Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brister inom äldreomsorgen.
Riksdagen beslutar att socialtjänstlagen utformas så att rätten att flytta till annan kommun garanteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformer för valfrihet, alternativ och kvalitet införs i äldreomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i socialtjänstlagen innebärande ökad valfrihet genom en nationellt samordnad äldrepeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkt oberoende tillsyn på äldreomsorgsområdet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om äldreomsorgens framtida finansiering i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ställföreträdarfrågan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunalt domstolstrots.
Riksdagens revisorer har granskat statens styrning av kommunernas äldreomsorg. Utredningen sker mot bakgrund av att under senare decennier har nya styrformer och huvudmannaskap införts inom den offentliga sektorn. I dag åläggs kommunerna genom ramlagar att tillhandahålla medborgarna tjänster, och finansiering sker delvis genom specialdestinerade medel.
Riksdagens revisorers rapport visar klart att det sätt som äldreomsorg i stora delar bedrivs på skiljer sig markant från den nationella handlingsplan som riksdagen antagit. Flera remissinstanser väjer inte för att beskriva äldreomsorgen med ord som ”stor oreda”, ”skrämmande läsning”, ”underlåten-hetssynder” etc.
Vi instämmer i revisorernas kritik, och menar att de många brister och fel som redovisas är en indikation på att det finns grova systemfel i dagens äldreomsorg. Kort sagt kan inte dagens organisation och finansiering av äldreomsorgen säkerställa en god vård åt de äldre.
Flera remissinstanser delar revisorernas kritiska inställning till specialdestinerade statsbidrag. Kritiken handlar huvudsakligen om att de specialdestinerade bidragen leder till ett kortsiktigt agerande som hindrar eller omöjliggör kommunernas eget ansvarstagande. Revisorerna anser att det är svårt att fastställa effekterna av specialdestinerade statsbidrag.
Vi instämmer och har i flera sammanhang framfört kritik mot de specialdestinerade statsbidragen.
Fyra av fem kommuner bedömer att de inte klarade äldreomsorgens budget för 2001. Det är inte underligt mot bakgrund av att Sverige har en av världens äldsta befolkningar. Endast Japan har en högre medianålder. Såväl medianåldern som andelen äldre i befolkningen fortsätter att öka. Under 2000-talets första decennier uppnår de stora födelsekullarna från 1940-talet pensionsåldern, vilket medför en kraftig ökning av yngre äldre.
Enligt SCB:s uppgifter från kommunernas bokslut utgjorde äldreomsorgens totala kostnader 67,3 miljarder kronor år 2000. Detta motsvarade drygt 20 procent av kommunernas totala kostnader och knappt 60 procent av socialtjänstens kostnader. Revisorerna konstaterar att dessa uppgifter tydligt speglar äldreomsorgens påfrestningar för kommunerna.
Under 1990-talet har förutsättningarna för äldreomsorgen väsentligt förändrats. Antalet 80 år och äldre ökade med mer än 20 procent från 369 590 till 452 560 personer. Under 2000-talet kommer en ”äldreboom” i alla rika länder. Den kommer först att märkas i Sverige. Från år 2005 kommer andelen yngre/äldre att öka, men först år 2020 kommer andelen äldre/äldre att bli den största någonsin. Antalet som är 80 år och äldre kommer år 2030 att uppgå till 750 000. Det kan jämföras med dagens 450 000.
Under 2000-talets första decennium avtar ökningen inom befolkningens äldsta åldersgrupper. Ändå beräknade Svenska Kommunförbundet hösten 2001 att äldreomsorgens kostnader under 2000-talets första decennium kommer att öka med cirka en procent per år – motsvarande 0,7 miljarder kronor – enbart till följd av de demografiska förändringarna. Äldreomsorgen utgör en väsentlig del av kommunernas verksamhet och ekonomi.
Oavsett utvecklingen av de äldres hälsa finns risker för obalans när allt färre skall försörja allt fler. Samtidigt som livslängden ökar sjunker födelsetalen. Detta hot mot kommunernas ekonomi bör inte ignoreras.
Mot bakgrund av kommunernas allt mer ansträngda ekonomi har alternativa finansieringar förts fram.
Med hänvisningar till den finansteoretiska litteraturen drar professor Lars Söderström slutsatsen att den lokala förvaltningens kostnader bör begränsas till lokala, kollektiva nyttigheter, som gator och brandskydd. Övrig offentlig verksamhet bör enligt Söderström övertas av staten. I fråga om äldreomsorgen skulle denna kunna ordnas via en nationell äldreomsorgsförsäkring i kombination med en kundvalsmodell med konkurrens mellan olika vårdgivare. Revisorerna vill framhålla det väsentliga i att behov och förutsättningar hos dessa vårdtagare beaktas i anslutning till att alternativa former för finansiering och drift diskuteras.
Vi anser det angeläget att en parlamentarisk beredning snarast tillsätts med uppgift att komma med förslag på hur äldreomsorgens finansiering långsiktigt skall lösas för att, likt pensionsuppgörelsen, söka en uppgörelse som håller över tid och över val.
Vi anser att staten i stället för kommunerna skall stå för finansieringsansvaret av omsorgen.
När omsorgsgivarna tvingas konkurrera med kvalitet och ersätts för varje enskild omsorgstagare ställs högre krav på budgetdisciplin samtidigt som de måste kunna erbjuda förstklassig och individanpassad omsorg.
Rätten till fri bosättning för personer med varaktiga och omfattande behov av vård och omsorg betonas, enligt revisorerna. Personer med sådana behov har i dag rätt att flytta till en annan kommun och där ansöka om hjälp. En sådan ansökan skall behandlas som om den sökande är bosatt i inflyttningskommunen.
Rätten till fri bosättning fungerar inte enligt en utvärdering som Socialstyrelsen har gjort. Detta har vi moderater påpekat vid ett flertal tillfällen. Enligt regeringen är det inte några problem att kommunerna brister i tillämpning av 6 h § SoL. Regeringen konstaterar att det endast är ett fåtal äldre som sökt bistånd i annan kommun och att det därmed inte skulle vara ett problem med uppfyllelsen av lagen. Vi delar inte den slutsatsen. Varje äldre med vård- och omsorgsbehov som söker ett bistånd på annan ort eller till annat boende gör detta med viss avsikt.
Med en moderat äldrepeng kommer äldre att kunna flytta vart man vill i landet utan ny biståndsansökan. Då kommer vårdgivaren att ersättas med den kostnad som omsorgen om den äldre kostar. Med vårt förslag om statlig finansiering av äldreomsorgen blir detta möjligt. Då garanteras valfrihet, mångfald och kvalitet.
Ett par instanser, som företräder äldreomsorgens brukare, Demensförbundet och Anhörigrådet i Sverige, betonar att de anhörigas situation i vården behöver lyftas fram mer. Dessa instanser framhåller också att frågan om ställföreträdarskap inom äldreomsorgen inte är löst. De anhöriga får inte tala för sina närmaste. Enligt Anhörigrådet tvingas också de anhöriga ofta in i vårdarrollen på känslomässiga grunder, utan möjligheter till egna val.
Vi har sedan länge efterlyst den utredning som regeringen lovat tillsätta i syfte att se hur skyddet för personer med nedsatt förmåga till egna beslut och förmåga att förmedla sig kan stärkas. Det handlar i detta sammanhang inte om att försvåra för personalen, utan om att rätten till integritet och rättssäkerhet måste kunna garanteras även för dem som inte är kommunicerbara.
I revisorernas rapport presenteras en undersökning av professor Gerdt Sundström och med. dr Lennarth Johansson. Den redogör i en översikt 2002 för anhörigvårdens omfattning i Sverige. Redovisningen bygger bl.a. på material från två riksrepresentativa undersökningar av omsorgsmönstret hos hemmaboende äldre åren 1994 respektive 2000.
Resultatet av ovannämnda studier visar att av den totala omsorgen för hemmaboende äldre svarade de offentliga insatserna för 40 % 1994 och 30 % 2000. Resten utgjordes av anhöriginsatser.
De formella insatserna utgör således en sjunkande andel av den totala omsorgen för äldre. I stället finns en omfattande informell omsorg både i och utanför det egna hushållet. Denna omsorg handlar främst om anhörigvård, oftast av en maka men även av döttrar och söner. Också insatser från en vidare närståendekrets, t.ex. grannar, kan vara väsentliga. Vanligen tillhör anhörigvårdarna själva de äldres skara. De står ofta ensamma, både i relation till den offentliga omsorgen och – konstaterar författarna – dessvärre även i den egna familjekretsen.
I en annan artikel konstaterar Johansson att den främsta effekten av statens stimulansmedel för att utveckla anhörigstödet är att de anhörigas situation har uppmärksammats av kommunerna. Han framhåller behovet av ett samarbete mellan kommunerna, de anhöriga och de frivilliga organisationerna, en form av infrastruktur för anhörigstödet.
Vi instämmer och menar att andra aktörer än det offentliga måste uppmärksammas i utformningen av den framtida äldreomsorgen jämfört med i dag.
Av revisorernas rapport framgår det att SKAF menar att äldreomsorgens resurser kan användas bättre. Förbundet framhåller bland annat att ledarskapets betydelse och inflytande av vårdbiträden och undersköterskor behöver analyseras. Förbundet påpekar att personer med goda ledaregenskaper finns även bland dessa grupper.
Enligt socialtjänstlagen skall insatsernas kvalitet utvecklas och säkras. Också i detta avseende lämnas flera frågor obesvarade. Höga krav ställs på vårdgivarna. Det handlar om förmågan att ta ansvar för äldre människor med omfattande hjälpbehov under bibehållen respekt för de äldres integritet. Personalsituationen präglas samtidigt av rekryteringsproblem, hög frånvaro och hög personalomsättning. Dessutom saknar många utbildning och det finns få arbetsledare och chefer i förhållande till personalen.
Kommunförbundet räknar med omfattande behov av rekrytering, bl.a. till följd av stora pensionsavgångar. Fram till 2010 bedöms behovet av nyrekrytering vara närmare 180 000 årsarbetare. Detta motsvarar 220 000 personer vid nuvarande sysselsättningsgrad. Det framtida rekryteringsbehovet beror självfallet också på de vård- och omsorgsbehov som följer av en åldrande befolkning. Här finns olika teorier. I flera rapporter framhåller både förbundet och Socialstyrelsen det allvarsamma rekryteringsläget redan i dag. Förbundet konstaterade 2001 att det råder brist på utbildad personal. Antalet platser på gymnasiets vårdutbildningar har samtidigt minskat i takt med att antalet sökande har blivit färre. Antalet deltidsarbetslösa hade sjunkit något, men utgjorde i augusti 2001 fortfarande 22 400 personer.
Vi instämmer och anser att mångfald i vården stärker inflytandet för äldre samtidigt som vårdens innehåll utvecklas. Genom alternativa vårdformer tillmötesgår vi också personalens önskemål och ett varierat arbetssätt. Vi anser att en ökad valfrihet inom vården kommer leda till konkurrens mellan arbetsgivare inom äldreomsorgen. Det kommer att leda till en bättre arbetsmiljö för de anställda, och därigenom kommer fler i framtiden välja vården som yrkesbana.
Rättssäkerheten för äldre i behov av hjälpinsatser har brister. Flera kommuner verkställer inte beslut om insatser med hänvisning till bristande resurser, vilket är olagligt.
Revisorerna redogör utförligt för brister i biståndsprövningsprocessen. I de fall där så sker är det omöjligt för den enskilde att påverka sin situation eftersom det inte går att överklaga ett positivt myndighetsbeslut. Av rapporten framgår att vid ingången till år 2000 fanns det 2 800 positiva beslut som inte hade verkställts, och av dessa hade drygt en tredjedel väntat i mer än ett halvår och 400 hade väntat i mer än ett år. Drygt 2 000 personer hade fått avslag på sina ansökningar trots att de bedömts behöva insatser. De äldre hade själva endast i begränsad omfattning utnyttjat sin rätt att överklaga. Flera remissinstanser efterlyser en mer aktiv roll från Socialstyrelsen för att komma till rätta med problemen.
Att så många äldre fått sina lagliga rättigheter åsidosatta är allvarligt. Enligt revisorerna måste omfattningen på den bristande verkställigheten och felaktiga beslut ”betraktas som ett systemfel”, och de avslutar med att ”dagens situation är oacceptabel”. Regeringen måste därför ta fram ett åtgärdsprogram för att öka det rättsliga åtagandet, skriver revisorerna.
Regeringen har föreslagit att vite skall ersättas med en sanktionsavgift som skall vara lägst 10 000 kronor och högst 1 miljon kronor.
Det är riktigt att genom sanktionsavgifter o.d. markera vikten av att domstolsutslag efterföljs och respekteras. Vi menar dock att själva problemet ligger i att riksdagen genom lagstiftning ålägger kommunerna kostsamma uppgifter som kommunerna skall finansiera själva. Att kommunerna med nuvarande kostnadsfördelning skall kunna åläggas sanktionsavgifter för att de inte har tillräckliga resurser att utföra de uppgifter som riksdagen beslutat att de skall utföra är orimligt.
Utgångspunkten för de förslag som revisorerna presenterar bör därför vara en tydligare uppgiftsfördelning mellan stat och kommun, som därvid innefattar också finansieringsansvaret. Som vi framfört i andra sammanhang finns det i dag en rad uppgifter där man bör överväga en nationell finansiering via staten.
Vi anser också att det är orimligt att en eventuell sanktionsavgift tillfaller staten. Vid brister i verkställighet av myndighetsbeslut lider den enskilde skada, och därför är det rimligt att eventuellt vite tillfaller densamma.
I remissvaren på revisorernas rapport framgår att Anhörigrådet i Sverige anser att bristande samordning mellan länsstyrelser och Socialstyrelsen leder till att den enskilde individen inte ses som en helhet. I stället delas individen in i två fack, ett för sjukdom och ett annat för omsorg.
Riksdagens revisorer har granskat tillsyn och tillämpning 1994 och funnit att ett uppdelat tillsynsansvar på flera organisatoriska nivåer kan leda till oklarheter om tillsynsorganens ansvar och uppgifter.
Tillsynsansvaret för socialtjänstlagen är delat. Socialstyrelsen har tillsynsansvar för de sjukvårdsinsatser som kommunen förmedlar enligt hälso- och sjukvårdslagen. Socialstyrelsen har också det nationella tillsynsansvaret för insatser enligt socialtjänstlagen. Länsstyrelserna ansvarar för tillsynen av kommunernas socialtjänst inom sina respektive län. I länsstyrelsernas ansvar ingår att följa och tillse lagens efterlevnad samt att informera och ge råd till socialnämnderna och allmänheten. Länsstyrelserna skall också främja samverkan mellan kommunerna och andra samhällsorgan på socialtjänstens område samt verka för att kommunerna planerar för framtida behov av insatser. Länsstyrelserna har rätt att inspektera verksamhet som står under deras tillsyn samt ingripa mot missförhållanden med bland annat förelägganden och även – sedan den 1 juli 2000 – viten i fråga om lagakraftvunna domar som inte verkställs.
Brister i beslutsunderlag och i verkställighet är allvarliga i sig, men förekommer dessvärre i alla bedömningssituationer. Därför krävs en instans där felaktiga beslut kan rättas till.
Vi har länge argumenterat för att en statligt oberoende tillsynsmyndighet på hälso- och sjukvårdsområdet bör inrättas. Denna bör även ansvara för tillsynen av äldre- och handikappomsorgen. Hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen är de lagar som Socialstyrelsen och länsstyrelserna i dag var för sig har att utöva tillsyn utifrån. Dessa lagar bör sammanföras till en kraftfull tillsynslag.
Tillsynsmyndighetens uppgifter skall vara att ackreditera nya vård- och omsorgsgivare, att kvalitetssäkra vård och omsorg samt att göra regelbunden medicinsk revision och övergripande tillsyn. Den skall också vara den instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål. Samma krav skall ställas på all vård och omsorg, oavsett i vilken regi den sker. De som driver en verksamhet skall naturligtvis inte samtidigt ha det utvärderande ansvaret.
|
Stockholm den 6 december 2002 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |