Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör överväga ett stopp för fortsatt konkurrensutsättning av äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det rättsliga åtagandet avseende demenssjuka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma minimikrav för kvaliteten i samt nationella kvalitetskriterier för äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligat normerande uppdrag till Socialstyrelsen vad gäller klass- och könsperspektiv och etniskt perspektiv i äldreomsorgen.
Äldreomsorg är ett stort och viktigt samhällsansvar. Äldre kvinnor och män ska oavsett betalningsförmåga, bostadsort, kön eller ursprung känna sig trygga med att de får den vård och omsorg hon eller han behöver. Kvaliteten i vård och omsorg uppstår i mötet mellan den enskilda vårdaren och den äldre kvinnan eller mannen. Det ställer samtidigt krav på resurser och trygga förutsättningar så att detta goda möte kan uppstå.
Under hela 1990-talet genomgick äldreomsorgen stora förändringar, både vad gäller struktur och innehåll. I samband med de strukturella förändringarna genomfördes det stora nedskärningar i den offentliga sektorn beroende på det statsfinansiella läget som påverkade äldreomsorgen i hög utsträckning. Trots detta har det skett en utveckling av äldreomsorgen inte minst vad gäller kunskap och behandling av demenssjuka och den fysiska miljön i äldreboendena. Sjukvården har genomgått en medicinsk och teknisk utveckling som inneburit att det i praktiken inte längre finns någon övre åldersgräns för t.ex. operationer. Ett belysande exempel på sjukvårdsutvecklingen för äldre är att år 2000 genomgick 1 500 kvinnor äldre än 85 år en höftledsoperation, jämfört med 650 tio år tidigare. Också andra behandlingar som starr- och kranskärlsoperationer ökade under 1990‑talet, särskilt för de äldsta.
Det har under 1990-talet genom bl.a. ädelreformen skett en förskjutning av mer avancerad vård och omsorg för de äldre från landstingen till kommunerna. Större krav har också ställts på samverkan mellan de olika huvudmännen, en samverkan som inte fungerat när det gäller de multisviktande äldre. På grund av förskjutningen av fler äldre med stora vård- och hjälpbehov till kommunerna har därför äldre med mindre omfattande behov i allt högre grad hänvisats till anhöriga. Situationen inom äldreomsorgen kan mot bakgrunden av ovanstående därför sägas vara präglad av såväl utveckling som allvarliga brister. Det är därför enligt Vänsterpartiets mening ett välkommet förslag som Riksdagens revisorer förelägger riksdagen.
Riksdagens revisorer har i sin skrivelse konstaterat att det råder stora geografiska skillnader vad gäller både kostnader och utbyggnad av äldreomsorgen. De konstaterar vidare att det också finns statistikproblem och att det bl.a. gör det svårt att följa kostnaderna över tid. Samtidigt diskuteras och genomförs alltfler förändringar genom s.k. alternativa drifts- och finansieringsformer, framförallt i storstäderna.
Vänsterpartiet kan konstatera att konkurrensutsättningen och privatiseringen av äldreomsorgen nått längre än inom många andra vårdsektorer. Motiven för detta har enligt förespråkarna varit att detta skulle leda till en ökad valfrihet, minskade kostnader och bibehållen eller ökad kvalitet. Resultatet av konkurrensutsättningen har snarast lett till en oligopolsituation med ett, två eller tre stora börsnoterade företag som i dag dominerar marknaden i storstäderna. Detta har inneburit att de eventuella ekonomiska vinster som uppvisades för kommunerna inledningsvis har ätits upp vid förnyad upphandling p.g.a. bristande konkurrens. Så sent som under hösten 2002 kan vi vidare iaktta att två av dessa entreprenörer nu har för avsikt att sälja sin äldreomsorgsverksamhet p.g.a. bristande lönsamhet.
Det kan ur ett brukarperspektiv starkt ifrågasättas om äldreomsorg egentligen ska kunna konkurrensutsättas utan varje enskild individs medgivande. Äldreboendet är ett eget boende, ett hem för en äldre person med omfattande hjälpbehov. Att vart tredje eller vart fjärde år tvingas byta vårdgivare eller ställas inför hotet om byte är etiskt tveksamt. När det gäller akutsjukhus intar regeringen en klar hållning om att dessa inte bör säljas till vårdbolag som drivs med vinstintresse. Det anser vi borde vara lika självklart när det gäller äldre, i synnerhet då de äldre inte sällan är mer utsatta p.g.a. kognitiva funktionshinder och stora omvårdnadsbehov.
Ur ett ekonomiskt perspektiv finns det ytterligare invändningar mot konkurrensutsättning. Vi anser det inte vara rimligt att en verksamhet som finansieras via skattemedel ska kunna göra en vinst som inte omedelbart tillfaller verksamheten. I synnerhet då vi vet att det finns behov av resursförstärkningar inom flera högt prioriterade områden.
Vänsterpartiet anser att stopp för fortsatt konkurrensutsättning och försäljning av äldreomsorgen till vinstdrivande företag bör övervägas mot bakgrund av oklarheter vad gäller konsekvenser av såväl ekonomisk som vårdkvalitativ karaktär. Det finns därutöver en demokratisk aspekt som berör de äldres möjligheter till insyn och möjlighet till påverkan i samband med konkurrensutsättning. Enligt de regler som är gällande är konkurrensutsättning förenad med en strikt sekretess som omöjliggör för den berörda att aktivt delta och/eller påverka.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är en viktig och grundläggande princip att värna det kommunala självbestämmandet. Ur ett demokratihänseende bör därför staten iaktta försiktighet med att införa statsbidrag eller regler som sätter självbestämmandet ur spel. När det gäller äldreomsorgen kan vi dock konstatera att flera satsningar inom äldreomsorgen med specialdestinerat bidrag fallit mycket väl ut. Det gäller t.ex. satsningen inom ramen för Rehab 300 och Anhörig 300. Dessa bidrag har gett en utveckling av nödvändiga insatser inom områdena rehabilitering och anhörigstöd. Ett flertal organisationer och berörda är oroliga inför dessa projekts upphörande p.g.a. många kommuners svåra ekonomi då dessa åtaganden inte är tvingande. Det kan då betyda att viktiga projekt läggs ned.
Vi delar revisorernas uppfattning om försiktighet med specialdestinerade statsbidrag men vill samtidigt lyfta fram behovet av särskilda satsningar från staten inom just detta område.
Riksdagens revisorer riktar allvarlig kritik när det gäller de äldres rättssäkerhet avseende beslut, ej verkställda beslut samt oriktiga beslut till följd av bristande dokumentation. Vänsterpartiet kan konstatera att det tyvärr fortfarande ges positiva beslut om bistånd som sedan inte verkställs, vilket leder till att den äldre saknar möjlighet att överklaga och att detta måste åtgärdas. Vad Riksdagens revisorer däremot inte lyft fram är de brister som gäller de demenssjukas rättssäkerhet.
I de allra flesta fall saknar de demenssjuka förmåga och möjlighet att själva kunna föra sin talan. Det är inte alltid som det finns en närstående eller en närstående som orkar ta på sig en företrädarroll, som dessutom saknar rättslig reglering, och samtidigt bära bördan av en kär anförvants svåra sjukdom. Trots kunskap och efterfrågan om lagstöd är det fortfarande oreglerat vad gäller t.ex. fysiska begränsningsåtgärder när det gäller demenssjuka. Så länge detta förblir oreglerat och föreskrifterna är diffusa och svåra att tillämpa i vardagsarbetet sker det inte heller någon metodutveckling kring begränsningsåtgärderna i det dagliga arbetet. Regeringen har tillsatt en särskild grupp för att bereda bl.a. dessa frågor. Vänsterpartiet anser dock att dessa frågor har så stor angelägenhetsgrad att detta arbete bör påskyndas och att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Socialstyrelsen har en viktig roll i det normerande arbetet inom äldreomsorgen. Revisorerna riktar sin kritik mot Socialstyrelsen i första hand när det gäller biståndsbeslut och verkställighet. Vänsterpartiet delar den uppfattningen att Socialstyrelsen bör inta en mindre snäv syn på sin roll i förhållande till äldreomsorgen.
Vi vill påpeka vikten av att normeringen även sker då det gäller icke medicinska insatser för de äldre, vilka tenderar att dominera. Det finns visserligen brister vad gäller den kommunala hälso- och sjukvården, men vi anser att det som fått stå tillbaka p.g.a. bristande resurser är service och omvårdnad. Vi anser att man bör överväga om det genom lagstiftning eller förordning kan säkerställas en lägsta acceptabel nivå för kvaliteten i vård och omsorg om de äldre. I ”Hur står det till med hälso‑ och sjukvården och äldreomsorgen?” (Ds 2002:23) konstateras det att när det gäller äldreomsorgen saknas det nationellt jämförbara kvalitetsindikatorer.
Vi anser att en lägsta acceptabel norm i form av minimikrav för kvalitet och tydliggörande av kvalitetsindikatorer förutom att öka kvaliteten för den enskilda även skulle bidra till en säkrare planering och uppföljning av äldreomsorgen och ökad jämlikhet i insatser över landet. Socialstyrelsen bör därför ges i uppdrag att utforma minimikrav och kvalitetsindikatorer för äldreomsorgen. Det bör även i det sammanhanget fastställas kriterier för en nationell uppföljning av kvaliteten inom äldreomsorgen som möjliggör jämförelser över tid, geografiska skillnader och mellan olika driftsformer.
Detta bör regeringen som sin mening ge regeringen till känna.
I Socialstyrelsens uppdrag att vara normerande för äldreomsorgen bör enligt vår mening även ligga ett uppföljningsansvar vad gäller äldreomsorgens utformning och tillgänglighet ur ett klass- och könsperspektiv och etniskt perspektiv. Som exempel kan ges att kvinnor i högre grad än män utför obetalt vårdarbete, ofta motvilligt och att äldre p.g.a. ekonomiska skäl avstår från hjälpinsatser trots att behov föreligger. Det är enligt Vänsterpartiet oacceptabla förhållanden och uppfyller inte målen om en god äldreomsorg för alla på lika villkor. Detta gäller även behov av äldreomsorg på annat språk än svenska. I Sverige finns det alltfler äldre med annat modersmål än svenska och där en av de största grupperna utgörs av sverigefinnar. Gruppen äldre som har annat modersmål än svenska utgörs av såväl invandrare som personer inom de svenska minoritetsspråken. Socialstyrelsen bör därför ges ett förtydligat normerande uppdrag vad gäller klass- och könsperspektiv och etniskt perspektiv i äldreomsorgen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 6 december 2002 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Elina Linna (v) |
Gunilla Wahlén (v) |