Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att sänka skatterna.
När skattefrågor diskuteras sker det normalt utifrån perspektivet att statens inkomster skall tryggas. Det viktiga är statens ekonomi, en budget i balans och det som kallas ”sunda statsfinanser”. Skattetrycket skall bestämmas så att det motsvarar den mängd pengar som det offentliga behöver. När frågan om skattetryckets storlek debatteras gör en del invändningen att skatterna bör sänkas för att möjliggöra en högre tillväxt i landet. Genom att människor får behålla mer pengar ökar incitamenten att arbeta mer, vilket ger högre ekonomisk tillväxt. På sikt kan då skatteintäkterna öka. Det blir ett resonemang som i förlängningen påminner om den berömda s k Laefferkurvan. Om skattesatsen sänks så kommer skatteintäkterna att öka. Effekten har bl a synts när det gäller tobak för några år sedan. Regeringen höjde tobaksskatten så mycket att skatteintäkterna sjönk. Om teorin håller i ett mer omfattande sammanhang är dock oklart.
Helt klart är emellertid att skattesänkningar ger många av de positiva effekter som beskrivits. Sänkta skatter är en förutsättning för att Sverige skall klara att upprätthålla den offentliga välfärdspolitik som nu förs. Ett alltför högt skattetryck kommer successivt att urholka ekonomin och till sist omöjliggöra det som motiverar skatteuttaget, dvs välfärden. Samtidigt är det viktigt att skattedebatten även förs på ett annat sätt, nämligen utifrån ett resonemang om enskilda människors livssituation och rättigheter.
När politiker säger att de vill sänka skatten för att ge människor mer frihet så är det visserligen bra, men det behöver tydliggöras. Friheten är ingenting som människor får till skänks från politiker, den är en självklarhet. Friheten är den naturliga utgångspunkten för varje mänskligt liv, den är sammankopplad med att vara människa.
Den enskilt största frihetsfrågan för människor i Sverige i dag är skattefrågan. Det kommer av att skatterna avgör vem som har makten över en människas liv. Allt vi företar oss ”kostar” i form av tid, vilken för oss alla är begränsad. Arbete är ofta att sälja sin tid, och det man hinner göra, tänka eller på andra sätt bidra med under den tiden. Jobbar man tio timmar så förväntar man sig att tjäna ihop så mycket att det räcker till att vara ledig under dygnets återstående 14 timmar. Det grundläggande problemet med skatt är att staten därmed gör anspråk på en viss del av vår tid. För en låginkomsttagare är den totala skatten på arbete 60 procent, vilket alltså innebär sex av tio timmar. Varje dag vigs sex arbetstimmar åt staten. Det är en maktförskjutning från människor till politiken som inte är acceptabel, därför att den är oförenlig med friheten som varje människa har rätt till.
Skattefrågan är således en fråga om enskilda individers fri- och rättigheter. Med världens högsta skatter, över 50 procent av BNP, har människor fråntagits för mycket makt över sina liv.
De höga skatterna motiveras ofta med att de syftar till omfördelning mellan olika grupper i samhället. Tanken är att människor med små ekonomiska resurser skall gynnas. Men effekten av de höga skatterna blir tyvärr precis den omvända. Det är människor med verkligt låga inkomster som drabbas värst av frihetsinskränkningen som alltför höga skatter innebär.
I Sverige betalar den genomsnittlige socialbidragstagaren mer i skatt varje år än vad vederbörande får i bidrag. På samma sätt finns det hundratusentals människor som arbetar, men som ändå inte klarar sin försörjning utan tvingas söka socialbidrag. De är ”arbetande fattiga” och deras största utgift är skatten.
Detta är i grunden en kränkning. Det borde vara självklart att man skall kunna försörja sig på sin lön. Människor med små inkomster borde inte först avtvingas en massa pengar i skatt som de sedan måste gå till socialkontoret och med mössan i hand vända ut och in på sitt privatliv för att få tillbaka lite av. Makten i vårt samhälle hamnar inte i individernas händer utan i myndigheternas.
Skatten måste sänkas så att människor får sin värdighet tillbaka. Det är alltid bättre om människor själva kan ansvara för sin försörjning, eftersom det gör dem friare. Det finns inget egenvärde i att pengarna skall ta omvägen via politikerna, tvärtom.
Människor som behöver bidrag skall inte behöva betala skatt, och vice versa. Principen borde vara den att man inte behöver betala någon skatt förrän den egna försörjningen är tryggad. Det skulle vara att införa en ”frihetsgaranti” i systemet. Oavsett hur lite du tjänar skall du alltid vara garanterad ett visst oberoende av staten. Det skall vara möjligt att tjäna upp till existensminimum utan att betala någon skatt alls.
Idén förenar friheten med välfärdssamhällets grundtes. Människor skall erbjudas hjälp från det offentliga först när den egna förmågan och resurserna inte räcker till. För att en sådan princip skall kunna tillämpas borde inkomster upp till socialbidragsnormen kunna vara skattefria.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Karin Enström (m) |