Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förmånsvärdet på bilar och ett rättvist och realistiskt system byggt på bilens inköpspris.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga reglerna om s.k. omvänd bevisbörda, så att den skattskyldige inte drabbas av avgifter för att t.ex. kunna ta sig till en restaurang eller ett övernattningsställe under affärsresan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att justera beräkningsgrunden så att den gäller lika för den enskilde som för företaget.
Bilförmån uppkommer när skattskyldig för privat bruk i mer än ringa omfattning nyttjar bil som tillkommer honom på grund av anställning, uppdragsförhållande eller annan liknande grund. Bedömningen om vad som är ringa bruk sker mycket godtyckligt. Vid förfrågan till skattemyndigheten om vad som händer om en enskild företagare köper en egen privat bil för att användas i privatkörning och för körjournal på de sträckor som företagsbilen används – kan den skattskyldige då slippa förmånsvärde? – blir skattemyndighetens svar att det inte finns regler för vad som gäller en enskild företagare som är ensam anställd i sitt eget företag. Det finns däremot regler för den anställde som kan ställa företagsbilen på firman då han/hon inte är i tjänst. För den skattskyldige som har sitt företag i hemmet och som är ensam anställd i sitt eget företag, gäller enbart den omvända bevisföringen.
Underlag för beräkning av värdet av bilförmån är dels det för inkomst- och utgiftsåret fastställda prisbasbeloppet, dels statslåneräntan vid utgången av november andra året före taxeringsåret, dels nybilspriset för årsmodellen och dels anskaffningskostnaden för all extrautrustning.
Värdet av förmån av fri bil exklusive drivmedel beräknas med hjälp av det nybilspris som Riksskatteverket fastställt för bilmodellen, anskaffningskostnaden för eventuell extrautrustning, aktuellt prisbasbelopp och statslåneräntan – prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Under inkomståret 2002 uppgår t.ex. förmånsvärdet för en bil med ett nybilspris på 200 000 kronor till 36 700 kronor. Detta förmånsvärde kan delas upp i en fast del på 11 370 kr (30 % av prisbasbeloppet), en ränte- och prisberoende del på 7 410 kr (75 % av statslåneräntan gånger nybilspriset) och en prisberoende del på 18 000 kr (9 % av nybilspriset). Särskilda regler gäller för dyrare bilar, och för äldre bilar finns en spärregel som gör att nybilspriset inklusive extrautrustning inte får understiga en viss nivå.
Värdet av en bilförmån kan justeras uppåt eller nedåt enligt olika regler. Dessa gäller t.ex. om bilen använts under del av år, som arbetsredskap, i taxinäring, i betydande omfattning i tjänsten, under semester etc.
Jag anser att beräkningsgrunden för förmånsvärde borde förändras så att företaget betalar för den del företaget använder bilen. Den skattskyldige betalar för den del han/hon använder bilen i privat körning. Om förmånsvärdet är 40 000 kronor och bilen används 75 % för företagets räkning ska företaget betala 75 % av kostnaden på 40 000 kronor, resterande betalas av den skattskyldige. Detta system skulle även bli ett mer träffsäkert system då det även finns de som har en bil som löneförmån, utan att använda den för företagets räkning.
Den så kallade omvända bevisföringen som betyder att den skattskyldige ska kunna bevisa att han/hon inte använt bilen i privat syfte t.ex. under tjänsteresa, blir med dagens system helt omöjlig att efterleva. Hur ska detta kunna bevisas? Ett exempel från verkligheten är att om den skattskyldige är på resa långt hemifrån och ska äta lunch, så får den skattskyldige enligt skattemyndigheten inte använda bilen till restaurangen. Detta visar på det orimliga i skattesystemet eftersom den skattskyldige då under hela sin affärsresa inte skulle kunna äta något eller ta in på hotell för övernattning, för då skulle resan till hotellet betraktas som privat resa. Ska den skattskyldige för att kunna äta eller sova behöva använda taxi utöver sin tjänstebil?
Värdet av förmån av fritt eller delvis fritt drivmedel beräknas till marknadsvärdet multiplicerat med 1,2 av den mängd drivmedel som kan antas ha förbrukats för förmånsbilens totala körsträcka under den tid den skattskyldige varit skattskyldig för bilförmånen. Nybilspriset definieras i 61 kap. 6 § IL. Där anges att nybilspriset för årsmodellen avser det pris som bilen hade när den som ny introducerades på den svenska marknaden. I RSV:s föreskrifter (RSFS 2000:26) om värdering av fri eller delvis fri bil anges att det är nybilspris för årsmodellen som ska tillämpas vid förmånsberäkningen.
En del av beskattningen uppfattas som en stor orättvisa. Bilar oavsett årgång och dagens marknadsvärde beräknas på nyanskaffningsvärde. Dessutom finns ett så kallat lyxbilstillägg för vissa modeller. Detta innebär att två bilar som kostar lika mycket att köpa (som begagnade efter 1 eller 2 år) kan ha vitt skilda förmånsvärden beroende på bilens märke och nybilspriset.
Det som sedan sker efter 6 år är att alla bilar får samma förmånsvärde. Helt plötsligt då 6 år har gått, anses båda bilarna vara lika mycket värda oavsett ålder. Nu kan beskattningen anses rättvis. Tiden fram till dess beskattas bilen helt olika även om den kostar lika mycket att anskaffa som begagnade bilar.
Den nuvarande förhållandevis starka schabloniseringen vid värdering av bilförmån tillkom 1987 och var en följd av att de tidigare reglerna föranlett problem. Reglerna gav upphov till ett inte obetydligt antal tvister, och de kunde av kontrollskäl inte heller tillämpas på avsett sätt. Resultatet blev till sist att det hörde till undantagen att någon skattskyldig påfördes arbetsgivarens kostnad som bilförmån, att flertalet skattskyldiga redovisade sin privata körsträcka enligt schablon och att de som använde körjournal nästan undantagslöst hävdade att de körde kortare än RSV:s schabloner förutsatte (jfr Ds 1996:34).
Därför menar utskottet i sitt svar till min motion 2001/02 att en övergång till anskaffningsvärdet som grund för värdering av bilförmån kraftigt skulle urholka de förenklingsvinster som de nuvarande reglerna medför för både skattemyndigheterna och de skattskyldiga. Därmed avstyrkte utskottet min motion.
Efter det att min motion behandlats av riksdagen har jag vidare undersökt frågan och upptäckt fler orättvisor i skattesystemet för fömånsvärde som jag nu angett i denna motion. Jag har svårt att se de förenklingsvinster utskottet talar om efter att ha kontrollerat uppgifter kring förmånsvärde, ringt runt till skattemyndigheter, bilfirmor etcetera för att få svar på mina frågor.
Förmånsbeskattningen måste ses över och justeras så att det blir anskaffningsvärdet som styr beskattningen och inte nybilspriset, att det blir rimliga krav som ställs på den som använder sin bil i tjänsteresor långt från hemmet och att beräkningsgrunden ses över.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |