Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om i vilken takt reklamskatten skall avskaffas.
Den kraftiga nedgången av annonser i dagspressen under senaste året – och som nu leder till kraftiga personalminskningar och ofrånkomlig sänkning av bevakningsambitioner och möjligheter att publicera insändare och debattartiklar i de allmänna nyhetstidningarna – gör det utomordentligt angeläget att omgående reducera eller helt ta bort reklamskatten, särskilt den konkurrenssnedvridande del som drabbar dagspressen och därmed den viktiga arena för det offentliga samtalet som våra 1–7-dagars allmänna nyhetstidningar utgör för nyhetsförmedling och åsiktsjournalistik.
Riksdagen beslutade 1971 att skatt på annonser skulle införas för att finansiera ett utökat statligt stöd till dagspressen. Folkpartiet motsatte sig annonsskattens införande av flera skäl, bland annat därför att en punktskatt – i motsats till mervärdesskatt – riktar sig direkt mot yttrandefriheten och, särskilt om ofärdstider skulle inträffa, skulle kunna användas för att kväsa obehagliga åsikter.
1972 föreslog majoriteten i 1967 års reklamutredning (K 1967:43) att en allmän reklambeskattning skulle införas (SOU 1972:6 och 7). Riksdagens beslut blev att en skatt på annonser och reklam infördes den 1 november 1972. Ett överliggande motiv var ostridigt att tillmötesgå den opinion som ansåg att reklam var fördummande och förledande – men intet visste om förutsättningarna för det fria ordets fortbestånd och utveckling. Ekonomiskt starka och av statsmakterna fristående medieföretag är den bästa garanten för en allsidig och demokratisk nyhetsförmedling och opinionsbildning.
Sedan införandet 1972 har reklamskatten förorsakat tillämpningsproblem för både skattskyldiga och skatteadministrationen. Lagstiftningen har varit föremål för ett antal ändringar. Problemen har dock kvarstått, inte minst sedan nya annonsfinansierade – och ofta utlandsbaserade – medier etablerat sig i Sverige.
Skattens konkurrensneutralitet har därmed inte kunnat upprätthållas genom att reklamen i nya medier inte träffas av någon skatt. Orättvisan har ökat och snedvridit konkurrensvillkoren, främst till nackdel för den nyhets- och opinionsbildande dagspressen. Dess läsare och annonsörer är i dag missgynnade gentemot både annonsfinansierade etermedier och Internetannonsering.
Detta missförhållande kräver omgående hantering eftersom denna punktskattediskriminering utgör ett hot mot hela den offentliga debattarena som dagstidningarna med sina nyheter och sitt åsiktsmaterial, inte minst från läsarnas sida, utgör.
År 1988 lade 1986 års reklamskatteutredning fram sina förslag (SOU 1988:17). Enligt direktiven skulle reklamskattelagen anpassas så att den inbegrep reklam i nya – och kommande – reklammedier samt reklammeddelanden som framställts genom ny teknik.
1986 års reklamskatteutredning, vars uppgift också var att förenkla beskattningen och skatteadministrationen, ledde dessvärre inte till några förslag från regeringen och därmed inte heller till några positiva riksdagsbeslut.
År 1996 tillsattes en ny reklamskatteutredning. Dess förslag blev att reklamskatten borde avskaffas i sin helhet (SOU 1997:53). Skatten framstod, enligt utredningen, ”genom sin konstruktion och genom omvärldsutvecklingen som omodern och orättvis”.
Ett viktigt konstaterade från utredningen var att det saknas förutsättningar att uppnå konkurrensneutralitet genom utvidgad beskattning av TV- och radioannonsering.
Som helt ogörligt ansågs vara att beskatta reklam i datakommunikationssystem.
Mot denna bakgrund beslutade 1997/98 års riksdag (prop. 1997/98:150, bet. 1997/98:FiU20) att från den 1 januari 1999 avskaffa reklamskatten på reklamtrycksaker.
Motivet var att den var svår att tillämpa, likaså att kontrollera.
I sitt yttrande till finansutskottet påminde skatteutskottet (1997/98:SkU4y) om att enighet föreligger om att reklamskatten bör avskaffas. Utskottet anförde vidare att det delade regeringens mening att det vid just denna tidpunkt saknades ekonomiskt utrymme att helt avskaffa reklamskatten. Orättvisorna fick därför kvarstå.
Därefter har skatteutskottet vid fyra tillfällen å rad (1998/99:SkU13, 1999/2000:SkU16, 2000/01:SkU17 och senast 2001/02:SkU20) för regeringen klargjort en oförändrad åsikt – reklamskatten bör avskaffas. Detta mål kombineras dock alltid med den förstående inställningen att statsfinansiella skäl talar för att reklamskatten bör vara kvar i avbidan på bättre statsfinansiellt utrymme.
Med en sådan inställning kommer reklamskatten förmodligen aldrig att tas bort, detta trots att självaste finansministern som svar på en fråga den 28 februari 2001 (2000/01:761) i kammaren meddelat att regeringen fortfar att anse att reklamskatten bör avskaffas men att det inte går att säga när de finansiella förutsättningarna kan komma att föreligga.
Beslutet i skatteutskottet, som följdes av riksdagen, innebar vid föregående riksdag att fyra motioner (s, v, mp) – motionerna Sk402, Sk416, Sk424 och Sk459 – tillstyrktes.
Innebörden är att riksdagen åter – för femte året i rad – gav regeringen till känna att reklamskatten bör avvecklas men att frågan om när måste vägas mot de budgetpolitiska målen.
Skatteutskottet framhöll 2001/02 att frågan ”bör prioriteras vid kommande budgetberedning”.
Det är lätt att konstatera att regeringen inte heller inför 2003 efterkommit eller ens brytt sig om riksdagens beslut.
Enligt förra årets beräkningar kommer reklamskatten att inbringa 1 173 miljoner kronor år 2002, för 2003 beräknas motsvarande summa bli 827 miljoner kronor.
Enligt Folkpartiets mening bör en avveckling av reklamskatten börja genast, främst för att stärka det offentliga samtalets viktigaste plats, dagstidningarna, som under det senaste året fått vidkännas mycket stora annonsminskningar och som i denna situation drabbats proportionellt än hårdare av den brist på konkurrensneutralitet som främst gynnar etermedie- och datakommunikationsannonsering.
Detta bör vara skäl nog att redan till den 1 januari 2003 vidta lättnader i reklambeskattningen för allmänna nyhetstidningar.
Om denna skattereduktion bör innebära en halvering eller någon annan sänkning, måste – det är vi fullt medvetna om – sättas i relation till andra viktiga skattesänkningar och statsutgifter.
Jag anser dock att den försämrade konkurrenskraften för dagstidningarna – och den allvarliga ekonomiska situation som många av dessa nu befinner sig i med risk för att nyhetsrapporteringens omfattning och kvalitet försämras liksom utrymmet i riks-, regional- och lokalpressen för den viktiga del av det offentliga samtalet som insändare och debattartiklar utgör – är skäl nog för riksdagen att med ökad styrka kräva en tidsplan av regeringen för reklamskattens avskaffande.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Gunnar Andrén (fp) |