Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet med geografiskt differentierad drivmedelsskatt.
En familj i norra Sveriges inland betalar långt mer i drivmedelsskatt än en familj i Stockholmsområdet och andra tätbebyggda områden i södra delen av landet. Det finns beräkningar som tyder på att det handlar om ungefär dubbelt så stor summa (Wibe 1998).
Att en jämte eller ångermanlänning tvingas betala mer än en stockholmare i drivmedelsskatt beror självfallet på de långa avstånden och att det ofta inte finns någon kollektivtrafik att tillgå. För många glesbygdsbor är bilen nödvändig för att komma till jobbet, köra barnen till dagis och för att få tillgång till service av alla de slag. Ofta måste en familj på landsbygden ha två bilar. Glesbygdsbon är beroende av bilen för att kunna bo och verka i sin hembygd, medan storstadsbon har andra möjligheter i form av kollektivtrafik.
Mot den här bakgrunden är en differentiering av drivmedelsskatterna befogad av rättviseskäl och för att ge glesbygden likvärdiga förutsättningar att utvecklas. Tekniskt bör dagens teknik med exempelvis ”smart cards” underlätta för en differentiering.
Att differentieringen innebär att bensin- och dieselpriset blir högre i storstad än i glesbygd är inte orimligt. I tätbefolkade områden är miljötrycket hårdare och där finns dessutom kollektivtrafiken som ett reellt alternativ till privatbilen. Samtidigt bör en övergång från fossila drivmedel till mer miljövänliga alternativ stimuleras skattemässigt.
Vi föreslår mot den här bakgrunden att försöksverksamhet med differentierad drivmedelsbeskattning snarast prövas i syfte att finna ett välfungerande långsiktigt hållbart system.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Håkan Larsson (c) |
Birgitta Sellén (c) |