Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anhörigvårdarnas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett särskilt bidrag för anhörigstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i socialtjänstlagen när det gäller kommunernas ansvar för anhörigvården.
Under de senaste åren har anhörigvårdarnas situation äntligen börjat uppmärksammas. Trots uppmärksamhet och vissa satsningar har dock anhörigvårdarnas vardag inte förändrats mycket. Ansvaret för vård och omsorg är många gånger både psykiskt och fysiskt påfrestande med mycket liten möjlighet till egen fritid. Många uttrycker en känsla av isolering och utanförskap. Behoven hos dem som vårdar en anhörig varierar, men de flesta behöver någon att prata med, möjlighet till avlastning och ekonomiskt stöd. Idag får anhörigvårdarna dessutom alldeles för lite stöd av den professionella vården.
Trots den svåra situationen ser anhörigvårdarna många fördelar med sin uppgift: Den är meningsfull och ger en kvalitativt bättre vård som tillgodoser den sjukes behov av värdighet och integritet. Att vårda en närstående uppfattas ofta som självklart. Man vill hjälpa sin närmaste till ett så bra liv som möjligt trots sjukdom eller handikapp. Många uppfattar sig inte som vårdare utan ser det som en naturlig del av den relation man har. Utgångspunkten för Kristdemokraterna är att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka och funktionshindrade. Stödet till anhöriga som vårdar ingår som en viktig del i Kristdemokraternas familjepolitik. Anhörigvårdare är en stor tillgång och har enligt vår mening rätt till olika former av stöd, information och handledning för att kunna ta på sig vårduppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning.
Regeringens syn på anhörigas insatser i vård och omsorg framgår på ett tydligt sätt i skrivelsen ”Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken”. Anhörigvårdarna utgör ”viktiga komplement till den vård och omsorg som samhället i övrigt ansvarar för”. Påståendet är helt felaktigt. I realiteten är det precis tvärtom; anhörigvården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. Forskning pekar på att uppemot 75 % av all omvårdnad sköts av närstående. Detta förhållande gäller också till betydande del rena sjukvårdsinsatser. För många är tillgången till en anhörig i själva verket en förutsättning för att man skall kunna vårdas i hemmet. Räknar man även in psykiskt funktionshindrade, multihandikappade m.fl. kan det röra sig om en miljon anhörigvårdare. Sanningen är den att utan anhörigas insatser skulle dagens vård och omsorg inte fungera ens med de brister som finns idag.
Regeringen har samma utgångspunkt när det gäller såväl barnomsorg som anhörigvård. Det offentliga skall ansvara för att tillgodose befolkningens behov av vård och omsorg. Om det offentliga systemet, av någon anledning, inte tillgodoser befolkningens behov så är detta inget som bekymrar staten. Antingen finns barnen inom den offentliga barnomsorgen och får del av subventionerna eller så får man sköta det bäst man vill. Att vilja sköta omsorgen själv anses vara en privatsak. Anhörigvården behandlas på liknande sätt. Antingen finns en person i ett äldrehem, vårdinrättning eller liknande eller så får anhöriga lösa det hela själva. Detta trots att flera rapporter visar att en ökad andel vårduppgifter förs över på anhöriga och andra närstående på grund av att omstruktureringar inom sjukvården reducerar antalet vårdplatser. På så sätt osynliggörs alla som, av ett eller annat skäl, väljer att själva ta hand om sitt barn eller någon annan närstående. Istället för att se det som något positivt för såväl samhället, familjen, barnet, den sjuke eller den närstående låtsas man att det inte existerar. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv är detta helt oacceptabelt.
Regeringens osynliggörande av anhörigvårdare är dessutom mycket allvarligt ur ett jämställdhetsperspektiv. Den största delen av anhörigvård utförs fortfarande i högre grad av kvinnor än män. Att osynliggöra anhörigvårdare är därför att osynliggöra kvinnors obetalda arbete.
Stimulansbidragen för anhörigvården ”Anhörig 300” har, trots att satsningen varit framgångsrik, helt upphört. Syftet med medlen har varit att stödja och underlätta samt på olika sätt bidra till en ökad livskvalitet för personer som själva vårdar en anhörig eller närstående. De anvisade medlen var avsedda att påskynda utvecklingen av olika stödformer för anhörigvårdare. Inriktningen på arbetet skulle vara att åstadkomma en varaktig kvalitetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga och närstående. Istället för att förlänga stimulansbidragen hänvisar regeringen till de generella statsbidragen. Kristdemokraterna anser att stimulansbidragen fyllde en särskild funktion. Från anhörigorganisationer och kommuner som engagerat sig i anhörigvård ges signaler om att en stor del av det arbete som kommit igång genom Anhörig 300 med stor sannolikhet kommer att upphöra om det inte blir någon förlängning av stimulansbidragen. Många av de kommuner som fick del av stimulansbidragen har precis kommit igång med sin verksamhet. Som ett exempel kan nämnas att en stor del av anhörigkonsulenterna endast är projektanställda. Med anledning av detta samt behovet av en fortsatt utveckling inom samarbetet mellan kommun och frivilligorganisationer har Kristdemokraterna i sitt budgetalternativ anslagit sammanlagt 80 miljoner kronor för en förlängning av stimulansbidragen.
Kristdemokraterna har länge drivit kravet – i enlighet med Socialtjänstutredningen SOU 1999:97 – att texten i socialtjänstlagen skall skärpas.
Den nuvarande bestämmelsen i 5 § SoL säger att socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående. Denna bestämmelse behöver skärpas. Anhörigstödet är så viktigt att det bör bli en särskilt reglerad skyldighet för socialnämnden att ge ett sådant stöd. Kristdemokraterna vill byta ut ordet bör mot ordet skall i 5 § SoL. Ett ställningstagande i riksdagen från 2002 mynnade ut i ett tillkännagivande till regeringen att en analys av de ekonomiska konsekvenserna av en sådan lagändring skulle göras. Regeringen skulle också redovisa förslag till alternativa lagregleringar i avsikt att ytterligare stödja anhöriga. Någon redovisning har ännu inte skett och vi uppmanar nu regeringen att påskynda detta arbete.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 24 januari 2003 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |