Förslag till riksdagsbeslut 4
Bakgrund 4
Mer vård med individen i centrum 4
En vårdgaranti 6
En vårdkedja som håller 5
Ädelreformen måste ses över 5
Människor med funktionshinder 6
Psykiatri 7
Forskning och utveckling 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård och omsorg med individen i centrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en vårdkedja som håller.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera ädelreformen.
Ädelreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, gick ut på att ge kommunerna ett utvidgat ansvar för långvarig vård av äldre och människor med funktionshinder.
Redan från början fanns en oro för att kommunerna inte skulle kunna ge de medicinska insatser som de äldre är i behov av. Detta framförde också Moderaterna i sin reservation till betänkande (1990/91:SoU9), och vi varnade samtidigt för att den nya gränsdragningen mellan landstingens och kommunernas ansvarsområden ”kan drabba svårt sjuka människor”. Denna oro har tyvärr visat sig befogad och har också påtalats i många av Socialstyrelsens olika utvärderingar och uppföljningar. Man har konstaterat att huvudmännen har olika svårigheter att leva upp till gällande lagstiftning, likaså till de av riksdagen antagna målen för vården och omsorgen om äldre. Många äldre ”snurrar runt i systemet”, och till detta kommer enligt Socialstyrelsen att det finns skäl att ifrågasätta om akutsjukvårdens organisation, rutiner och procedurer är anpassade för äldre med sammansatta och komplexa behov.
Även Riksrevisionsverket (RRV) konstaterar i sin effektivitetsgranskning (RRV 2002:28 ) att ”statistiken ger en bild av att det finns ett betydande antal gamla som snurrar runt i systemet mellan slutna och öppna vårdformer vilket kan vara en indikation på att huvudmännen inte lyckats utveckla ett fullgott lokalt omhändertagande”.
Även uppföljningar och utvärderingar av handikapp- och psykiatrireformen ställer krav på förbättrad samverkan och samordning av insatser. Brister i samverkan har också uppmärksammats när det gäller insatser för barn och ungdomar med psykiska problem, där insatser från såväl socialtjänst som psykiatri behövs.
Mot bakgrund av denna otydliga gränsdragning och bristande ansvarsfördelning mellan kommun och landsting liksom den mycket skarpa kritik som framförts, inte minst från alla de patienter som fått en försämrad vård, föreslår nu regeringen i föreliggande proposition ändringar i syfte att öka samverkan mellan kommuner och landsting. I ett försök att komma tillrätta med dessa samverkansproblem föreslår regeringen att riksdagen beslutar att en ny lag om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet skall införas som ger kommuner och landsting möjlighet att samverka i en gemensam nämnd för att fullfölja sina uppgifter inom dessa områden.
Vi avvisar inte regeringens förslag men anser att den reform som regeringen föreslår visar att den kritik som Moderaterna framfört alltjämt är välgrundad. Inom ramen för det kommunala självstyret anser vi det riktigt att huvudmännen ges möjlighet att fatta beslut om gemensamma nämnder. Det viktigaste är att individ- och brukarperspektiven stärks, vilket kräver ökad finansiell samordning och ökad verksamhetssamordning, men också tydligare rättigheter för den enskilde. Men vi är oroade över att gemensamma nämnder även kan innebära en ökad överbyggnad med fler politiker, vilket inte kommer att lösa de stora brister som finns inom vården och omsorgen.
Vi menar att det inte är mer politisk styrning som behövs i svensk sjukvård och omsorg utan i stället möjligheter och rättigheter. Det saknas möjligheter för personalen att utveckla vården och det saknas rättigheter för patienterna/medborgarna att ställa krav på den.
Frånvaron av konkreta och genomgripande förslag medför att regeringen fortsatt förhindrar utveckling av den svenska sjukvården och i stället bejakar de slutna gränserna mellan den öppna och slutna vården.
För att överbrygga detta gap mellan den öppna och slutna vården krävs i stället att sjuksköterskornas kompetens – liksom övriga paramedicinska specialisters – utnyttjas på ett bättre sätt än i dag. Men i stället för att bättre utnyttja personalens olika kompetenser i syfte att berika vården, stärka patientinflytandet och ge personalen större inflytande över vårdinnehållet cementerar regeringen gamla strukturer, vidmakthåller revirtänkande och försvårar lagarbetet. Av denna anledning avslog vi också den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvård. Vi ansåg och anser att planen inte underlättar samverkan eller ökar hållfastheten i vårdkedjan.
RRV konstaterar också att huvudmän och olika vårdgivare med eget budgetansvar förutsätts samordna sina insatser och samarbeta om den enskildes vårdbehov. Det otydliga ansvaret för patienten gör att det kan löna sig att lämna över ansvaret till någon annan del av den offentliga sektorn. Detta märks tydligt i ett trängt ekonomiskt läge. Revirstrider är vanliga och RRV:s rapport visar att vi har ett vård- och omsorgssystem med stora negativa inslag av ekonomiska incitament, dvs. att det kortsiktigt lönar sig att hitta någon annan som löser vård- och omsorgsbehovet. Vård och omsorg lönar sig inte. Detta vi vill ändra på. Människor måste kunna känna tillförsikt och att god vård alltid lönar sig.
Svensk sjukvård har stora problem. Även om sjukvården fortfarande vanligen är av god kvalitet rent tekniskt sett, finns stora problem inte minst vad gäller kötider, tillgänglighet, arbetsmiljö, administration och bemötande. Vi noterar också att det erfarenhetsmässigt visat sig att politiker har svårt att styra sjukvården, både vad det gäller ekonomi och tillgänglighet.
Vi anser att i stället för att lappa och laga i ett dåligt fungerande system bör på sikt övervägas om inte dagens organisatoriska utformning för medborgarnas välfärdsbehov skall överges för en mer patientnära lösning. Propositionen som nu föreligger kommer inte att lösa dagens missförhållanden, och barn, äldre och sjuka riskerar fortsatt att ”hamna mellan stolarna” om inte regeringen inser att något mycket mer övergripande måste göras för att garantera en god och trygg vård. För att stärka patientens ställning samt öka tillgängligheten bör pengarna alltid följa patienten/medborgaren till den vård och omsorg hon eller hennes anhöriga väljer.
Mot bakgrund av de problem som bland annat RRV konstaterat borde en översyn av uppgifts- och ansvarssystemet vara befogat. Vi instämmer i detta och anser att en sådan utredning borde mynna ut i en gemensamt finansierad hälsoförsäkring som garanterar god vård.
För att kunna garantera denna goda vård fodras bland annat en bättre tillsyn, uppföljning och utvärdering och därför har Moderaterna ett flertal gånger föreslagit att en fri och oberoende statlig tillsynsmyndighet tillskapas.
Vad gäller regeringens förslag om att benämningen ”medicinskt färdigbehandlad” ersätts med ”utskrivningsklar”, att vårdplan skall upprättas och att kommunens betalningsansvar förändras har vi inget att erinra. Däremot noterar vi att sjukvårdsinsatserna inom den kommunala hälso- och sjukvården blir allt mer betungande och kostsamma. Ett faktum och ett problem som självklart borde finnas med när sjukvårdens innehåll, ansvar och kostnad diskuteras i sin helhet, vilket snart borde ske. Dessutom ifrågasätter vi det rätta i att en vårdplan skall upprättas redan vid inskrivningen på sjukhuset och hyser viss oro för att vissa uppgifter utan sekretess kommer att kunna lämnas över till kommunen. Vi kommer nogsamt att följa detta och förväntar oss att regeringen gör likaledes.
Många köar till vården för att få sina funktionshinder och sjukdomar åtgärdade och behandlade. För att öka tillgängligheten och för vård i tid menar vi att en garanti för vård måste införas. Detta förslag har vi framfört i många sammanhang tidigare och har också i vårt budgetförslag avsatt medel för detta. Valfriheten skall omfatta samtliga godkända vårdgivare inom öppenvården och den privata vården. Patienten skall också kunna välja sjukhus i hela landet och på lika villkor besöka såväl specialister hos landstinget som privat vårdgivare med avtal.
En vårdgaranti i sig är en väg för att öka samverkan eftersom den ställer krav på att organisation, ledarskap, resursanvändning och ersättningsformer används optimalt. För att stärka vårdgarantin och ge rätt till vård i tid och snabb rehabilitering vill vi också ge försäkringskassorna möjlighet och medel att upphandla vård åt patienter som är föremål för kassornas åtgärder och som inte kan erbjudas vård av det egna landstinget inom tre månader.
Primärvården är i stor utsträckning vårdens ansikte utåt mot medborgarna. Det är därför nödvändigt att primärvården fungerar bra. I dag finns dock fler problem vad gäller tillgänglighet, att rekrytera personal och ta emot och behandla de patienter som överförs från sjukhus och specialistmottagningar. Problemen blir särskilt uppenbara för människor som har ett stort och mångfacetterat vårdbehov, ofta äldre.
För att komma tillrätta med dessa uppenbara brister, inte minst när det gäller att rätt kunna ta hand om dessa vårdkrävande patienter, föreslår vi att kompetensen inom primärvården breddas. Specialistkompetens inom framför allt psykiatri, geriatrik, pediatrik och gynekologi måste tillföras primärvården.
Tyvärr har vi inte en sådan primärvård i dag. Om patientens valfrihet stärks, pengarna följer patienten och etableringsfrihet införs säkras mångfald liksom tillgängligheten för patienterna. Det gäller inom hela sjukvården och naturligtvis även inom primärvården.
Vi anser att landstingen inte skall ha rätt att införa remisstvång till specialistläkare. Remissförfarandet kan enligt vår uppfattning totalt sett föra med sig ett ökat antal läkarbesök samt förlänga väntetider till undersökning och behandling. Om primärvården skall kunna nå ut bättre till patienterna måste den göra det på sina egna meriter, dvs. genom att göra det mödan värt för patienterna att gå dit först.
Om man dessutom låter personalen ta ett större ansvar för verksamheten, till exempel genom alternativa driftsformer och kooperativ, blir det lättare att rekrytera och behålla vårdpersonal. Ännu ett steg mot att erbjuda en fullgod vård och omsorg.
Moderaterna varnade redan när den så kallade ädelreformen beslutades att gränsdragningen mellan landsting och kommuner skulle komma att skapa allvarliga problem. Vi har allt sedan dess framhärdat i vår kritik och i våra farhågor och krävt en genomgripande översyn av ädelreformens för- och nackdelar. Att regeringen nu tar till sig av kritiken och flaggar upp för att denna översyn skall komma till stånd är inte en dag för tidigt. Vi beklagar dock att det tagit 10 år för regeringen att inse problemen, och vi beklagar alla dem som skadats under tiden.
Flera företrädare för den kommunala hälso- och sjukvården beskriver också frågan om läkarmedverkan som ett allvarligt problem.
På samma sätt har vi kritiserat den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken när denna presenterades. Vi ansåg att en ny handlingsplan inte skulle medföra några praktiska förbättringar ute i äldreomsorgens verklighet.
Dagens äldreomsorg är, trots stora påfrestningar, bättre än för 20 år sedan. Men det finns också många kvarvarande brister. Dessa bottnar både i att äldres behov och önskemål ännu bestäms av ett förlegat kollektivt synsätt på äldre och åldrandet och att de medicinska kunskaperna om åldrandets sjukdomar fortfarande är dåliga. Många äldre får inte den vård och omsorg de har rätt att kräva och far därför illa i dagens hälso- och sjukvårdssystem, som snarare är anpassat för en gången tids politiska maktstruktur.
