarande i dag dåligt avpassat för organisationer som företräder små grupper av funktionshindrade och deras anhöriga. Flera sådana handikapp-, patient- och anhörigorganisationer har nybildats på senare år. De handikapp och sjukdomar som är bakgrunden till deras verksamhet ligger ofta långt vid sidan av de större, äldre och mer etablerade organisationernas verksamhet. Den vetenskapliga utvecklingen har inneburit att fler sjukdomar och funktionshinder än tidigare är kända och föremål för medicinska åtgärder på ett sådant sätt att förutsättningar finns att nya grupper känner behov av att samlas i organisationer.
Dessa grupper är ofta ganska små. De har inga realistiska förutsättningar att kunna ha en verksamhet med aktiviteter på så många håll att de kan sägas vara rikstäckande. Men de kan ha stor betydelse för funktionshindrade och deras anhöriga. Att bidragssystemet gör det svårt för dessa grupper är en betydande brist. Reglerna bör ändras så att de garanterar att små handikappgrupper inte ställs utanför.
Dessutom är avgränsningen av vad som räknas som stödberättigad handikapporganisation fortfarande för snäv. Det är inte godtagbart med bidragsvillkor som utestänger sådana föreningar som består av anhöriga till personer som själva har så dålig hälsa att de inte förmår vara aktiva i föreningar. Detta gäller inte minst föreningar som arbetar med demensfrågor, såsom Anhörigrådet och Demensförbundet.
Den omläggning av bidragssystemet som regeringen berömmer i skrivelse 2002/03:25 har inte inneburit någon långsiktigt godtagbar lösning. För att åstadkomma en sådan behövs en förnyad omarbetning av bidragsreglerna. En sådan bör ske snarast. Detta bör ges regeringen till känna.
I handlingsplanen finns åtskilliga viktiga mål för funktionshindrade i utbildning. Men trots satsningar som gjorts de senaste åren finns fortfarande mycket att göra för att förbättra tillgängligheten och kvaliteten i utbildningen för funktionshindrade. Framför allt måste valfriheten och stödinsatserna för funktionshindrade förbättras.
Stödet till elever med funktionshinder i grundskolan och gymnasiet behöver ökas. Fler speciallärare måste anställas i skolorna. Att speciallärarutbildningen har lagts ned och ersatts av en specialpedagogutbildning är en stor brist, eftersom de nya specialpedagogerna inte i första hand ska arbeta direkt med eleverna. I stället ska de via handledning hjälpa andra lärare i deras arbete med elever i behov av stöd. Att lärare stöder lärare är naturligtvis bra, men det behövs också ett direkt och kvalificerat stöd till de elever som har inlärningssvårigheter. Många speciallärartjänster försvann under 1990-talet, samtidigt som många skolor uppger att fler elever än tidigare är i behov av extra stöd. Det är angeläget att speciallärarutbildningen återinförs och att den då är inriktad mot direkt arbete med elever i behov av särskilt stöd. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är bra att en översyn nu görs av hjälpmedlen till funktionshindrade elever. Det finns problem i ansvarsfördelningen både mellan och inom kommuner och landsting. Alla elever måste utan dröjsmål få de hjälpmedel de behöver för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Det är också viktigt att betona att det faktum att det idag finns bra datorhjälpmedel för många funktionshindrade inte får innebära att eleverna lämnas ensamma vid datorn utan lärarstöd. Statliga specialskolor ska vara ett alternativ för multihandikappade. I regeringens skrivelse heter det att funktionshindrade elever ska kunna gå i skolan i närheten av hemmet och bo hos eller nära sina föräldrar. Vi är från Folkpartiet liberalernas sida de första att hålla med om detta. Vi har varit drivande när det gäller att ge funktionshindrade möjlighet att gå i samma skolor som andra. Däremot anser vi att det för vissa grupper behöver finnas en frihet att också kunna välja en skola som är specialiserad på att undervisa elever med vissa funktionshinder. Dit hör de döva och hörselskadade, som har specialskolor där teckenspråket är undervisningsspråk. Dit hör utvecklingsstörda elever, som har möjlighet att gå i särskolan med dess särskilda kompetens. Att funktionshindrade ska leva integrerade med andra i samhället är naturligtvis målet. Det är dock inte så att vägen till detta mål är att tvinga elever att gå i en närliggande skola, om de anser att de kan få en bättre skolgång på en skola som är specialiserad på deras funktionshinder. Eftersom multihandikappade elever har stort behov av skräddarsydda lösningar för att deras skolgång över huvud taget skall kunna fungera, menar vi att de, eller deras vårdnadshavare, ska kunna välja statliga specialskolor om de föredrar det. Regeringen har dock genomdrivit att intagningen stängts till de statliga specialskolorna Hällsboskolan och Ekeskolan. Dessa har kunnat erbjuda eleverna en inlärningsmiljö som många kommunala skolor inte klarar. Möjligheten att välja Hällsbo- eller Ekeskolan för multihandikappade elever bör återinföras. Vad som här anförts om de statliga specialskolorna för multihandikappade elever bör ges regeringen till känna.
Vi vill också betona att det är viktigt att särskolan får vara kvar som egen skolform, eftersom den ger en mycket bra utbildning till elever med utvecklingsstörning. Folkpartiet anser att eleverna, eller deras vårdnadshavare, ska kunna välja mellan grundskolan och grundsärskolan (eller mellan gymnasieskolan och gymnasiesärskolan).
Det är därför mycket oroande att regeringen har tillsatt en utredning – ”Kommittén för översyn av utbildningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning” – som undersöker om särskolan kan läggas ned och eleverna i stället tvingas att gå i grundskolan. Direktiven till denna kommitté bör ändras så att alternativet att lägga ned särskolan inte utreds. Detta bör ges regeringen till känna.
För att underlätta valet av skola vill Folkpartiet införa en nationell skolpeng. En sådan innebär att elever ska kunna välja att gå i vilken skola de vill, oavsett om den ligger i den egna kommunen, en annan kommun eller är fristående.
Denna statliga peng ska variera utifrån vilka behov eleven har. Det innebär att elever med funktionshinder ska garanteras en större resurs. Funktionshindrade ska också kunna använda pengen till att välja en sär- eller specialskola, om de har de förutsättningar som skolorna är uppbyggda för. Det som här anförts om utformningen av en nationell skolpeng bör ges regeringen till känna.
Vuxenutbildningen är inte alltid tillgänglig för funktionshindrade, och detta måste åtgärdas så snart som möjligt. För att en studerande ska kunna vara fullt ut delaktig i undervisningen, måste han eller hon få ta del av föreläsningar, ställa frågor och kommunicera med sin lärare. Detta gäller naturligtvis döva och hörselskadade i lika hög grad som andra studerande.
Problemet har varit att för vissa utbildningsanordnare har det blivit för dyrt att bekosta de dubbla teckentolkar som behövs. Staten bör överta ansvaret för de kostnader som uppstår för att genomföra utbildningstolkning inom den offentligt finansierade vuxenutbildningen. Finansieringen av denna reform ska ske genom att medel förs över från kommunbidragen till ett samlat anslag för utbildningstolkning.
Ett annat problem som måste ses över är att kommuner inte alltid betalar för elever med funktionshinder som väljer att studera på en folkhögskola eller ett studieförbund.
Det är viktigt att alla vuxenstuderande ges möjlighet att välja om de vill utbilda sig i den kommunala vuxenutbildningen eller genom en folkbildningsorganisation – och helst även hos en annan anordnare av vuxenutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Alla vuxna utvecklingsstörda ska ha en rätt att delta i särvux på grundläggande nivå om de saknar den kompetensen. Andra vuxna har ju motsvarande rätt och att utvecklingsstördas rätt till vuxenutbildning ska vara mindre, är enligt Folkpartiet liberalerna mycket svårt att förstå.
Utvecklingsstörda behöver mer stimulans än andra för att upprätthålla den kunskapsnivå de en gång förvärvat. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till lagstiftning om individers rättighet till särvux. Nivå och omfattning får anpassas till individernas förutsättningar.
Idag är det 69 % av högskolornas byggnader som uppfyller kraven på grundtillgänglighet, d v s de mest grundläggande kraven som innebär att en funktionshindrad ska kunna komma in i lokalerna och kunna gå på toaletten. Hur många funktionshindrade som hindras från att gå i högskolan av dessa skäl vet vi inte, men andelen funktionshindrade som studerar på högskolenivå är låg. Även om de flesta högskolor gör ett mycket bra arbete för att skapa tillgänglighet, är det viktigt att rätta till de problem som återstår.
Det är utmärkt att det nu finns en lag mot diskriminering av studenter på grund av bland annat funktionshinder. Något som underlättar funktionshindrades möjligheter att läsa på högskolenivå är också att Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus, publicerar information om tillgängligheten på varje högskola i en databas på sin hemsida.
Alla högskolor ska, liksom övriga offentliga byggnader, vara tillgängliga för funktionshindrade senast år 2010. Folkpartiet anser att det idag finns mycket som tyder på att målet inte kommer att vara uppfyllt, om inte ytterligare resurser tillsätts. Som nämnts i början av motionen har Folkpartiet därför avsatt fem miljarder kronor att användas i tillgänglighetssatsningar de närmaste fem åren.
Studenter med rörelsehinder har idag rätt att ansöka om ett särskilt utbildningsstöd. Det är statligt och går till sådan personlig praktisk assistans som behövs under studietiden och som inte bör tillgodoses genom kommunen eller genom stödåtgärder av universitetet eller högskolan. Studenter med andra former av funktionshinder än rörelsehinder, exempelvis studenter med psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk problematik, har idag inte rätt till stödet. Det är viktigt att se över situationen för studerande med psykiska funktionshinder, eventuellt genom en försöksverksamhet där den grupp studenter som har rätt att ansöka om särskilt utbildningsstöd utvidgas. Detta bör ges regeringen till känna.
Något som med fördel kunde ha ägnats mer uppmärksamhet i regeringens skrivelse är att synskadade i dag inte har möjlighet att personrösta med bevarad valhemlighet. De behöver ta hjälp för att läsa valsedeln och för att markera vilket namn personrösten avser.
Det är mycket problematiskt att synskadade på detta sätt tvingas ge upp sin valhemlighet för att kunna fullgöra sina demokratiska rättigheter. I dag är dock tekniken så utvecklad att problemet borde vara överkomligt. Det torde därför vara möjligt för Valmyndigheten att genom teknikupphandling ta fram en apparat som medger en synskadad att personrösta utan att valhemligheten röjs. Detta bör ges regeringen till känna.
Många funktionshindrade är sårbara och utlämnade om de utsätts för våld, eller om de blir ekonomiskt eller på annat sätt utnyttjade av närstående eller andra som får tillträde till deras bostäder. Mycket tyder på att särskilt kvinnliga funktionshindrade ibland far mycket illa och att det här kan finnas ett stort mörkertal, eftersom de utsatta inte kan eller vågar anmäla män som de är beroende av. Det är angeläget att övergreppen stoppas – eller ännu hellre förebyggs – och för det behövs en bättre uppmärksamhet, både inom vården och från rättsväsendets sida. Bland annat finns behov av förbättrad statistik. Varken hos polisen eller hos kvinno- och brottsofferjourer görs nu regelmässigt noteringar som kan ge underlag för statistiska eller andra undersökningar av hur många funktionshindrade som utsatts för våld eller andra brott.
Den här frågan diskuterades i riksdagen våren 2002, med anledning av några interpellationer, däribland nr 2001/02:306 av Kerstin Heinemann (fp) om funktionshindrade kvinnors situation. Frågan berörs även något i regeringens skrivelse 2002/03:25, där det (på sid. 12) pekas på ett behov av statistik angående missförhållanden och våld som flickor och kvinnor med omfattande funktionshinder blir utsatta för ”inom ramen för de omsorger som ges”. Både sjukvård och socialtjänst behöver till exempel medverka till en bättre statistik över förekomsten av misshandel av funktionshindrade.
Det är värdefullt att behovet av bättre statistik för att tillvarata jämställdhetsperspektivet lyfts fram så som sker i detta avsnitt i regeringens skrivelse. Men det behöver ju också bli något konkret av det, och avgränsningen bör då inte vara för snäv. Våld och andra övergrepp kan förekomma såväl inom som utom de omsorger som finns för de funktionshindrade. Bland annat kan förståndshandikappade eller på annat sätt psykiskt handikappade vara utsatta för utnyttjande av olika slag eller våldshandlingar från personer som inte alls har något att göra med vård eller omsorg. Det bör för tydlighets skull framgå att uppmärksamheten måste gälla alla former av sådana handlingar, oavsett om vårdpersonal eller motsvarande är inblandade eller inte. Detta bör ges regeringen till känna.
I sin skrivelse försöker regeringen ge en bild av ett omfattande arbete för framsteg för de funktionshindrade. Denna bild är visserligen riktig i ganska många avgränsade delar, men i de stora dragen är den ändå inte rättvisande. Tyvärr har ju utvecklingen sedan mitten av 90-talet, trots tillkomsten av en ”nationell handlingsplan”, gått åt ett annat håll. Klockan började vridas tillbaka. Efter årtionden med viktiga framsteg för funktionshindrades rättigheter började en smygande – och ibland inte ens smygande – försämring av många funktionshindrades situation.
Hade det inte varit för de offensiva satsningar på handikappolitiken som skedde i början av 90-talet hade funktionshindrade personer sannolikt halkat efter påtagligt i välfärdshänseende. Men trots 90-talets handikappreform har personer med funktionshinder fortfarande betydligt sämre välfärd än resten av befolkningen.
Orsaken till detta är inte så enkel som att 90-talskrisen som följde på 80-talsbubblan gjorde läget svårare både på arbetsmarknad och i statsfinanser. Det har också skett en attitydförskjutning i samhällslivet, som inte varit till fördel för handikappolitiken. Sådant går i en skrivelse att tillfälligt dölja bakom mängder av målformuleringar och principskrivningar. Det är ändå i de funktionshindrades vardag som det märks om det finns innehåll i målsättningarna. Där är bilden inte lika ljus.
Regeringens skrivelse 2002/03:25 är alltför glättad, och den visar på risken att felaktigt brukad målstyrning blir en ordning för att urholka riksdagens inflytande. Kommande uppföljningar av den nationella handlingsplanen behöver vara mer inriktade på att redovisa brister och på hur brister konkret skall kunna åtgärdas. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 23 januari 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Ana Maria Narti (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |