Motion till riksdagen
2002/03:So11
av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)

med anledning av förs. 2002/03:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående nationella mål i kommunernas äldreomsorg


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anpassad utbildning för biståndsbedömare.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en prioriteringsutredning.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringsprincipen behöver preciseras, lagfästas och institutionaliseras.

Motivering

Det ställs allt större krav på kommunerna när det gäller att tillgodose behovet av en värdig vård och omsorg till äldre människor. För många äldre är den kommunala äldreomsorgen den helt avgörande trygghetsfaktorn.

Återkommande vårdskandaler och den debatt som förs kring vårdens och omsorgens innehåll har skapat en berättigad oro hos många äldre och deras anhöriga. Det är en viktig politisk uppgift att beakta och möta människors oro och så långt möjligt skapa tilltro till samhällets ambition och förmåga att garantera en värdig vård och omsorg. Äldreomsorgens brister framstår så mycket mera oroande med tanke på att andelen äldre kommer att öka markant de närmaste årtiondena.

I riksdagens revisorers granskning av statens styrning av kommunernas äldreomsorg framkommer oacceptabla förhållanden. Tusentals äldre som trots biståndsbeslut inte får plats i särskilt boende, eller förvägras ett särskilt boende oavsett om vårdbehov finns. Det kan förutsättas att var och en av dessa personer har omfattande vårdbehov. Bakom siffrorna finns oroliga och utsatta människor. Där finns också frustrerade anhöriga, som många gånger har en svår situation att hantera. Dessvärre är problemet känt sedan flera år tillbaka. Redan i början av år 2000 sammanställde Socialstyrelsen och länsstyrelserna Rapporten Rättssäkerheten inom äldreomsorgen. Trots behov och trots beslut fanns det inga platser för nästan 5 000 äldre. Ingenting har uppenbarligen förändrats under de två år som förflutit sedan denna situation först uppmärksammades.

Att stärka det rättsliga åtagandet för de äldre får därför betraktas som en mycket angelägen åtgärd. Revisorernas förslag till nationella mål för kommunernas äldreomsorg är i allt väsentligt överensstämmande med kristdemokratisk uppfattning. Vi utvecklar dock nedan några mer långtgående förslag till utarbetandet av nationella mål för äldreomsorgen.

Den bristande verkställighet och de felaktiga biståndsbeslut som revisorerna redovisar kan inte fortgå. Framtagandet av det åtgärdsprogram som föreslås bör, enligt vår mening, innehålla en särskild satsning på anpassad utbildning av biståndsbedömare. Dagens situation beror bl.a. på att medicinsk kompetens inte alltid ingår i biståndsbedömningen. Därigenom kan äldre personer med stora vårdbehov förvägras plats på äldreboende. Ett minimikrav är att såväl medicinsk kompetens som annan nödvändig kompetens ska ingå i biståndsbedömningen. Regeringen bör presentera en för ändamålet anpassad utbildning för biståndsbedömare.

För övrigt kan begreppet biståndsbedömning ifrågasättas. Socialtjänsten har att bedöma huruvida gamla personer är i behov av vård och omsorg. En mer korrekt benämning vore behovsbedömning.

Kommunerna tvingas alltid till prioriteringar inom begränsade ekonomiska ramar. I dag begränsar kommunerna sina vård- och omsorgsinsatser och ger dessa främst till de allra mest vårdbehövande. Behovet av väl genomtänkta prioriteringar är viktigare än någonsin. Utgångspunkten måste vara att de resurser som skapas genom företagande och tillväxt måste prioriteras till förmån för de mest utsatta grupperna i samhället. Dit hör en mycket stor del av de äldre i befolkningen som fått se sin trygghet hotad och sin levnadsstandard minskad. Samtidigt måste man ställa sig frågan hur omsorgen fungerar för de äldre som saknar anhöriga och inte är tillräckligt hjälpbehövande.

Riksdagens revisorer uppmärksammar allvarliga rättsliga brister i kommunernas åtagande för de äldre. Samtidigt hävdas att hänvisningen till resursbrist som förklaring till de rättsliga bristerna är ”svårförståelig” (s.12). Vi menar att hänvisningen till resursbrist i många fall duger som förklaring, även om olika kommuner lyckats olika väl i sina prioriteringar. Eftersom en del kommuner medvetet bryter mot socialtjänstlagens principiella formuleringar är den analys av resursanvändningen som revisorerna föreslår nödvändig. Ingenting tyder på att problemen med resursbrist i kommunerna kommer att avta. Kommunerna behöver få vägledning om vilka värderingar som ska gälla vid prioriteringsbeslut. Den prioriteringsutredning som genomfördes rörande hälso- och sjukvården (SOU 1995:5) bör kunna fungera som förebild.

Den av riksdag och regering antagna finansieringsprincipen innebär att statliga beslut som medför nya kostnader för kommuner och landsting också ska finansieras av staten. Den som beslutar om reformer ska stå för hela finansieringen. Det innebär att ett statligt reformbeslut regleras genom att nivån på det generella statsbidraget förändras.

Principen började tillämpas 1993 i sammanband med omläggningen av statsbidragssystemet från specialdestinerade bidrag till i huvudsak ett generellt statsbidrag. Med statens övergripande ansvar över samhällsekonomin har emellertid följt alltför många avsteg från finansieringsprincipen. Nuvarande regering och majoriteten i riksdagen har föreslagit nya reformer för kommuner och landsting utan att anvisa finansiering eller tillräcklig finansiering. Kommuner och landsting har inte fått motsvarande kompensation via statsbidrag för att täcka kostnader för de nya uppgifterna.

Ett exempel är den s.k. maxtaxan inom äldre- och handikappomsorgen. Beslutet, som fattades under riksmötet 2001/02, innebär att äldre och funktionshindrade personer som betalar avgift för äldre- och handikappomsorg garanteras en lagstadgad lägsta skälig levnadsnivå. Det har vidare införts en högsta avgift för hemtjänst, dagverksamhet och kommunal hälso- och sjukvård liksom en högsta avgift för bostad i visst särskilt boende. Syftet är att skydda den enskilde mot alltför höga avgifter. Tillämpningen av lagen har kritiserats och ses för närvarande över av Socialstyrelsen. Mycket talar för att reformen också är underfinansierad. Finansieringsprincipen behöver lagfästas och ges ett mer preciserat innehåll.

Stockholm den 4 december 2002

Ulrik Lindgren (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Inger Davidson (kd)

Sven Brus (kd)

Helena Höij (kd)

Torsten Lindström (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Olle Sandahl (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)