Vi vill i stället genomföra en grundläggande förnyelse av vården och omsorgen av äldre. Begränsningar som i dag hindrar äldre från att välja omsorgsgivare och att flytta över kommungränserna måste tas bort. Att kunna påverka sin situation blir inte mindre viktigt med åren. Tvärtom ökar behovet av mångfald och alternativa lösningar när fysiska begränsningar sätter in.
De nya möjligheter som en äldrepeng innebär för de äldre sätter naturligtvis också en press på kommunens egen verksamhet att förbättra kvalitet och öka individanpassningen. Detta hindrar inte att det kan finnas behov av insatser för att samordna kvalitetsarbetet i enskilda kommuner, mellan kommuner och mellan kommuner och landsting.
Vi föreslår att staten övertar det finansiella ansvaret för äldreomsorgen och att pengarna följer individen. Äldrepengens storlek avgörs av den enskildes omsorgsbehov och tillfaller den omsorgsgivare den enskilde väljer. Valfrihet på lika villkor för alla med behov av omsorg blir därmed verklighet. För att ingen skall lämnas utanför har kommunen det fortsatta ansvaret för att också de som inte orkar, kan eller vill välja får den allra bästa vården.
Vi har länge argumenterat för att en statligt oberoende tillsynsmyndighet på hälso- och sjukvårdsområdet bör införas. Denna bör även ansvara för tillsynen av äldre- och handikappomsorgen. Hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen är de lagar som Socialstyrelsen och länsstyrelserna i dag var för sig har att utöva tillsyn utifrån. Dessa lagar bör sammanföras till en kraftfull tillsynslag. Myndigheten skall finansieras med de medel som Socialstyrelsen och länsstyrelserna i dag disponerar för tillsynsverksamhet.
I den nationella handlingsplanen för handikappolitik fanns brister och oklarhet på flera punkter i stället för konkreta förbättringar på flera viktiga punkter.
Det delade ansvaret för handikappolitiken har bidragit till en dålig samordning. Personer med ett mångfacetterat stödbehov slussas mellan kommunens socialtjänst, sjukvården, habiliterings- och rehabiliteringsenheter, försäkringskassa, arbetsförmedling etc., som var för sig gör egna prioriteringar och tolkningar av den enskildes behov och förutsättningar. Ofta tvingas den enskilde till ett oövergripbart system av kontakter, som många gånger inte leder någonstans.
Regeringen beskriver inte denna brist på samordning i sin proposition. Vi beklagar ånyo regeringens bristande helhetssyn och oförmåga att tänka nytt.
En fungerande rehabilitering och en fungerande samverkan mellan olika berörda myndigheter är ofta en förutsättning för att människor med funktionshinder skall kunna leva ett efter omständigheterna fullvärdigt liv. Den oklara ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter som är inblandade i processen är ett stort problem. Fungerande rehabiliteringsåtgärder som – förutom den stora humanitära vinsten – skulle ge positiva samhällsekonomiska effekter, förhindras inte sällan av resursbrist hos en part i en samarbetskedja, trots att resurser finns hos annan myndighet eller stöd.
I ett försök att ytterligare stärka individen och minska behovet av inblandning från politiker och myndigheter vill vi bygga vidare på den handikappreform som den borgerliga regeringen 1991–1994 inledde. Stödet till människor med olika funktionshinder skall vara mångsidigt och anpassas till den enskildes särskilda förutsättningar. Vi anser att man skall ges möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal och omsorgsform, men också genom att välja hjälpmedel.
Vi föreslår också att stödet till den enskilde skall gå direkt till människor med funktionshinder och vara statligt finansierad. Detta har vi utvecklat mer i motioner avseende vår handikappolitik, och i vårt budgetalternativ har vi avsatt ytterligare resurser vad gäller bl.a. personlig assistans, bostadsbidrag och rekreation.
För att ytterligare stödja den enskilde till ett oberoende liv måste det inom hjälpmedelsområdet ske en utveckling. Med nuvarande organisation och finansiering av hjälpmedelsverksamhet kan detta inte ske på ett bra sätt. En hjälpmedelsgaranti skulle öka valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet av olika former av hjälpmedel. Det innebär bättre och billigare hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.
Socialstyrelsens uppföljning av psykiatrireformen visar att många av intentionerna infriats. Allt är dock inte bra. Vi har i reservation framfört kravet på att en särskild studie av de psykiskt funktionshindrades levnadsvillkor borde genomföras. Samtidigt skulle den funktionshindrades eget inflytande och makt över sin situation belysas.
Det är få områden inom hälso- och sjukvården som är så dåligt utbyggda och så fattiga på behandlingsalternativ som vården av äldre med psykiska sjukdomar. För en lämplig medicinsk vård är löpande formaliserade kontakter mellan läkare och geriatriska och psykogeriatriska specialister nödvändiga.
Genom våra förslag om ökad specialistmedverkan i primärvården anser vi att detta behov skulle kunna tillfredsställas. I dag tvingas barn som lever i utsatta miljöer vänta orimligt lång tid på hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Väntetider på ett år hör inte till ovanligheten. En utvärdering av BUP bör göras enligt vår uppfattning.
Allmänt sett har trycket på till exempel barn- och ungdomspsykiatrin ökat under 1990‑talet samtidigt som verksamhetsformerna i många delar förblivit oförändrade. På hela det psykiatriska och psykoterapeutiska fältet finns dessutom en långt gången diskriminering av privata verksamheter och privata initiativ. Hjälp från privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter är fortfarande i mycket hög grad förbehållen individer och familjer som kan betala för vården. Andra vittnar om att de känner sig utlämnade och rättslösa.
Genom våra förslag på sjukvårdsområdet skulle denna situation förändras radikalt. Människor skulle få kraftigt ökad valfrihet men också en uttrycklig rätt till vård i tid.
De övergripande reformer vi föreslår för sjukvården omfattar givetvis även psykiatrin. Vi föreslår en gemensamt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla oavsett hälsotillstånd. Inom ramen för denna samordnas vård, rehabilitering och läkemedel vilket gör att förutsättningarna för individanpassade lösningar blir helt andra än i dag. Samordningen i ett enda system gör det omöjligt att stjälpa över kostnader och ansvar på andra huvudmän. För att så fort som möjligt förbättra förhållandena vill vi införa en vårdgaranti som garanterar behandling inom tre månader.
Vi vill också erinra om att vår politik, till skillnad från den socialdemokratiska, med automatik skulle innebära många förbättringar inom psykiatrin. Socialstyrelsen har bland annat pekat på betydelsen av att psykiatrin ger primärvården ett kontinuerligt stöd.
Genom våra förslag om ökad specialistmedverkan i primärvården anser vi att detta behov skulle kunna tillfredsställas. Genom våra förslag om förstärkt läkarmedverkan i äldreomsorgen skulle olika former av falsk demens kunna diagnostiseras på ett tidigt stadium och relevant behandling sättas in. Genom våra förslag om vårdgaranti och obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar alla skulle patientens ställning stärkas.
Det finns redan i dag ett stort antal organisationer, myndigheter m.fl. som arbetar med frågor om kunskap och kunskapsspridning inom vården. Vi anser att i stället för att inrätta ett familjemedicinskt centrum, FAM, borde befintliga organisationer få möjligheter att lösa problemen.
Genom att bilda ”Institutet för medicin och hälsa” skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samhällsvetenskapliga spektret. Allt från grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning. IMH kan kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning men också fördjupa forskningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening.
Det som krävs är valfrihet, mångfald, konkurrens och forskningspolitiskt initiativ som skulle gagna såväl patienter som personal. Kompetens, samsyn och samverkan skulle därmed kunna genomsyra hela vårdkedjan.
|
Stockholm den 24 januari 2003 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |