Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motion anförs om principerna för befolkningsstatistiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motion anförs om rätten att frivilligt identifiera sig som tillhörande en etnisk minoritet.
År efter år får man i Stockholms län mycket noggranna beräkningar över befolkningens sammansättning: det är regionplane- och trafikkontoret som systematiskt informerar allmänhet och myndigheter om vilka grupper som bor på olika ställen och hur stora dessa grupper är. Broschyren Statistik om Stockholms län och region nr 5, 2002 bär rubriken ”Personer med utländsk bakgrund 2001” och underrubriken Stockholms län, dess kommuner och sjukvårdsområden.
Här kan man läsa att 34 personer med bakgrund i Oceanien bor i Botkyrka, att 20 av dem är män, 14 kvinnor, nio är barn eller tonåringar och 24 ingår i ålderskategorin 20–64 år. I en annan lika prydlig tabell får man veta att länets grupper med utländsk bakgrund var sammanlagt 357 654, att 137 858 av dessa är födda utomlands, 28 587 är utländska medborgare födda i Sverige, 191 209 är svenska medborgare födda i utlandet och att antalet länder som speglas i denna statistik år 2001 är 178 och var år 2000 179. Samma beräkningar genomförs också över hela landet år efter år och resultaten redovisas i alla utredningar och rapporter angående flyktingars och invandrares situation i vårt land.
Det märkliga med denna så detaljerade statistik är att den egentligen inte uttrycker någon klar och av alla accepterad princip angående registreringen av etnisk identitet! I alla politiska program och alla debatter kring etnicitetens frågor återkommer en och samma ståndpunkt: Sverige bör inte registrera invånarnas etniska tillhörighet eftersom detta skulle leda till en destruktiv tudelning av befolkningen i ”vi och de”. De flesta politiker och debattörer som tar upp problemet brukar också höja en varningens pekfinger och påminna om den fruktansvärda judestämpeln under Nazitysklands värsta tid.
Vi har alltså tillgång till en registrering av födelseland. Det offentliga Sverige vill inte ta reda på invånarnas etniska identitet, våra ideologer betraktar detta till och med som ytterst farligt ur politisk synvinkel. Ändå registreras systematiskt födelselandet för alla möjliga grupper! Två motsägande ställningstaganden får rum i statistikens vanliga praktik helt enkelt därför att registreringen inte kan undvikas.
Ingen sorts planering på kommunal nivå, landstings- eller riksnivå, skulle vara möjlig helt utan kunskap om de etniska gruppernas storlek inne i olika områden. Flyktingmottagande, språkundervisning, arbete på socialkontor och arbetsförmedlingar går inte ens att finansiera utan kunskap alls om utlänningarnas närvaro i samhället. Men eftersom rädslan för ett diskriminerande register är så stor, väljer man att ta mått med hjälp av ett kringgående kriterium: man talar inte om etnisk identitet, man hänvisar till födelselandet.
Första följden av denna statistisk-ideologiska manöver är en stor förvirring. Ingen vet exakt hur många sverigefinländarna är, fast detta gäller landet största minoritet; ingen kan beräkna hur stora satsningar på finska språket som ska göras, eftersom man inte känner till det egentliga antalet människor som upplever sig som finländare och som vill att de själva och deras barn ska kunna utveckla sin kultur och sina språkliga traditioner och färdigheter.
Ännu större svårigheter möter diskussionerna om grupper med rötter i förföljda minoriteter från andra länder. Vill man veta hur många albaner från Kosovo som bor i Stockholmstrakten, för att t.ex. starta undervisning för barnen som vill behålla kontakten med modersmålet, får man siffror som talar om utomlandsfödda från f.d. Jugoslavien! Vill man planera förbättringar tillsammans med Sveriges kurder stöter man på frånvaro av exakt kunskap: kurderna kan lika väl vara födda i Turkiet, Irak, Iran eller någon f.d. sovjetisk-asiatisk republik. Hela och betydande grupper av människor som en gång i tiden hade plågats på grund av sin etniska identitet försvinner elegant ur den svenska befolkningsstatistiken!
Lika stora hinder reser denna förvirrade statistik för ansträngningarna att bekämpa arbetslösheten i invandrarbefolkningen. Går man till en arbetsförmedling med ett förslag som bygger på konkret kunskap om en etnisk grupps språk och kultur, får man alltid svaret: ”Vi kan inte söka lämpliga deltagare till denna verksamhet, vi vet bara vilka arbetssökande som är svenska medborgare och vilka som fortfarande är medborgare i ett annat land.” Också den stora massan av naturaliserade invandrare – alltså f.d. flyktingar som redan har fått svenskt medborgarskap – försvinner i en grå identitetslöshet i arbetsförmedlingarnas register.
Den etablerade statistiska metoden leder alltså till direkt felaktiga beräkningar, eftersom stora grupper helt tappas bort i kalkylerna. Dessutom kan individernas identitet kränkas av sådana kategoriseringar. Finländska barn födda i Tyskland är antagligen fortfarande finländare, rumänska ungdomar födda i Jugoslavien eller Frankrike har få anledningar att identifiera sig som serber, kroater, bosnier eller makedonier men de kanske vill betrakta sig själva som fransmän.
Om man ber en kurd att definiera sig, kan man vara säker på att få höra: ”Jag är kurd!” För rätten att högt säga denna lilla fras har mycket blod runnit i flera länder. Om man frågar en ungrare från Transylvanien – ett område som sedan 1918 tillhör Rumänien – vem han är, kommer svaret också otvivelaktigt att vara: ”Ungrare!” Att inte se och höra signalerna som hos olika människor visar upp den etniska identiteten, betyder att förödmjuka dessa människor, att vägra dem rätten att själva stå för det de betraktar som utmärkande för det egna jaget.
Principen om rätten till etnisk självidentifiering är direkt bunden till alla principer om minoriteternas mänskliga rättigheter. Genom att undvika registrering av etnicitet riskerar de svenska myndigheterna i praktiken att hamna i samma position som myndigheterna i länder som vägrar erkänna sina minoriteter. Om kosovoalbaner och kurder inte nämns i den svenska befolkningsstatistiken, då försummas dessa gruppers rätt till en egen identitet såsom de själva upplever den, deras rätt till eget språk och egen kultur. Det som många svenska politiker och debattörer betraktar som en solidarisk och generös syn på etnicitet – oviljan att se och förstå etnicitetens betydelse för minoriteterna – kan i praktiken bli hyckleri och omedvetet men djupt sårande förtryck.
Principen om frivillig självidentifiering tillämpas i de flesta länder som införlivar respekten för minoriteterna med sin lagstiftning. Denna princip bör respekteras också i Sverige. Den ger alla människor som vill identifiera sig som svenskar full rätt att göra detta, samtidigt som den garanterar minoriteternas rätt att med praktiska och effektiva metoder arbeta för att utveckla den egna gruppens möjligheter och traditioner. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |