Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens långsiktiga inriktning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en inkomstskattereform 2003–2004.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsgilla försäkringsavgifter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt skatt för barnfamiljer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att räkna in omväg till barnomsorg i bilavdraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattereduktion för hushållsnära tjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetenssparande och pensionssparande.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt fastighetsskatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frysta taxeringsvärden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reavinst vid bostadsrätts- och fastighetsförsäljning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stegvis avskaffad förmögenhetsskatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffad sambeskattning av förmögenhet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i arvsskatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av avdragsrätt för gåvor till internationellt bistånd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenklat företagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om F-skattsedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om preliminär F-skatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattekonto.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enskilda näringsidkares registreringsnummer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om borttagande av generalklausul mot skatteflykt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fåmansbolagsreglerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bred översyn av pomperipossaeffekterna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta generationsväxlingar i familjeföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av dubbelbeskattning av aktieutdelning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkta arbetsgivaravgifter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grön skatteväxling.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av momsen.
1Yrkandena 1–4, 7–12, 14, 22 och 24–26 hänvisade till FiU.
För liberaler är målet med politiken att öka människors makt över sina liv. Vår vision för Sverige är ett land som ger nya möjligheter – för alla.
Skatter är en fråga om makt. För oss liberaler är det dock inte så enkelt att frihet är detsamma som ett lågt skattetryck. Enskilda individer är, vid olika tidpunkter i livet, beroende av att vi gemensamt kan finansiera skola, vård, omsorg och socialförsäkringssystem av god kvalitet. Det är alltid utgångspunkten för en liberal skattepolitik. Frihet mäts genom att alla människor ges större makt över sina liv och det kan en sund skattepolitik och en klok fördelning av våra gemensamma resurser bidra till.
Ingenting tyder på att det finns en tydlig koppling mellan tillväxten i ett land och skattekvoten. Dock är summan av alla olika skatter inte oväsentlig. Vi tycker att det ska löna sig att arbeta, spara, utbilda sig och ta risker, men i dag finns det en rad skadliga skatter som motverkar detta. I ett samhälle där skattetrycket i övrigt är lågt skulle det givetvis ha funnits en möjlighet att sänka de skadliga skatterna och istället höja de skatter som i mindre utsträckning bidrar till att bromsa tillväxten. Problemet i Sverige är att vi har nått vägs ände, skatterna är höga över hela linjen.
Ett centralt problem i Sverige idag är att vi har ett högt skattetryck men dessvärre inte får valuta för våra skattepengar. Kvaliteten inom skolan, vården omsorgen, och socialförsäkringssystemen är långtifrån vad som är önskvärt i en liberal välfärdsstat. Här krävs långtgående reformer i den anda som Folkpartiet presenterar i våra övriga motioner.
Den ekonomiska politiken är ett medel att nå denna liberala vision. Långtidsarbetslösa ska få jobb och en ny självkänsla. Den outnyttjade resurs som finns bland invandrarna måste tas tillvara och de som idag lever i utanförskap måste ges tillträde på arbetsmarknaden. De som är sjukskrivna ska få den rehabilitering som behövs för att slippa från sjukdom och komma tillbaks till sina jobb. Idérika människor ska våga ta språnget att förverkliga sina drömmar. Familjer ska få större marginaler i sin vardagsekonomi så att alternativ som hittills varit stängda, som kanske att vara mera med barnen, ska öppnas. Stressade, utbrända människor ska hitta tillbaka till hälsa och framtidstro. Arbetande människor ska kunna leva på sin lön och det ska löna sig att studera och arbeta, som anställd eller företagare.
Den ekonomiska aktiviteten går upp och ned. Det är aldrig lätt att förutsäga den kommande ekonomiska utvecklingen, men de flesta känner att osäkerheten för Sveriges del just nu är större än vanligt. Det finns tydliga signaler, bland annat från Riksbanken, som visar på att den svenska ekonomin kommer att utvecklas betydligt sämre än vad regeringen har räknat med. Orsakerna är en sämre internationell konjunktur och en sämre inhemsk utveckling.
Regeringen står passiv för den nedgång i den svenska ekonomin som tycks vara på väg och de grundläggande strukturproblem som leder till en hög arbetslöshet och fortsatt svensk eftersläpning. Vi vill föra en politik som snabbare och effektivare leder Sverige förbi konjunkturproblemen och som har sin tyngdpunkt i åtgärder mot de långsiktiga utmaningarna.
En hög och jämn tillväxt är nödvändig för att svensk ekonomi ska klara av de problem landet står inför. En tillväxtstimulerande politik är avgörande för framtidens välstånd och Sveriges ställning som välfärdsnation. Vår ambition är att Sverige ska komma tillbaka till en tätposition bland de utvecklade länderna.
Därför måste reformer nu genomföras som höjer den svenska ekonomins förmåga till långsiktigt uthållig tillväxt. Det gäller att förbättra förutsättningarna för företagande, arbetsmarknad, konkurrens och produktivitet och enskilda människors verksamhet och valfrihet och vi är beredda att fullfölja reformpolitiken för att nå detta mål.
Svensk ekonomi står inför ett antal utmaningar på några års sikt som gör det nödvändigt att den ekonomiska politiken har denna inriktning och detta mål. Det krävs både god tillväxt och en förändrad politik för att lösa framtidsproblemen.
Liberalismen är positiv till förändringar. Nya situationer kräver nya ställningstaganden. Det som gällde för 10, 20 eller 30 år sedan är kanske inte aktuellt idag. Skattereformen 1990–91 var ett viktigt steg när det gällde att råda bot på den snårskog av undantag och konstiga incitament som successivt byggts in i systemet. Samtidigt vanns en bred acceptans för att det var viktigt att minska höga marginalskatter och marginaleffekter, inte bara för höginkomsttagare.
Det har nu gått 11 år sedan dess och mycket har förändrats, samtidigt som stora delar av skattereformen urholkats av olika socialdemokratiska regeringar. Det finns många skäl att nu på nytt se på skatterna ur ett övergripande och mer långsiktigt perspektiv och forma riktlinjer för skattepolitiken i en ny tid:
Principiella skäl att på nytt se på skatterna.
Utvecklingen i vår omvärld.
Samhällsproblem där skatteförändringar kan bidra till lösningar.
Nya möjligheter finns att lösa välfärdsproblemen, möjligheter som inte funnits tidigare.
Skattepolitiken måste också utformas dels utifrån de olika skatternas tänkbara utformning och snedvridande eller konkurrensnedsättande effekt, dels utifrån hur mycket beskattning totalt som kan anses vara acceptabelt. Givetvis påverkas den totala skattenivåns skadliga effekter av vilken mix av skatter som finns och dessa kan utformas på för individen, samhällsekonomin och dynamiken olika belastande sätt. Klart är dock att varje form av beskattning medför negativa och snedvridande effekter för individ och samhällsekonomi. Argumentet för beskattning är ju att de utgifter som skatterna finansierar ger större positiva effekter än de nackdelar som skatterna medför. Någonstans finns en balanspunkt mellan fördelar och nackdelar med varje enskild skatt såväl som med totalbeskattningen. Denna balanspunkt formas såväl av våra värderingar, vår ideologi som av den praktiska verkligheten. Även om våra värderingar inte ändrats, har situationen i samhället gjort det, inom Sverige och globalt. När verkligheten ändras behöver vi alltså rita om kartan.
Nya samhällsföreteelser såväl som gamla problem som kräver nya lösningar ser vi som utmaningar, där skattepolitiken utan dogmatism kan bidra till ett modernt, jämställt, jämlikt och öppet samhälle.
Detta är i grunden en positiv företeelse, men betyder att vi måste hantera såväl skatternas storlek som utformning på nya sätt. Skattebaser är rörliga i flera bemärkelser, de kan rent fysiskt flytta på sig eller verksamheter kan förtvina i ett land och växa i ett annat.
Detta måste sättas i förhållande till arbete som bas för beskattning. Kunnande som produktionsfaktor fungerar annorlunda än maskiner såväl ur statiskt som dynamiskt perspektiv. Industrisamhället krävde kapital i form av byggnader och maskiner, det moderna tjänstesamhället är mycket mera baserat på kunskapskapital. När arbetet blir kapital måste synen på såväl arbets- som kapitalbeskattning förändras.
Tjänstesektorer (särskilt vård och utbildning) hämmas inte bara av offentliga regleringar utan också av skatt på arbetet. Jämställdhet i meningen att förena arbete med familj kräver ofta ytterligare ”köp” av tid vilket underlättas genom skattelättnader särskilt för ”hushållstjänster”. Men sådana specifika lösningar räcker inte, en ny inriktning på beskattning av arbete och kunnande bidrar till att skapa ett samhälle där kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att jobba, försörja sig själva på rättvisa löner, förverkliga sina idéer och bestämma mera själva i sitt eget liv.
Skatten på arbete och marginaleffekter i låga inkomstlägen drabbar individerna, minskar deras möjligheter att arbeta och de blir en ekonomisk börda i stället för att bidra till välstånd genom arbete. Den höga totalbeskattningen på arbete leder till att svenska låg- och normalinkomsttagare får väldigt lite över. Bidragssystemen är både generella och selektiva. Fattigdomsfällorna leder till att människor inte bara är fattiga, de har svårt att göra något åt detta, vilket är värre. Ett samhälle med dynamik och utvecklingskraft kan inte låsa in stora grupper människor i bidragsberoende och vanmakt. Skattesystemet måste bidra till att släppa in de utestängda i arbetslivet.
Det svenska skatte- och välfärdssystemet möter en växande utmaning från befolkningsutvecklingen. Andelen över 65 år stiger hela tiden, men genom att andelen yngre sjunker fram till 2010 stiger inte den förvärvsarbetande befolkningens försörjningsbörda förrän senare. Att andelen barn sjunker är dock i sig ett långsiktigt problem. Det betyder att under de närmaste 5–10 åren har vi en nådatid då försörjningsproblemen inte ökar, men sedan förvärras de kraftigt. Därför måste vi använda de närmaste åren till att reformera de svenska systemen så att de blir mera långsiktigt hållbara. Ett betydande steg är den breda pensionsreform som Folkpartiet i hög grad varit med om att arbeta fram och sätta i sjön. Många fler reformer behövs för att klara den demografiska utmaningen, både vad gäller finansiering av sociala utgifter och för att få ett ökat arbetsutbud.
Skatteinkomsternas storlek bestäms inte bara av skattesatser. Betydande energi måste läggas på att skapa ett skattesystem som gynnar en växande och dynamisk ekonomi. I grunden är det nämligen detsamma som en ekonomi med växande skattebaser. Med breda skattebaser kan gemensamma åtaganden finansieras med lägre skattesatser.
Den demografiska utvecklingen i kombination med internationaliseringen innebär att några enkla lösningar inte finns. De demografiska utmaningarna kan inte lösas med skattehöjningar, internationalisering kan inte enkelt mötas med kraftiga, snabba skattesänkningar när man har långtgående ambitioner på en god utbildning och vård.
Figur 1 Skattebasfördelning, prognos 2001
Det svenska skattetrycket fördelar sig med 10 % på kapital, 22 % på konsumtion samt hela 68 % på arbete.
Internationaliseringen minskar drastiskt möjligheten att hålla ett högt skattetryck på rörliga skattebaser, helt enkelt därför att hög skatt leder till minskande skattebas och därmed sjunkande skatteintäkter från denna skattebas. Detta leder till att med ett högt skattetryck finns ingen annan möjlighet än att hålla en hög beskattning med höga skattekilar även på låg- och medelinkomsttagare. Därför måste skattetrycket totalt sett sänkas.
Tabell 1. Skattebaser och skatteintäkter, prognos 2001
Typ av skatt |
Prognos 2001 |
Skatt på |
Kommunalskatt |
359 |
Arbete |
Statlig skatt |
34 |
Arbete |
Skattereduktioner |
–35 |
Arbete |
Sociala avgifter |
332 |
Arbete |
Allmänna pensionsavgifter |
66 |
Arbete |
S:a arbete |
756 |
Arbete |
Företagsskatt |
69 |
Kapital |
Fastighetsskatt |
21 |
Kapital |
Övriga kapitalskatter |
27 |
Kapital |
S:a kapital |
117 |
Kapital |
Mervärdesskatt |
158 |
Konsumtion |
Alkohol- och tobaksskatt |
18 |
Konsumtion |
Skatt på energi |
54 |
Konsumtion |
Skatt på vägtrafik |
8 |
Konsumtion |
Övrigt skatt på varor och tjänster |
8 |
Konsumtion |
S:a konsumtion |
246 |
Konsumtion |
Övrigt |
3 |
Övrigt |
S:a skatter |
1 122 |
Källa: Budgetpropositionen 2002
Sveriges över decennier frihandelsvänliga linje och våra internationella åtaganden får också konsekvenser för skattepolitiken. Vi har i Sverige accepterat de fördelar som följer med internationellt handelsutbyte och att vi lever i en internationellt inriktad ekonomi. Det innebär att vi inte kan föra vilken skattepolitik som helst. Samtidigt som man kan konstatera att det inte är nödvändigt att varje land helt anpassar sin skattepolitik till grannar och konkurrentländer är det viktigt att beakta de tendenser som råder, dels i de stora ekonomierna, dels i våra närmaste länder, dvs. EU-området.
På de flesta områden är EU-länderna på väg mot lägre skatter. Detta är än mera tydligt om man ser till de beslut som fattats om de kommande årens skattepolitik men som ännu inte kan avläsas i statistiken.
Det är väl känt att Sverige har det högsta skattetrycket – i konkurrens med Danmark – som detta traditionellt mäts, som totala skatteinkomster i procent av BNP. Detta innebär också att det svenska skattetrycket på de stora skattebaserna är högt.
Inom EU-kommissionen har gjorts beräkningar på skattetrycket på skattebaserna arbete, konsumtion och kapital. Det är främst när det gäller skatt på arbete som Sverige ligger högt. I jämförelse med EU-genomsnittet på ca 35 % ligger den svenska skatten på arbete ca 15 procentenheter högre.
Detsamma gäller också ”fem i top”-listan vad gäller de fem EU-länder som har högst skatt på kapital och konsumtion, där den svenska skatten på konsumtion ligger 3,3 procentenheter högre än EU-genomsnittet. På kapitalskatteområdet är differensen än större. EU-genomsnittet för skatt på kapital ligger drygt 4 procentenheter lägre än den svenska skatten på kapital.
I de flesta fall gäller att ett land som har högt skatteuttag på en skattebas i allmänhet har lägre skattetryck på de andra skattebaserna. Exempelvis ligger Storbritannien högt vad gäller skatt på kapital. Detta beror dock på att i Storbritannien tas kommunalskatt främst ut som fastighetsskatt vilken här räknas in i skatt på kapital. Storbritannien tar däremot ut hälften så mycket skatt på arbete som Sverige gör. Det finns egentligen bara ett land som i likhet med Sverige har ett högt skatteuttag på alla tre skattebaserna, och det är Danmark.
Den fråga som då är berättigad att ställa är om det höga skatteuttaget inte ger en motsvarande högre välfärd i Sverige? Det finns många partiella belysningar av detta, men ett sammanfattande mått kan Eurostats beräkningar av köpkraftskorrigerade offentliga utgifter sägas vara. Skillnader mellan länderna i köpkraftskorrigerade offentliga utgifter per capita kan belysas för sjuk- och hälsovård samt för utbildning. Enligt dessa siffror är det möjligt att se att Sverige inte ligger i topp trots de höga skattesatserna. Länder såsom Norge, Tyskland, Danmark, Nederländerna och Italien ligger högre.
Samma mönster är möjligt att observera på utbildningsområdet, där Sverige blir omsprunget av länder som Luxemburg, Danmark, Norge och Portugal. Således ligger inte Sverige i topp inom något av dessa kärnområden trots de höga skattesatserna. Det andra högskattelandet – Danmark – tycks få ut mera per satsad skattekrona.
Ett av problemen med de höga svenska skatterna på arbete är att de medför att skattekilen är hög. Detta innebär att skillnaden mellan arbetsgivarens kostnad för att sysselsätta och det som arbetstagaren får ut efter alla skatter är stor. Höga skattekilar är ett hinder för sysselsättning. Detta blir speciellt tydligt i lågkonjunkturer.
I och med att det blir att lättare att flytta arbetsuppgifter mellan länderna, och lättare för människor att arbeta i andra länder, riskerar en hög skattekil att i dubbel mening missgynna Sverige. Företag blir mindre benägna att förlägga verksamhet hit, och den enskilde anser sig på goda grunder få ut för lite när alla skatter beaktats. Inte heller får den enskilde ut offentliga tjänster som kan sägas kompensera för de höga skatterna. Det är därför viktigt både att generellt sänka skattetrycket och att minska skattekilen.
De ekonomiska analyser som gjorts för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt, främst inom ramen för den senaste långtidsutredningen, LU 2000, pekar på de ekonomiska påfrestningar som den demografiska utvecklingen kommer att medföra. Samtidigt har det konstaterats att detta inte kommer att bli märkbart förrän omkring nästa decennieskifte och att det innevarande decenniet snarast kommer att innebära vissa lättnader. 2000-talets första decennium ger oss således möjlighet att förbereda oss och de ekonomiska systemen, inte minst de s.k. välfärdssystemen, för de kommande påfrestningarna. Som tidigare konstaterats har betydande förändringar skett av pensionssystemet som i många avseenden nu är betydligt bättre rustat än tidigare att möta de demografiska förändringarna.
Politiken kan inte förlita sig på att det i slutet av decenniet ska vara möjligt att höja skattetrycket. Vår inriktning bör vara att dels reformera välfärdssystemen, dels reformera skatterna så att de blir internationellt konkurrenskraftiga och bidrar till en god tillväxt. Inte minst viktigt är det att arbeta fram ett skattesystem som uppmuntrar entreprenörskap, arbete och studier.
En bättre politik, som kräver förändringar av bl.a. arbetsmarknad och skattepolitik, kan ge högre tillväxt. Då blir också utrymmet för de nödvändiga offentliga utgifterna större utan att skatterna behöver höjas. Folkpartiet har hittills i breda program förordat att satsa på en högtillväxtlinje. Är man villig att ompröva t.ex. arbetsmarknadsregleringar, lönebildning och lönerelationer, skatter på företagande etc. i syfte att få ett tillväxtvänligare klimat, vilket vi är, är en högtillväxtlinje trovärdig. Det innebär i sin tur att politiken även i andra avseenden måste inriktas så att arbetsutbud och -deltagande utvecklas gynnsammare.
En sådan politik skapar, men förutsätter också, ett skattesänkningsutrymme. På basis av Långtidsutredningen kan detta utrymme över en tioårsperiod beräknas till ca 200 miljoner kronor, med hänsyn tagen till ökningen av de offentliga utgifterna. Den absoluta merparten av sänkningen måste gälla sådana skatter som gör att det lönar sig att arbeta, spara och ta risker, och att göra det i Sverige.
Fördelen med att sänka skatten och ha en bredare skattebas framför högre skattesats och smalare bas är att verksamheterna i sig är gynnsamma för utveckling, jobb och företagande i Sverige. Det är långsiktigt bra för Sverige och svenskarna att verksamheten finns i vårt land, med lägre beskattning, än att samma skatteinkomster genereras med högre beskattning av kvarvarande, smalare verksamheter.
Med den övergripande inriktningen att utgifts- och skattekvoter ska fortsätta att successivt minska även genom att vi begränsar allmän expansion av offentlig sektor, är beredda att stå för och genomföra prioriteringar, effektiviseringar, avregleringar etc. samt att bidrag minskar i takt med att behoven minskar för att på så sätt lämna gott utrymme för det som är de viktiga verksamheterna är detta en inriktning som är väl förenlig med vår värdering av skola, vård, äldreomsorg, handikappstöd eller bistånd.
Den inhemska ekonomins avmattning i form av antalet ökade varsel och nedläggningar fungerar såsom en varningssignal och får effekter också på bedömningen av skatteinkomsterna och på vilken skattepolitik som är lämplig.
Den sämre ekonomiska utvecklingen riskerar i sig att leda till lägre skatteinkomster för staten och kommunerna än regeringen räknat med.
En lägre tillväxt gör det i sig än mera angeläget att föra en ekonomisk politik som återställer förtroendet och ökar tillväxten. Vi vet sedan lång tid tillbaka att traditionell stimulanspolitik inte ger några garantier för återställt förtroende och återställd tillväxt.
Detta har i ett antal länder lett till en arbetsfördelning där centralbankerna kommit att vara de som främst svarar för den kortsiktiga konjunkturpolitiken genom räntepolitiken. Den svenska riksbanken har inget tillväxtmål men genom att den ska hålla en stabil inflationstakt blir detta i praktiken en penningpolitik som kommer att motverka konjunktursvängningar.
Det finns lång erfarenhet av svårigheterna att stimulera eller bromsa ekonomin genom skatte- och utgiftspolitik så att de motverkar konjunkturen. Därför har skattepolitiken i omvärlden mera kommit att få en långsiktig inriktning.
Detta är viktigt när man ska ta ställning till vilken skattepolitik som bör föras. Det är långt viktigare att beakta de långsiktiga tillväxtstimulerande effekter en skatteförändring har än vilka de eventuella kortsiktiga stimulanseffekterna kan vara.
En långsiktig skattepolitik som stimulerar till arbete, sparande, utbildning och risktagande lägger grunden för en tillväxt som snabbt leder oss ur konjunkturproblemen.
Den skattepolitik som Folkpartiet nu lägger fram är främst inriktad på att stimulera tillväxt och sysselsättning.
Att tid är en bristvara, att lönen tar slut före månaden och att familjeliv, jobb och fritid är svårt att kombinera är en verklighet som många svenskar känner igen. Stressen och pressen ökar i vardagen och allt fler drabbas av ohälsa. Att inte ha makt över sin egen vardag skapar en vanmakt som ibland kan vara svår att bryta.
Den liberala skattepolitiken vill bryta vanmakten genom att ge den enskilda människan större makt över sin egen vardag. Genom att se till att småbarnsföräldrar får ägna mer tid till barnen istället för till tvätten, genom att anställda ges möjlighet till makt och delaktighet i arbetslivet och genom att lönen räcker hela månaden så kan vanmakten bytas till makt över vardagen.
”Det skall löna sig att arbeta.” Denna traditionsrika fp-mening hänförlig till förre fp-ledaren och sedermera Nobelpristagaren i ekonomi Bertil Ohlin (1899–1979) fortfar att tydligt sammanfatta Folkpartiets inriktning av skattepolitiken för enskilda.
När den stora skattereformen, som tillkom genom samarbete mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet, genomfördes var avsikten att huvuddelen av alla inkomsttagare endast skulle betala kommunalskatt och ingen skulle betala mer än 50 % i skatt. Knappt hade bläcket på skatteöverenskommelsen torkat, så drev Socialdemokraterna igenom en differentiering av momsen, med en lägre skattesats på livsmedel. Socialdemokraternas skattehöjarpolitik och vänstersamarbete har kraftigt urholkat den skattereform som därför inte kom att hålla decenniet ut. Ett lapptäcke av reduktioner, kompensationer, upp- och nedtrappningar och värnskatter har återigen trasslat till inkomstskatteskalorna.
Regeringen har tidigare tagit tre av de fyra stegen i sin egen inkomstskatteförändring. Vi liberaler tycker det är bra att man sänker inkomstskatterna, men beklagar att man valt en form som inte tillräckligt tar itu med de strukturella problemen som marginalskatterna, utan istället ägnar sig åt att urholka enkelheten i skattesystemet.
Vi anser att det är dags att ta nya tag, och föreslår därför en ny skattereform för ett nytt århundrande. Ett sådant arbete måste ske över partigränser och ges bred förankring i riksdagen för att bli stabilt och långsiktigt. Grunden måste vara att återgå till principerna för 1990–91 års skattereform. I en större skatteomläggning bör huvudregeln vara att ha så breda skattebaser som möjligt och därmed skapa förutsättningar för låga skattesatser. I stället för dagens modell med grundavdrag som trappas upp och ned vill vi pröva möjligheten av en generell och lägre skattesats för de lägre inkomstnivåerna. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna.
Genom avskaffad s.k. värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och successivt borttagande av den s.k. LO-puckeln vill vi uppnå den grundläggande principen – att de flesta ska bara betala 30 % i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 % på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd och genom enhetliga taxor för barnomsorg.
Brytpunkten för statlig skatt bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (ca 313 000 kr/år) bl a för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 %. Enligt regeringens förslag ligger brytpunkten vid 25 125 kr/månad; vi avser att höja brytpunkten till ca 26 000 kr/månad för 2003, i ett första steg. På sikt måste det dock vara så att bara 10 % av de skattskyldiga skall betala statlig skatt, vilket var skatteuppgörelsens utgångspunkt.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Motivet är inte minst att denna beskattning leder till flykt av människor med goda kunskaper, viktiga för företag och vårt land, till andra länder. Värnskatten tillhör de mest skadliga skatterna och skall därför tas bort i sin helhet. Den bidrar till att sänka marginalskatten med ca 5 % för numer ett icke obetydligt antal inkomsttagare. Nationalekonomiskt måste det vara bättre att värna om dessa som skattebetalare i vårt land än som från landet utflyttade före detta skattebetalare.
Förvärvsavdrag mot kommunalskatten införs. Detta sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster. Inte minst viktigt är detta för att kompensera för de aviserade höjningarna av kommunalskatterna. Inledningsvis föreslås denna till 3 % av inkomsten. Detta förvärvsavdrag inkluderar full kompensation för den ökade a-kasseavgiften. Genom vårt förslag vill Folkpartiet markera att vi står för en ansvarskännande liberal skattepolitik, en skattepolitik som gör att det lönar sig att arbeta.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör vara 300 kr per person år 2003 och 600 kr per person år 2004. Denna tillfaller givetvis då även pensionärer.
Vårt skatteförslag innefattar, utöver ovanstående mer principiellt inriktade förslag till förändringar, vidhållandet av andra kända fp-profilinslag i skattepolitiken:
Vi fortsätter avvisa avdragsrätt för fackliga avgifter. Avdrag skall endast kunna medges för kostnader i samband med inkomstens förvärvande. Detta kan medlemskap i fackförening ej ses såsom.
Vi vill avskaffa regeringens skattereduktion för bredbandsanslutningar.
Sänkt skatt som kompensation för höjd avgift till a-kassan. Avgifterna till a-kassan höjs men blir avdragsgilla. För den enskilda innebär detta ingen nettoförändring, men systemen kommer att fungera bättre.
Höjd avdragsrätt för pensionssparande. Denna ska återställas till den nivå som gällde före försämringen i mitten av 90-talet. Detta enligt en enkel handlingsregel – skatt betalas inte på avgiften när den betalas in utan då förmånen betalas ut. Folkpartiet vill som tidigare stimulera långsiktigt pensionssparande genom att höja den avdragsgilla gränsen för sådant sparande från ett halvt till ett basbelopp.
Hänsyn bör tas i beskattningen till den extra försörjningsbörda och lägre bärkraft som föräldrar har. Utökningen av det generella barnstödet bör därför ske i form av en skattereduktion. Denna motsvarar en barnbidragshöjning med mellan 900 och 1 000 kr per barn och år. Detta kombineras med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned.
Genom denna förändring kommer bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 procent extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte fått någon större betydelse.
Det bör noteras att vi väljer att föreslå skattesänkningen för barnfamiljer i formen av ren skattereduktion. Detta motsvarar i storleksordningen 3 000 kr i höjt grundavdrag, men med vår modell tillfaller skattereduktionen även de föräldrar som inte har en erforderligt stor förvärvsinkomst för att kunna tillgodogöra sig grundavdragshöjningar. Vi anser att de barnfamiljer som har det allra sämst ekonomiskt sett, med de minsta marginalerna och/eller de största marginaleffekterna, ofta studenter eller socialbidragsmottagare, inte ska uteslutas från detta barnstöd.
Tillsammans med förbättrad föräldraförsäkring och införande av barnkonto utgör detta viktiga delar i en politik för ökad egenmakt, bättre jämställdhet och större ekonomiska marginaler för barnfamiljerna.
Det är en förlegad syn på förutsättningar för förvärvsarbete som ligger bakom det faktum att man i resa till och från arbetet inte får räkna in tid och resväg via barnens omsorg. Det kan mycket väl vara så att det faktum att en förälder behöver hämta eller lämna gör att resan tar avsevärt mycket längre tid, vid beaktande av bussbyten eller väntetider på tåg. Därför bör hämtning och lämning på barnomsorg kunna räknas in då tidsvinst och resesträcka beräknas för rätt till avdrag för resor till och från arbetet.
Många vill satsa på både barn och jobb. Men så finns tvätten, gräsmattan och de smutsiga fönstren. Många barnfamiljer upplever att tiden inte räcker till och många vill lösa tidsbristen genom att köpa hushållsnära tjänster. Totalt är nästan vart fjärde hushåll i Sverige intresserat av hjälp, ibland eller regelbundet. Detta på förfrågan trots att man inte ser ett faktiskt existerande utbud. Det höga skatteuttaget hindrar efterfrågan och utbud från att mötas på en vit marknad. Sverige har den industrialiserade världens högsta skatteuttag på arbete. Mellan 63 % och 74 % av kostnaderna för en tjänst utgörs av skatter och sociala avgifter. Inkomstskatter, sociala avgifter och moms driver upp timpriset till nivåer som nästan inga hushåll med normala inkomster är beredda att betala. Mer eller mindre allt hushållsarbete som utförs mot betalning utgör i dag svart arbete. På denna marknad arbetar många kvinnor och ungdomar. De har inga rättigheter, inga försäkringar, inga pensionspoäng, ingen sjukpenning och ingen trygghet. De stora skattekilarna – skillnaden mellan köparens pris och säljarens ersättning efter skatt – bromsar framväxten av moderna tjänsteföretag och fler jobb i tjänstesektorn. I synnerhet gäller det tjänsteproduktion riktad till privatpersoner som betalar med redan beskattade pengar.
Vi anser att det enklaste och bästa sättet att förändra situationen är att införa en skattereduktion för hushållens köp av den här typen av tjänster genom en skattereduktion i företaget för halva totala arbetskostnaden. Det är enkelt, obyråkratiskt och rättvist. Fördelarna med en vit marknad för hushållsnära tjänster är många. De som i dag arbetar svart får möjlighet att inordna sig i ett legalt system och som alla andra få del av förmånerna i socialförsäkringssystemen: sjukförsäkring, pension m.m. Valfriheten ökar. Människor får större möjlighet att välja mellan att arbeta mer och köpa tjänster till hemmet, eller att arbeta mindre och i stället göra mer av hemarbetet själv. Den könsuppdelade arbetsmarknaden kan brytas upp ytterligare, vilket ur ett jämställdhetsperspektiv är starkt önskvärt.
I ett dynamiskt arbetsliv är det av stor vikt för den enskildes frihet att kompetensutveckling är något man kan råda över själv. Att inte enbart vara beroende av att arbetsgivaren önskar satsa på fortbildning och kompetensutveckling för att man ska vara attraktiv på arbetsmarknaden och för att man ska kunna ha ett utvecklande och intressant arbete är därför en frihetsfråga. Det är uppenbart att en konfliktfråga för Socialdemokraterna är om beslutanderätt och inflytande ska ligga hos den enskilde eller hos kollektivet. För oss liberaler är valet enkelt. Makten och inflytandet över kompetenssparandet ska ligga hos enskilda människor. Det måste givetvis alltid vara i arbetsgivarens intresse att inom ramen för arbetets krav se till att personalen har färska kunskaper och att den personal man har kan utvecklas med uppgifterna. Men därutöver måste individerna få större möjligheter. Vi föreslår därför att dagens pensionssparande utvidgas så att avdragsrätt för sparande medges upp till ett basbelopp, att sparandet kan tas ut för att finansiera kompetensutveckling och att ett kvarstående sparande kan tas ut vid pensionering.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel.
En huvudprincip i all beskattning måste vara skatt efter bärkraft. Därför måste nuvarande fastighetsskatt avvecklas på sikt. Fastighetsskatten uppfattas också som orättvis. Samma hus har olika höga taxeringsvärden i olika delar i landet och beskattas därför olika. För människor som byggt sina hus med egen arbetskraft, framstår det därtill som minst sagt märkligt att staten skall ha pengar för detta.
Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående. Hela systemet för taxering måste reformeras, och likformighet mellan boendeformer upprättas.
I dagsläget måste dock insatser genomföras omedelbart. Riksdagens majoritet beslutade att från den 1 januari 2001 – utan föregående reformering – släppa frysningen av taxeringsvärdena från nämnda datum. Detta har lett till en fastighetsskattechock för tusentals enskilda skattebetalare. Det bör noteras att denna stora skattehöjning gäller boende i både småhus och lägenheter. I avvaktan på en grundlig reformering av fastighetsbeskattningen bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta.
Vårt omedelbara förslag är därför att taxeringsvärdena fryses till 1997 års nivå. På dessa ska skattesatserna 1,0 % för småhus och 0,5 % för flerfamiljshus tillämpas. Folkpartiet beräknar att en återgång till 1997 års taxeringsvärden skulle innebära ett skattebortfall på drygt 6 miljarder kronor i hela landet. Därmed kan begränsningsregeln avvecklas.
Eftersom Folkpartiet föreslår en betydande sänkning av fastighetsskatten, föreslår vi samtidigt att realisationsvinsten vid bostadsrätts- och fastighetsförsäljningar höjs från 20 till 30 %. Det innebär att mot att fastighetsägare får sänkt skatt, måste de betala högre andel av en uppkommen realisationsvinst vid försäljning. Detta påverkar dock inte gällande uppskovsregler. Det är viktigt att stimulera rörlighet på bostadsmarknaden av rent sociala skäl.
Förmögenhetsskatten, tillsammans med fastighetsskatten, blir för många människor ett oöverstigligt belopp att betala. Förmögenhetsskatten drabbar särskilt äldre personer, som kanske ägnat ett långt liv åt att amortera på sitt hus och nu istället finner att tusentals, kanske tiotusentals kronor ska betalas i förmögenhetsskatt.
Regeringen har gjort små insatser för att förbättra denna skevhet. Det är dock möjligt att notera att regeringens agerande genom åren långt ifrån har gett önskade effekter. Nu tillsätts en kommitté som bland annat ska se över förmögenhetsskatten. Det finns många uppgifter för en sådan kommitté, och från liberalt håll vill vi bland annat lyfta fram den otidsenliga sambeskattningen som straffar ett gift par, eller sammanboende med barn.
Sambeskattning av förmögenhet är det enda kvarvarande momentet av sambeskattning som finns i nuvarande skattesystem. Riksskatteverket anser att ett slopande av sambeskattningen av en familjs förmögenhet skulle ”vara till stor fördel och innebära avsevärda förenklingar i de tekniska systemen.” Sambeskattningen innebär betydande kontrollproblem för skattemyndigheterna. Riksskatteverket har under år 1999 upprepat sitt förslag i en promemoria. Skattemyndigheter måste hålla reda på vem som bor med vem i vilken konstellation. Särbo, sambo, gift, registrerat partnerskap, barn, styvbarn, delad vårdnad. Eftersom man inte i förväg vet vilka som kommer upp i tillräcklig förmögenhet för beskattning måste hela befolkningens sambeskattningspotential kontrolleras.
Sambeskattningen av makar i förmögenhetsbeskattningen är en restprodukt i skattesystemet från den tid då kvinnor inte betraktades som egna ekonomiska subjekt. Detta är helt oacceptabelt. Kvinnor måste fullt ut betraktas som myndiga individer. Vi har alla rätt att betraktas som individer, och detta skall givetvis inkludera skattskyldigheten. Hur man inom en familj delar upp det ekonomiska ansvaret är en privatsak. Skyldigheter och rättigheter gentemot samhället skall vara individuella. Denna syn på kvinnor och män bör även avspeglas i förmögenhetsbeskattningen, och som en konsekvens av detta bör sambeskattningen av makar upphöra. Vi menar att det således även finns starka jämställdhetsskäl, och praktiska skäl, för att avskaffa sambeskattningen. Folkpartiet anser att sambeskattningen bör avskaffas år 2003. Fribeloppet bör höjas snabbare än regeringen anger, till 2,1 miljoner kronor med sikte på ett fullständigt avskaffande av förmögenhetsskatten. Detta är viktigt ur ett mer långsiktigt tillväxtperspektiv och för att göra Sverige till ett attraktivt land att investera och spara i, även för svenskar.
I samband med att börskurserna på senare tid har varierat kraftigt har problemet med arvsskattens konstruktion kommit i ljuset. Arvsskatt beräknas på värdet av tillgången vid dödsdagen, men skatten ska betalas då arvskiftet genomförts. Under denna mellantid kan värdet såväl sjunka som stiga. Så länge värdet stiger, klagar få på denna regel, medan man då värdet sjunkit kan hamna i situationen att arvsskatten blir en oproportionellt stor andel av, till och med överstigande, värdet av arvet. Det bör övervägas om reglerna för beräkning av arvsskatt ska förändras så att beräkning sker på värdet vid den tidpunkt då arvingen faktiskt kan komma i besittning av arvet.
Även beträffande bostadsfastigheter finns ett problem bestående i att arvsskatt ska betalas vid ene makens bortgång, vilket om fastigheten med tiden ökat i värde kan innebära att efterlevande make inte har råd att betala arvsskatt och ändå behålla sin bostad. Det fribelopp som här finns bör höjas så att en normal bostad täcks in. Arvsskatten bör kunna skjutas upp till dess bostadsfastigheten realiseras.
Många svenskar känner idag att de vill dela med sig av sitt välstånd. Sveriges bidrag till världens fattiga länder ligger långt under den nivå på 1 % av BNI som riksdagen har fattat beslut om. Samtidigt vet vi att behovet av stöd är stort, och ständigt ökar. Dagligen får vi bevis på det enorma behov som finns i olika delar av vår värld. För att människor ska uppmuntras att dela med sig av sitt välstånd vill vi införa en avdragsrätt för gåvor till internationellt bistånd.
För att kunna finansiera en välfärdspolitik med en bra skola, vård och omsorg är det viktigt att det finns fler människor som har ett riktigt arbete och som kan försörja sig och som kan betala skatt. När fler bidrar till skatteunderlaget kan skatterna bli lägre, och vi får samtidigt råd med de välfärdsreformer vi vill genomföra.
För att få fler människor i arbete krävs det bra förutsättningar för befintliga företag att överleva och växa och nya att starta. Det är de små företagen som främst står för tillväxten. Och därför måste småföretagarens makt stärkas.
Regelverken och administrationen kring företag är krångliga och illa anpassade till små företags verklighet. Skatte- och deklarationsreglerna är i huvudsak utformade för de större företagen. Mycket av det omfattande uppgiftslämnandet och den detaljerade bokföringen är så kostsamt att det inte står i någon rimlig proportion till den tid och den experthjälp som en småföretagare måste lägga ned respektive anlita. För många småföretagare kostar det åtskilliga tusenlappar att anlita hjälp för deklaration och redovisning. Regler om avskrivningar, expansionsmedel, räntefördelningsbelopp, m.m. saknar ofta relevans. Många regler utgår också ifrån att företagaren tänker lura samhället.
Samhället ställer krav på företagaren men företagaren kan inte ställa motsvarande krav på samhället. I de flesta relationer mellan två parter är det ett ömsesidigt givande och tagande men så är inte fallet mellan den enskilde företagaren och samhällets myndigheter.
En del förenklingar har genomförts för enskilda näringsidkare såsom att kunna lämna en förenklad deklaration. Den förenklade deklarationen har dock ännu inte prövats. Dessutom kan man på försök göra sin skattedeklaration av moms och skatt på Internet. Skattemyndigheten har gjort informationen mer lättillgänglig för den som vill starta eget företag både när det gäller Internet och ”vanlig” information. Men där slutar förenklingarna. Dessutom har inga förenklingar genomförts vad gäller mindre aktiebolag. Ytterligare förenklingar måste ske på detta område. Ett tänkbart förenklingsförslag är att enmans- och fåmansföretag använder en mycket förenklad blankett där de redovisar totala inkomster, löner och avgifter samt en schablon för kostnader. Resten är skattepliktigt överskott.
Någon uppluckring i de regler som gäller för att få den F-skattsedel som krävs för att kunna driva ett företag har inte setts till trots att denna fråga diskuterats i många år. Idag finns det regler som stänger ute många entreprenörer som vill starta eget och få en F-skattsedel.
Reglerna innebär att företagaren inte tidigare bör ha varit anställd hos uppdragsgivaren, inte använder uppdragsgivarens utrustning, inte har få kunder som anlitar företagets tjänster under långa perioder, inte bedriver ekonomisk verksamhet av ”allmän karaktär” och har en låg ekonomisk risk. Detta är krav som verkar gjorda för att hindra nyföretagande inom tjänstesektorn. Som exempel missgynnar det de kvinnor som skulle kunna starta eget inom vårdsektorn. Godtycklighet och olika behandling förekommer också beroende på var man lämnar in ansökan, vilket avgör om man kan få F-skatt eller inte.
Vi anser att alla som vill ska kunna få ut en F-skattsedel för att kunna bedriva verksamhet i egen regi, givetvis under förutsättning att man inte har näringsförbud eller skatteskulder. Idag finns det olika rådgivande organ för att underlätta startandet av nya företag med värdering av affärsidé och ekonomiska bedömningar. Till exempel Nyföretagarcentrum och IFS. Den senare hjälper invandrare att starta eget. Dessa rådgivande organ bör få ökat stöd. Även om det ska vara den enskilde som ska avgöra om han eller hon ska starta företag så behövs det stöd och råd.
Idag har många enskilda näringsidkare en ojämn inkomst under året. Det system som finns idag med preliminär deklaration som avges vid årets början innebär att den totala skatt som man räknar med att betala under året fördelas jämnt över tiden. Detta innebär att företagaren måste betala skatt utan att ha haft motsvarande inkomst. Likviditetssvårigheter kan bli följden, vilket kanske i slutändan leder till konkurs. Vi föreslår ett skattebetalningssystem där inbetalning av skatt sker efter det att man haft inkomsten på samma sätt som inbetalning av moms sker.
Idag kan företagaren betala in skatten på ett skattekonto. Grundidén med skattekontot är bra. Dock har man i vissa avseenden sett mer till myndighetens bekvämlighet än till företagarens. Vi vill ändra reglerna för skattekontot så att redovisning och betalning ska ha sänts in senast det angivna datumet. Företagare är skyldiga att se till att deras betalning är inne på skattekontot ett visst datum, dvs. det är inte tillräckligt att ha betalt in före en viss tidpunkt. Detsamma gäller skattedeklarationen, som dessutom ska postas separat. Eftersom det inte finns garantier för att postgången fungerar, innebär det en osäkerhet för företagaren om inbetalningen och redovisningen verkligen kommit in i tid eller ej. Och har den inte kommit in i tid blir det skattetillägg även om företagaren betalat in med marginal. Det är rimligt att det finns en viss pålaga vid försenad inbetalning, detta är allmänt vedertaget. Däremot måste skattetillägget stå i relation till det försenade beloppets storlek.
En liten förbättring har genomförts, som nämnts ovan, genom att ett antal försöksföretag kan göra redovisningen på Internet. Vi föreslår att detta försök permanentas så att alla företagare får denna möjlighet.
För enskilda näringsidkare används idag personnumret som registreringsnummer för mervärdesskatt. Registreringsnumret lämnas ut både till kunder och leverantörer. För att skydda näringsidkarens integritet som privatperson föreslår vi att ett frivilligt organisationsnummer införs som kan användas som registreringsnummer.
En förutsättning för ett fungerande skattesystem är att det finns en tillfredsställande kontroll av skatteunderlaget. Det ligger i alla medborgares intresse att skattemyndigheterna har ambitioner att motverka skattefusk. För oss är det centralt att denna strävan inte kränker den enskildes integritet och rättssäkerhet. Den s.k. generalklausulen avskaffades av den förra borgerliga regeringen. Därefter har den återinförts av Socialdemokraterna.
Vi anser att den står i strid med fundamentala principer som syftar till att förhindra godtycklig maktutövning. Dess tillämpning är svårbegriplig och helt oförutsägbar för de skattskyldiga. I rättssäkerhetens idé ligger att reglerna skall vara fasta och klara så att medborgarna därigenom kan förutse och förstå konsekvenserna av sitt handlande. Människor måste ha förutsättningar att känna till var gränsen går mellan tillåtet och förbjudet och klart veta vilka sanktionerna är om bestämmelserna överträds. Generalklausulen bör därför avskaffas. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Ett ytterligare sätt att minska makten för den enskilde företagaren är de s.k. 3:12-reglerna som handlar om huruvida företagets vinst ska beskattas som inkomst av tjänst eller som kapitalinkomst. Det är regler som är krångliga och som har lappats och lagats i det oändliga i stället för att ha gjorts om och förenklats. Effekten av reglerna är i vissa fall fullständigt ohållbara. Nu finns en utredning framme som har tagit alldeles för lång tid. Vi har föreslagit att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande medelinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som kapital. I utredningen har man kommit fram till en annan modell. Remissomgångens synpunkter bör avvaktas innan slutlig ställning tas.
De s.k. 3:12-reglerna ger upphov till den s.k. pomperipossaeffekten, avsikten med utredningen är bland annat att lösa problemet med denna effekt. Det bör dock noteras att även annan lagstiftning, såsom andelsbyteslagen och effekterna av optionsbeskattning, även ger upphov till pomperipossaeffekter. Vi anser att det är nödvändigt att få ett helhetsgrepp om pomperipossaeffekterna. Därför bör den kommande propositionen beakta detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Statistiska centralbyrån, SCB, definierar 96 % av alla företag i Sverige som familjeföretag. Dessa kan utgöras av allt från en enskild företagare, med hjälp av familjen, till globala storföretag, som t ex Ikea. Ett generationsskifte i dessa företag utgör en stor utmaning för företagets fortbestånd. Det gäller både vid skiften inom familjen, genom att företagens ägare inte klarar arvsskatten, och vid försäljning till utomstående, eftersom utomstående köpare har svårt att finna finansiering. Den nuvarande arvsskatten bidrar således till att konservera den svenska näringslivsstrukturen med alltför få medelstora företag.
Skatten tvingar inte sällan företagare att ta andra hänsyn än företagsekonomiska, vilket varken gagnar företaget eller dess anställda. Många hävdar att beskattningen vid generationsskifte särskilt åderlåter jord- eller skogsbruk som redan kan ha små eller inga ekonomiska marginaler. I stället för att kapital dras in till staten behövs detta mycket väl på gårdarna för att trygga ett långsiktigt familjejordbruk. Folkpartiet vill betona vikten av att den utredning som nu pågår arbetar snabbt och att regeringen så snart utredningsarbetet är avslutat återkommer till riksdagen med förslag till lagändringar som verkligen kan bidra till att underlätta generationsväxlingar i svenska familjeföretag.
Den lättnad i dubbelbeskattningen av bolagsinkomster som införts i Sverige är begränsad till onoterade företag. Folkpartiet har länge argumenterat för att införa regler som avskaffar dubbelbeskattningen på utdelningar i alla företag. De nya reglerna skall utformas i enlighet med de regler som gällde under år 1994 och som infördes på initiativ av den dåvarande borgerliga regeringen. Dubbelskatten gör det inte bara svårare för småföretagen att anskaffa riskkapital, den hindrar dessutom de små företagen att växa med eget kapital. Skattebelastningen på att växa med eget kapital är högre än att växa med lånat kapital.
Det naturliga för en företagare är att expandera med eget kapital. Detta motverkas av dubbelskatten. Dubbelskatten på aktier är således osund. Först beskattas vinsten i företaget, sedan en gång till hos ägaren. Detta är främst en skatt riktad mot enskilda aktieägare med få aktier och företagsägare som expanderar. De stora institutionerna är undantagna medan alla de mer än fem miljoner individer som äger aktier, främst via aktiefonder, drabbas. Man kan inte undgå intrycket att syftet är att hindra människor att skaffa sig en liten buffert mot oförutsedda händelser. Den socialistiska synen är att människorna ska vara så starkt beroende av de politiska beslutens godtycke som möjligt. Avskaffandet av dubbelskatt på utdelningar bör ske i etapper. Under de närmsta två åren kan dubbelskatten för privatpersoner halveras. Detta är ett första viktigt steg för att på sikt kunna avveckla denna straffskatt på risksparande helt.
Arbetsgivaravgiften är en tung del i skatten på arbete. Vår långsiktiga inriktning är att arbetsgivaravgifternas skattedel helt tas bort.
Såsom ett första steg kan avgiftssatsen sänkas eller den nuvarande inkomstgränsen för den lättnad som finns i dag höjas från nuvarande 852 000 till 1 ½ miljon. Givetvis skall motsvarande sänkning ske för egenföretagare. För dessa blir en höjning av den inkomstgräns under vilken en sänkning får ske från nuvarande 180 000 kronor till över 300 000 kronor.
Folkpartiet liberalerna är förespråkare av grön skatteväxling. Denna tanke har dock förfuskats under 1990-talet genom att energi- och miljöskatterna, bl a på bensin och el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete.
Ett av paradnumren i regeringens samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under senare år sägs ofta vara den gröna skatteväxlingen. Vi har vid olika tillfällen sett oss nödsakade att påtala att det snarast är svartväxling, och det till dålig kurs. Trots främst de olika energiskattehöjningar som genomförts visar en nyligen genomförd sammanställning som miljöräkenskaperna vid SCB gjort att ingen grön skatteväxling skett under senare delen av 1990-talet. Skatt på arbete, som andel av BNP, har ökat medan skatt på miljö relativt sett minskat. Växling betyder byte, men här höjs alla skatter.
En första genomgripande grön skatteväxling skedde i samband med skattereformen 1990/91, då miljöskatterna höjdes med ca 18 miljarder kronor medan skatten på arbetsinkomster sänktes med ca 71 miljarder kronor. Från 1993 till 1999 har andelen miljöskatter minskat till 5,3 % av de totala skatterna, vilket ger Sverige en låg andel miljöskatter jämfört med många andra EU-länder. Detta i sin tur beror främst på de höga skatterna på arbete. Under perioden 1993 till 2000 ökade skatten på arbete med 270 miljarder kronor medan miljöskatterna ökade med 13 miljarder kronor.
Folkpartiet stöder förslaget om höjd el- och koldioxidskatt, växlad mot sänkt inkomstskatt, men anser att inkomstskattesänkningen bör läggas ut mer generellt.
Folkpartiet liberalerna anser att skatten på arbete, såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgift, ska sänkas. Den viktigaste miljöförbättrande förändringen är
att arbeta för gemensam CO2-skatt i EU. En skatt på sopförbränning föreslås.
Den fortsatta inriktningen av skattepolitiken ska ha som utgångspunkt att det totala skattetrycket kan och måste sänkas. Det ska ske främst genom ytterligare sänkningar av marginalskatterna och genom de lättnader inom kapitalbeskattningen som behovet av tillväxt och internationellt samarbete medför.
Skatterna ska först och främst sänkas så att det lönar sig bättre att arbeta. Samtidigt bör skattesystemet förenklas till exempel genom att de nuvarande komplicerade reglerna för grundavdraget, de särskilda skattereduktionerna och avdragsbegränsningen för pensionsavgiften försvinner. Det är viktigt att komma ihåg att det finns höga marginaleffekter även utanför skattesystemet, till exempel i bostadsbidraget, socialbidragen, studiemedelssystemet etc, varför arbetet mot höga marginaleffekter inte kan begränsas till skattesystemet.
Vi ser det också som nödvändigt att fullständigt avskaffa dubbelbeskattningen av aktiesparande, avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt samt sänkt kapitalinkomstskatt. Med allt rörligare skattebaser kommer takten i och inriktningen av sänkningen att vara mycket beroende av vad som sker i vår omvärld. Även om EU inte bestämmer enskilda länders skattesatser är det naturligt att det som sker i dessa frågor i EU-länderna starkt påverkar också kapitalskatterna i Sverige. Stora sänkningar av kapitalbeskattningen i vår omvärld kommer att påverka vilka kapitalskatter som Sverige kan ha utan att förlora de fördelar som vårt internationella varu- och tjänsteutbyte under lång tid gett oss.
Efter den stora skattereformen, där enhetlig moms var en viktig ingrediens, har den socialdemokratiska regeringen genomfört en rad undantag från den generella momsnivån, senast i raden är förslaget till sänkning av byggmomsen. Denna differentiering av momsen leder till en oroande urholkning av basen för momsen. Dessutom styrs människors konsumtion, vilket ur ett liberalt perspektiv är i grunden olyckligt. Undantagens omfattning uppgår nu till en sådan omfattning att man kan beräkna att nuvarande momsskattesats, 25 %, skulle kunna sänkas till 20–21 %, om inte alla undantag funnes. Riksdagen beslutade nyligen att bifalla en folkpartimotion (2001/02:Sk287) om en översyn av mervärdesskatten. Det är synnerligen angeläget att denna översyn snarast genomförs så att vägen mot en enhetlig moms ånyo kan inledas.
För att lösa de problem som återfinns i det nuvarande skattesystemet räcker det inte att lappa och laga. Folkpartiet vill därför se en omfattande ny skattereform i samma anda som skattereformen 1990/91. Denna måste genomföras med kontinuerlig uppmärksamhet på den rådande situationen i de offentliga finanserna. Naturligtvis kan också saker inträffa som gör att valet av skattesänkningar kan behöva korrigeras. I det senare avseendet måste hänsyn tas till att flera grupper, ingenjörer, sjuksköterskor, läkare, företagare m.fl. kommer att ha en arbetsmarknad utomlands. Det måste löna sig att arbeta och verka i Sverige.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Anna Grönlund (fp) |
|
Gunnar Andrén (fp) |
Anne-Marie Ekström (fp) |
|
Erling Bager (fp) |
Christer Nylander (fp) |