Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en förbränningsskatt på avfall bör införas.
Det är väsentligt från miljö- och resurssynpunkt att både minska avfallsmängderna och att för behandling av avfallet välja bästa teknik. Sveriges nationella avfallsstrategi innebär att avfallsmängden ska begränsas i första hand, i andra hand ska produkter återanvändas eller materialåtervinnas, i tredje hand ska förbränning ske och först i fjärde hand ska soporna deponeras.
Den nationella avfallsstrategin är utmärkt om den tillämpas. Men verkligheten är att avfallsmängderna ökar och att sopförbränningen byggs ut i snabb takt trots att betydligt mer går att göra när det gäller biologisk behandling och materialåtervinning. Anledningen till att sopförbränningen byggs ut så snabbt är deponiförbudet och deponiskatten. Att motverka deponi är positivt från miljösynpunkt. Men politiken är obalanserad genom att inga åtgärder vidtas mot den expanderande sopförbränningen. Materialåtervinning och biologisk behandling av organiskt avfall har alltför svårt att konkurrera med förbränning.
För att åstadkomma en politik som motverkar såväl deponi som förbränning presenterade en utredning, 2002:7, ett förslag om att införa en skatt på förbränning av avfall. Eftersom det nu finns ett färdigt förslag och problemet inte har blivit mindre sedan utredningen presenterats är det viktigt att en förbränningsskatt så snart som möjligt införs. En skatt på förbränning av avfall kan lämpligen utgöra en del i den gröna skatteväxlingen.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Mikaela Valtersson (mp) |