Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de demokratiska bristerna i landstingssjukvårdens organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patienters rätt att välja vårdgivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av enskilda vårdgivare för en kvalitativ utveckling av vården.
Dagens system för drift och finansiering av sjukvården har betydande brister.
Årslånga vårdköer, bristande tillgänglighet till vården, begränsad valfrihet för patienten och personal utan tillräckligt inflytande över den egna vardagen är resultat av detta. Det är helt enkelt inte möjligt att tillgodose alla olika behov i dagens politikerstyrda system.
Ett grundproblem är att patienten ses som en kostnad. Varje operation eller annan behandling kräver finansiering ur en begränsad budget. Ju fler patienter som behandlas, desto dyrare för sjukvården. När landstingsdrivna verksamheter skall spara sker det ofta genom att färre än nödvändigt kan ges vård. Budgeten skall ju hållas. Samtidigt upparbetas dock betydande kostnader i form av förlängda totala sjukskrivningstider i väntan på framtida behandling. Men en operation är inte dyrare att utföra nu än senare.
Finansieringen av vården borde skiljas från utförandet. Landstingen borde med andra ord inte både finansiera vården via landstingsskatten och samtidigt agera som vårdgivare.
Det är tydligt att de vårdgivare som inte budgetfinansieras utan i stället får betalt per utförd behandling har betydande incitament att bli effektiva – att göra den där extra behandlingen eller operationen – att utnyttja utrustning och lokaler på effektivast möjliga vis – att göra medarbetarna delaktiga i verksamheten och premiera goda insatser – att tillfredsställa patienters efterfrågan på kvalitativ vård och behandling.
Att patienten är nöjd står i dessa verksamheter i centrum. Patienten ses också som en intäkt – inte som en kostnad.
I dag premieras inte duktiga vårdgivare i Sverige. I stället särbehandlas vårdgivare allt efter vem som äger dem. För många enskilda vårdgivare finns tak för hur många människor som får behandlas, eftersom den begränsande faktorn inte är vårdpersonalens tid eller möjligheter att ge behandling, utan att landstinget inte vill eller kan betala mer än för ett givet antal behandlingar.
Resultatet blir längre vårdköer, bristande valfrihet för patienten och en svagare kvalitetsutveckling än vad som vore möjligt.
Vården behöver större resurser, vilket moderaterna föreslagit. Men vården behöver också få möjligheter att använda resurserna bättre. I dag överordnas den landstingskommunala organisationen intressen en kvalitativ och effektivt driven vård.
Landstingsskatten borde ersättas med en allmän och obligatorisk vårdförsäkring. Den skall betalas efter inkomst. Vården skall ges efter behov. Men genom att alla vårdgivare skall behandlas lika försvinner dagens spärrar för utveckling av vården.
En i debatten sällan uppmärksammad effekt av landstingsvården är bristande demokratiskt inflytande för människor som bor i ett landsting, men som är beroende av vård i ett annat.
Det finns ingen demokratisk möjlighet för människor som bor på ”fel sida” av gränsen mellan två landsting att påverka relevanta beslut. Likväl måste de finna sig i dem. Ett exempel på detta ger den politiska majoriteten i Värmlands landsting, som har beslutat att lägga ned akut-, kirurgi- och medicinverksamheten på Säffle sjukhus. Det innebär att västra Värmland och Dalsland blir något av en vit fläck på sjukvårdskartan, vilket skapat stor oro bland människor där.
Nedläggningen av sjukhuset riskerar föra med sig att regionens attraktionskraft minskar, eftersom människor tvekar att flytta med sina familjer till platser långt från sjukvård. Tryggheten och valfriheten minskar om politiska beslut gör att avstånden blir alltför långa till sjukvården.
Verksamheten kunde ha räddats av att en privat vårdgivare haft möjlighet att ta över driften av sjukhuset, men ett dogmatiskt politiskt förhållningssätt förhindrande detta.
Ett särskilt problem är att en stor del av dessa människor inte haft någon som helst demokratisk möjlighet att påverka framtiden för sitt sjukhus, eftersom de saknar rösträtt i det landsting där frågan avgörs.
I ett modernt och alltmer rörligt samhälle är det orimligt att politiska och administrativa gränser skall begränsa människors liv. Människor måste ges mer makt över sjukvården och landstingspolitiker mindre. Detta kan uppnås genom en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, som erläggs efter inkomst men utgår efter behov. Finansieringen följer patienten till den vårdgivare som patienten väljer.
Vi vågar påstå att om människor tillfrågats hade vården i Sverige sett betydligt annorlunda ut än i dagens landstingsstyrda organisation. Vi hade sett fler enskilda läkare, fler enskilda vårdgivare, fler personaldrivna vårdgivare och fler privatägda vårdgivare.
Förutom till att korta köerna hade detta också bidragit till att utveckla vården. Medarbetarnas egna idéer om hur verksamheten bäst bedrivs hade kunnat tillvaratas och förverkligas. Patientens intresse hade satts i centrum.
Ge människor inflytande över vården, så deras val av vårdgivare kan styra sjukvårdens framtid.
Sjukvården bör präglas av ett varierat utbud av vårdgivare, enskilda eller offentliga, dit patienterna efter eget val kan vända sig.
Ytterst handlar detta om att säkerställa rimlig och likvärdig tillgång till sjukvård för människor i hela landet.
|
Stockholm den 7 oktober 2002 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
Elizabeth Nyström (m) |